nacka ff

Ska vi göra som dom andra?

2011-01-30T13:52:00.000-08:00

En fotbollskväll med två teman: 1) charmlag som bryter mot den moderna fotbollens regler 2) storlag med identitetskriser.
Vi börjar väl med charmlagen. Det roliga först. I alla fall det mer uppenbart roliga.
Två av de lag som spelat den allra roligaste fotbollen i den europeiska fotbollen den här säsongen har varit det genomsympatiska Villareal och det frejdiga Udinese och matcherna idag gjorde inget för att motbevisa det intrycket. Det är två lag som håller på att växa ut till favoritlag, dels för att de spelar rappt, vågat och uppfinningsrikt, dels för att de gör det med resurser som är avsevärt mycket mindre än storklubbarnas.
Det finns några gemensamma drag mellan de här lagen. De har varsin fixstjärna i anfallet, Beppe Rossi i Villareal och Di Natale i Udinese. De har varsitt tekniskt geni strax bakom, Santi Cazorla respektive Alexis Sanchez. Och de har tunga hårt arbetande, men speltekniskt underskattade innermittfält.
Men kanske framför allt, och det som är allra roligast, utgår de båda lagen från andra system än de i den moderna toppfotbollen annars ganska förhärskande 4-2-3-1 eller 4-3-3. Villareal spelar ett 4-4-2 som påminner om hur svenska landslagets spel borde ha sett ut under Lasse Lagerbäcks sista kval: med två sittande defensiva mittfältare, två yttermittfältare som gärna går inåt i banan för att öppna kanterna åt ytterbackarna och två löpvilliga, samspelta anfallare. Udinese kör något så uråldrigt som 3-5-2. Fast helt utan hängslen och svångrem. Det naturliga, kanske särskilt i Serie A om man ska vara lite fördomsfull, hade varit att mittfältsyttrarna varit lika mycket ytterbackar som yttermittfältare. I stället är de lika mycket anfallare som mittfältare. Vilket gör att Udinese, särskilt när Asamoah och Inler hinner trycka fram från centralt mittfält, anfaller med osannolikt mycket folk. Det är kanske det främsta skälet till att de är Italiens just nu mest underhållande lag. Det är kanske också anledningen till att de släpper in lika mycket mål som de gör. Men det kan vi skita i just nu.
För ikväll anföll Udinese Juventus sönder och samman.
Vilket leder oss till det andra temat: de identitetskrisande storlagen. Jag har aldrig haft särskilt varma känslor för Juventus, inte ens när stora personliga favoriter som Zidane och Nedved spelade där, men jag har alltid känt respekt för det där gnetiga, stabila defensiva grundspelet och det metodiska nedmalandet av motståndarna. Men Juventus 2011 har inte det där längre. Jag skulle kunna skriva att Juventus 2011 är en lagmaskin som hackar, men jag är väldigt osäker på om Juve ens är någon lagmaskin att tala om längre.
Precis som Milan har Juventus problem med ett temposvagt centralt mittfält och fladdriga opålitliga ytterbackar. Till skillnad från Milan har Juve just nu ingen Zlatan som kan kompensera för bristerna, de har heller inte en Cassano eller ens en Robinho.
När Juventus var som allra bäst innan calciopoli var det centrallinjen som malde - från Buffon, Thuram och Cannavaro och framåt - och kanterna och Del Piero som stod för den matchavgörande genialiteten. Idag är det fortfarande kanterna - eller rättare sagt: Krasics kant - och en fortfarande briljant men också sölig och omständlig Ale Del Piero som står för det kreativa, men centrallinjen är inte längre det stabila fundament som det en gång var. Och längst fram finns varken tyngd eller snabbhet. Det ser illa ut.
Riktigt lika illa är det inte för Real Madrid, men oj vad uddlöst det såg ut mot det tappert kämpande och smart spelande Osasuna.
När Real senast galacticos-satsade så köpte de uteslutande färdiga spelare, etablerade världsstjärnor som orkar hela säsonger och hade rutinen att lyfta varandra även i motgång. Den unga framtidsvärvningarna Özil, di Maria och Khedira är väldigt bra värvningar, och Benzema hade kunnat vara det, men riktigt där är de inte. Än.
Dessutom saknar Real fortfarande en ny Makelele.
Jag älskar Xabi Alonso mer än livet självt. Han har en av de finaste fotbollshjärnor som finns därute. Och har en av de mest precisa passningsfötterna. Men det där idoga defensiva gnuggandet gör han inte som Makelele. Vem gör det å andra sidan?

Skånederby, bloody hell!

2010-09-15T13:41:00.000-07:00

Man fattar lite var en match är på väg när det produceras två högkvalitativa målchanser - en åt varje håll - efter två minuter. MFF-HIF nere i Malmö var som en sommarblockbuster. Inte så välspelat alla gånger, inte så smart alla gånger, inte så vackert alla gånger. Men. Satan. Vad. Det. Smällde. Hela tiden. I ett tempo jag inte trodde var möjligt i Allsvenskan. Det var höstens tveklöst mest minnesvärda match alla kategorier, oavsett nivå eller liga.
I vårens möte i Helsingborg vek MFF:s mittfält ned sig då Lantz och Gashi började smälla på. Nu stod de upp och tog striden. Wilton Figuereido må ha en träffprocent på frisparkar som till och med får Zlatan att framstå som Sinisa Mihajlovic, men i år har Roland Nilsson fått honom att utvecklas till en nyttig spelstyrande tvåvägsmittfältare. Bredvid var Ivo Pekalski - jag vet att jag tjatar, men jag älskar killen - direkt strålande, som vanligt en perfekt blandning av Xavi som Makelele. Framför dem sprang, sprang, sprang en spelsugen Gische Molins och utmanade ständigt HIF:s mittförsvar och skapade ytor åt Dardan Rexhepi, 18 år och ännu en i raden av ruggigt kloka Malmö-talanger.
HIF försökte komma med motdrag. Pudelkloke Rasmus Jönsson - allt jag känner för Ivo känner jag också för Rasmus - föll ned och skarvade smart mot ständigt springande Gerndt, men det mesta fångades upp av Sidleds-Danne (bäst på plan, tror jag ändå). Och Mattias Lindström och Christoffer "Krusty" Andersson är inte riktigt genombrottsspelare på samma sätt som Hamad och Durmaz i motståndarlaget, så HIF hotade heller inte på kanterna.
Ändå var det kamp hela vägen in på stopptid. Med näbbar och klor. Jag kommer inte hämta mig på flera dagar.
De efterföljande Champions League-matcherna framstod, trots ett par fina Zlatan-mål och vad det verkar två ruggiga Chelsea- och Arsenal-utspelningar, nästan som rätt händelslösa.

The fall

2010-09-12T13:26:00.000-07:00

Vi kan ju alla inbilla oss att fotbollen alltjämt är oförutsägbar, men sanningen är att marknadsekonomin sedan ganska länge styr hur ligor kommer sluta. I långa loppet i alla fall. Det är samma två, tre eller fyra lag som kan vinna varje år.
Därför är nog ändå hösten min favorittid inom fotbollen ( i alla ligor som kör höst/vår alltså). Då finns i alla fall illusionen att just denna säsong kommer allt ruskas om. Man får liksom passa på att njuta nu i september medan ligorna fortfarande knappt har startat, storlag inte spelat in sina svindyra sommarnyförvärv och nykomlingarna fortfarande inte är färdiglästa och tömda på energi.
Så -forza Cesena, viva Hércules, go Blackpool! Till jul lär ju allt vara som vanligt igen.

Mållöst = planlöst

2010-08-31T01:20:00.000-07:00

Det östes in mål i Bundesliga i helgen. I England fortsatte United och Chelsea imponera, samtidigt som Tottenham gick på en typsik Tottenham-mina. I Spanien lekte Barcelona - utan Zlatan - hem en match mot enkelt motstånd. I Italien lekte Milan - utan Zlatan - hem en annan match mot ett annat enkelt motstånd.
Men det jag tar med mig från det senaste veckoslutet är nog ändå två 0-0-matcher. Real Madrid mot Mallorca i söndags och Inter mot Atalanta i går. Två rejäla missräkningar för två giganter, som genomfört tränarbyten.
Om vi börjar med Madrid - som mötte ett starkt Mallis, det ska vi ha väldigt klart för oss - så såg laget märkbart trubbigt ut. Vi har lärt oss hur José Mourinho vill bygga sin lag nu. Han vill ha Carvalho som ankare i en betongsäker backlinje. Han vill ha en passningsskicklig tvåvägsmittfältare (Lampard i Chelsea, Cambiasso i Inter) centralt på mittfältet i kombination med ett defensivt minikärnkraftverk (Makelele, Mikel). Han vill ha en tung centerforward som både kan agera bollmottagare och med teknik, kraft och hyfsad fart också utmanar i djupled (Drogba i Chelsea, Zlatan och Milito i Inter). Han vill ha yttrar med speed (Duff, Cole, Robben och så vidare i Chelsea, Quaresma och Mancini i Inter) och funkar inte de han har tvekar han inte att använda renodlade anfallare i rollerna (som med Eto'o och Pandev i Inter).
Får han allt det där i Madrid då? Nja, inte riktigt ändå. Backlinjen har han redan börjat sätta grunden för: det såg stabilt ut på ett sätt det inte alltid gjorde under fjolåret. Och det är ju där han alltid börjar på något sätt. Chelsea kändes också främst som ett lagbygge med tonvikt på defensiven till en början när Mou tog över.
Men i Chelsea fanns redan från start möjligheterna, grundstenarna, att snabbt utveckla mittfältet. Frågan är om de finns i Real? Jag är inte helt säker. Khedira skulle kunna vara tvåvägsmittfältaren, men då skulle Mourinho nästan vara tvungen att offra antingen Lass Diarra eller Xabi Alonso, för att få in en offensiv spets också (Özil eller Kaká snarare än den valpige Canales som startade i söndags). Jag älskar Xabi som en bror, men han hotar inte i djupled som Cambiasso eller Lampard, och det behövs nog för att bryta mönstret lite. Frågan är också om inte C Ron med det spelsätt Mourinho brukar vilja ha gör mer nytta på topp än på en kant, vilket i så fall skulle tvinga Mou till att ta det obekväma beslutet att antingen bänka Higuain eller hitta en annan plats åt honom.
Jag tror The Special One får ordning på det hela till slut ändå, han brukar få det. Men med tanke på hur det såg ut för Barcelona - och ett mäkta imponerande Alteti! - kan det redan vara kört då. Matchen mot Mallorca var en ligapremiär som skapade fler nya frågor än gav svar på de som redan fanns.
Över i Italien försökte Rafa Benitez bygga vidare på det som just Mourinho byggt upp. Det gick väl egentligen inte så tokigt. Inter ägde matchen och med en sämre målvakt hade Bologna kunnat få både ett och två och tre mål i baken.
I Liverpool tröttnade Rafa till slut på alla misslyckade yttermittfältare han köpte in för alldeles för mycket pengar och placerade till slut ut världens hårdast arbetade anfallare - mannen vi kallar Dirk "Göte" Kuyt - på kanten. I Inter hade redan Mourinho gjort den förändringen åt honom, han gick till och med ett steg längre och tog en på varje kant, Pandev till vänster och Eto'o till höger. Rafa ärvde alltså en lösning han absolut måste gilla. Men han ärvde också en del problem. Pandev och Eto'o är i grunden centrala anfallare, deras instinkt är att röra sig inåt planen. Vilket inte behöver vara något problem om man har mittfältare eller, allra helst, ytterbackar som fyller på med överlappningar. Med Maicon borta hade Inter inte det. Zanetti och Chivu fyllde på så gott de kunde, men har inte snabbheten riktigt. Och från mittfältet kom inte löpningarna heller, farthållningen fick Sneijder och Eto'o ensamma stå för. Det är för all del stabila axlar att lägga ansvar på, men två spelare, lika lite som en spelare, gör inget lag.

Lika som bär

2010-08-30T12:00:00.001-07:00

IRL

2010-08-23T09:59:00.000-07:00

Jag går inte så ofta på fotboll tyvärr. Mina lag är inte här i Stockholm särskilt ofta och, well, jag är en aning lat och bekväm. Liveupplevelsen, med dess överblick och fartkänsla, är i och för sig oslagbar, men få saker är ju skönare än att titta på fotboll från en bekväm soffa.
I går hasade jag mig ändå iväg till Råsunda. Ett av mina lag - IFK från Götlaborg - var ju på plats.
Och vad fick jag för det? Ingenting, ärligt talat. Mer än att det var kul att gå på fotboll. Spelet var, för mig med blåvita sympatier, bara plågsamt. Djurgården spelade ut IFK fullständigt. Hämäläinen och Sjölund dominerade innermitt totalt. Johan Oremo gjorde ett hästjobb i första halvlek som target och ute på vänsterkanten vände Sharbel Touma gång på gång ut och in på stackars Erik Lund.
Göteborg hade inget svar. De försökte spela triangelspel på mitten, men trycktes ihop till en tajt packad pirog av DIF:s finska innermittfält, tappade boll och tvingades jobba hemåt. De försökte hitta Glenns grabb på topp, men bollarna nådde aldrig fram och Stiller the Killer plockade inte heller upp en enda andraboll när DIF:s mittbackar (Ekong var strålande) enkelt plockade undan de långa uppspelen. De försökte anfalla på kanterna, men hade inte farten för att komma runt ordentligt, mer än någon gång då Adam Johansson tog en av sina specialare på högerkanten. Och då såg det ändå hyfsat ut till höger.
Värre på andra kanten då. Jag älskar Theodor Elmar Bjarnason. Det gör varje tänkande fotbollsälskare. Men han är verkligen ingen ytter. Har inte speeden att trampa runt. Och med den väldigt felfotade vänsterbacken Lund bakom sig kunde han heller inte vända inåt och vänta in en överlappning och ett inlägg från kanten.
Enda ljuspunkten i Göteborg var Ragnar Sigurdsson, vars offensiva mittbacksspel och fighting spirit var en njutning att se. Men när den största behållningen med ett lag är en mittback som gick bort sig på motståndarlagets första mål och stod för en riktigt onödig utvisning, då är det riktigt illa ställt.

Veckans svensk

2010-08-21T13:34:00.000-07:00

Johan "Elmo" Elmander.

The last temptation of Christiansen

2010-08-19T14:07:00.000-07:00

Har just suttit framför en laggande stream som kämpade lika mycket för att hålla de rullande bilderna igång som Elfsborg, på planen, tappert kämpade för att hålla Napoli stången. Grymt spännande match. Jag såg aldrig någon exakt siffra på bollinnehavet, men jag blir inte förvånad om italienarna hade en bra bit över sextio procent i första halvlek. Och det var inte bara rull i backlinjen och fint broderi på mittplan - de skapade chanser också. Hamsik stack in bollar till Lavezzi, de kom runt från kanterna och sökte Quagliarella och tog några skott utifrån bara för blanda upp lite. Det spelade inte så stor roll bara. Jesper Christiansen tog allt. Den danske målvakten visade, direkt tillbaka från skada, exakt varför EIF använde en del av Bajrami-miljonerna till att köpa in just honom. Christiansen var San Siro-Sven-strålande.
Det krävdes ett mer eller mindre omöjligt friläge för Lavezzi precis i slutet av första för att få in bollen bakom Christiansen.
Elfsborg hade det jobbigt just då. De hade lätt kunnat vika ned sig.
Men Elfsborg är vårt mest framgångsrika lag i Europacuperna på senare år av en anledning. De spelar Allsvenskans mest internationella spel. Det spelar ingen roll hur många lag i vår lilla pluttliga som spelar 4-2-3-1, det är bara Magnus Haglunds killar som klarar det till fullo, mot sånt här motstånd, i sånt här tempo. Som har de speediga bollsäkra yttrarna, de trygga, spelskickliga innermittfältarna och den tunga, tekniska bollmottagaren/målgöraren längst fram.
De spelade upp sig i andra, hittade ett lugn i spelet i de bakre leden och -Tiqui-Taco-Anders och Martin Ericsson vågade ta med sig bollen förbi den första Napolipressen och söka Avdic, samtidigt som yttrarna allt oftare hittade luckor mellan Napolis ytter- och innerbackar. De började vaska fram chanser och kunde, kanske, kanske gjort ett mål (även om den bästa chansen var Avdics obegripligt missade straffområdesmöjlighet i första). Det hade kanske inte varit rättvist, men 1-1 fanns inom räckhåll.
Nu blev det en hedersam 1-0-förlust i stället. Vilket inte riktigt är lika kul. 1-1 hade tvingat fram Napoli i Borås om en vecka. 1-0 tvingar fram Elfsborg i stället och kan ge luckor åt Lavezzi och Cavani, som hoppade in nu men kanske är i full form till returen. Fortfarande talar väldigt mycket för italienarna.
Å andra sidan är Elfsborg starka hemma. Mot vilket lag som helst, utom möjligtvis Valencia. Kan de spela som idag, men med lite mer skärpa i avsluten kan det räcka en bra bit. Det kommer bli en för jävla match helt enkelt. Mer öppen än man trodde att den skulle vara för ett par timmar sen.
Jag tror inte Elfsborg går mållösa från Borås Arena. Det tror jag å andra sidan inte att Napoli gör heller.

Don't call it a comeback

2010-08-16T08:38:00.001-07:00

Om Zlatan kan göra comeback så ska väl jag kunna? Även om jag dröjt lite längre än den långe. Och när är läget bättre än just nu? Ett par av de stora ligorna har dragit igång, vi står inför ett spännande EM-kval och Allsvenskan är i full gång.
Följde Premier League-premiären i helgen och den skapade en del frågor:
1) Hur är det möjligt att som Chelsea vinna med 6-0 och ändå inte, egentligen, övertyga särskilt mycket?
2) Hur tänkte Viasat när de spred ut sin personal över halva studion?
3) Hur övertänd var Joe Cole?
4) Vilken målvaktstavla var egentligen värst?
5) Hur många mål gör Drogba under säsongen?
Svaren?
1) Man möter West Bromwich. Och gör tre mål på fasta situationer.
2) Well, de ville väl ha Sladjan och hans i stort sett överflödiga information så långt ifrån de riktiga experterna som möjligt.
3) Två grader mer övertänd än Jack Wilshire.
4) Oh, svårt. Tim Howards var än mer avgörande än Pepe Reinas och kanske därför aningen värre. Men Reinas var nog lite dråpligare och snubbligare. Dött lopp.
5) Om han är hel - hur högt kan du räkna?

Men mest satt jag faktiskt och tänkte på - Bolton. Som brottas med en av det brittiska ligasystemets fulaste självbilder. Big Sam Allardyce och, än värre, Gary Megson bankade in ett minst sagt destruktivt, men i alla fall under den förstnämnde väldigt effektivt, spelsystem. Ett primitivt långa-bollar-på-Bengt-förlåt-Kevin-Davies-och-fyll-på-med-yttrarna-filosofi som påminde om hockeyns motsvarighet - lägg ned puck i sarghörnen och bara kötta.
Spåren efter Allardyce och Megson sitter kvar som en sen natts stämpel från Spy Bar man helst av allt vill glömma dagen efter. Men relativt nya tränaren Owen Coyle vill verkligen tvätta bort sina föregångares missprydande stämplar. Man såg antydningar till det redan i våras och även i premiärmatchen mot Fulham i lördags. Ansatser till att spela sig genom mittfältet, att nå Johan Elmander (inte alls tokig) i fart på fötterna, att ge fler alternativ i straffområdet än Davies för all del briljanta, men något endimensionella huvudspel. Frågan är om Coyle lyckas genomföra den förändringen som för Bolton måste ses som en smärre revolution? Och hur stort tålamod som finns i truppen och ledningen för den?

Hycklerihumor

2008-11-04T13:22:00.000-08:00

Jag har lovat det förr, men jag gör det igen - det ska bli fler uppdateringar här. Snart. När det är lite mindre annat att göra.
Till dess kan vi väl konstatera att Arsene Wenger har stått för veckans roligaste, mest enögda humor. Vi vet alla att professorn tycker att alla lag i övriga Premier League-lag - och särskilt de lag som råkar slå hans precious Arsenal genom att spela tufft - är benknäckargäng som inte vill annat än att sparka benen av Walcott och de andra fina ungtupparna. Så också Stoke som av en händelse spöade The Gunners med 2-1. "Fega" var Wengers omdöme efter matchen.
Det var bara det att i samma match blev Wengers adept Robin Van Persie - en spelare det, trots alla hans uppenbara kvaliteter, blir allt mer omöjligt att tycka om - utvisad efter att ha först stämplat och sedan skallat Stokes målvakt Sörensen. Oooooops.
Men det är klart - vi kanske har olika syn på feghet, jag och Arsene.

Intryck från en seriefinal

2008-09-28T10:37:00.000-07:00

1. James Keane är ingen yttermittfältare.
2. Teddy Lucic är alltid Teddy Lucic.
3. Går bara Ingelsten i vinter kommer Abiola Dauda vinna skytteligan nästa år.
4. Helgi Danielson kan, om han vill och får tillåtelse, vara lika mycket Taco-Anders som Taco-Anders själv.
5. Herenveen är antagligen ett alldeles för litet steg för Viktor Elm. Han är redan redo för oändligt mycket större uppgifter redan nu.

Lite mer 3-5-2

2008-09-22T06:32:00.000-07:00

Senast jag skrev om landslagets nya spelsystem var min största invändning att vi, på sin höjd, har tre mittbackar som håller måttet och att vi blir för sårbara för skador då.
Sedan dess har Andreas Granqvist gjort ett Maradona-mål, Jonas Olsson gjort succé i West Bromwich (kanske inte världens bedrift, men, hej, Premier League är Premier League) och Per Nilsson tuffar på i Bundesliga-toppen.
Detta betyder givetvis inte att jag vill se 3-5-2 mot Portugal. Bara att alternativen har blivit fler om vissa ofta rätt envisa förbundskaptener inte vill släppa sitt nya system.

Rävjakten

2008-09-22T06:12:00.000-07:00

Jag har lite dålig koll på beståndet av rävar i området runt Manchester. men om det är ont om dem vet jag varför. Varenda liten ljusorange hundsläkting hade ju lagt sig till ro bakom Alex Fergusons öron inför matchen mot Chelsea.
Folk spekulerade i om Ronaldo skulle starta, om Fergie skulle köra 4-2-3-1 med Rooney-Tevez-Ronaldo bakom Berbatov, om United ens skulle ha en tillstymmelse till chans med så många spelare borta eller precis tillbaka från skador. Skotten svarade med att sätta Ronaldo och Tevez på bänken. Sedan lät han en koreansk Duracell-kanin (Park) på speed ta hand om vänsterkanten. Till höger fick Owen Hargreaves, en av Englands klokaste fotbollspelare (säger kanske inte så mycket i ett land där Joey Barton fortfarande har en karriär att tala om, men ändå), stänga igen.
Resultatet var högt över förväntan. Joe Cole som varit Chelseas kanske bäste spelare vid sidan av Deco i säsongsupptakten kom ingenvart och rakt över banan gjorde Hargreaves livet surt för den andre Cole, Ashley alltså, som inte alls fick ta sina 60-meterslöpningar i en båge runt yttermittfältare och ytterback.
Det höll inte hela vägen - Chelsea är för bra just nu för att man ska kunna spela på resultat mot dem - men det var ett ruskigt smart sätt att få ut det mest möjliga av ett lag som i ärlighetens namn inte är i varken form eller balans (Vidic utvisning mot Liverpool, Rooney och Scholes vårdslösa tacklande igår) för tillfället. Gubben Ferguson kan än.

Det här med 3-5-2

2008-08-22T13:29:00.000-07:00

Vet inte om det var stress eller upphetsning inför Lars Lagerbäck sifferrevolution, men jag har varit inne ett par dagar på sjukhus för något som kan ha varit en inflammerad blindtarm, men troligtvis inte (läkarna visste inte riktigt). Så jag har inte kunnat kommentera Sverige-Frankrike än. Och det stora 3-5-2-experimentet.
Det positiva först. För det roliga var ju att det fanns en hel del. Alla har redan skrivit en massa om Kim Källströms första halvlek så jag ska inte göra det. Så mycket. Jag nöjer mig med att säga att det var en perfekt roll för Mango: han kan komma rättvänd, han kan slå Steven Gerrardska crossbollar (den till Chippen var fotbollsporr) och - tappar han boll finns det till skillnad från tidigare två mittfältare bakom som kan täcka upp. Skulle också vara spännande att se spelare som Petter Andersson eller Ola Toivonen i samma position. Även om det lär vänta till januariturnén. Fast jag hoppas båda två är upptagna av seriespel i stora ligor då.
I övrigt hittade Rosenberg/Larsson varandra fint, även om Rosenberg självklart skulle gjort ett mål eller två. Vidare tyckte jag, till skillnad från de flesta andra jag har läst, att Micke Nlsson gjorde en strålande match i en ytterback/yttermittfältarroll som känns skräddarsydd för honom - Malouda och Evra hölls i schack, samtidigt som Nilsson hade vårdade uppspel och ett flertal väldigt smarta offensiva instick i ytan mellan Frankrikes mitt- och ytterback.
Men - här kommer det - man kan fan inte spela 3-5-2 när man inte har mer än 1, 5-2 mittbackar av duglig kvalitet. Mellberg håller, men både Petter Hansson (bra spelförståelse, visst, men ack så långsam) och Majstorovic (hård och tuff, visst, men halvdan placeringsförmåga). Det var för all del bara första försöket och får de chansen att spela ihop sig kan det kanske bli något, men jag tvivlar. Dessutom är alternativen här om inte få (jag vill ju gärna tro på spelare som Bjärsmyr, Andreas G och den mäktige Peter Larsson, kanske också Jon Jönsson och, varför inte, Kalle Svensson) så i alla fall tämligen oprövade.
Ett annat problem är att risken är övertygande att det blir 5-3-2 i stället och att yttrarna inte förmår fylla på. Med Ljungberg och Alexandersson borta har vi helt plötsligt ett underskott på yttermittfältare och ett överskott på ytterbackar (Nilsson vet man var man har, Stoor börjar på något konstigt sätt redan kännas etablerad, Wendt gjorde ett helt okej inhopp och Edman är på väg tillbaka, Dorsin, Adam Johansson och Safari väntar ute i kulisserna). Klarar de befintliga ytterbackarna av att göra det offensiva jobbet, att vara yttermittfältare också? Och om tanken är att det blir ytterbackar snarare än rena yttermittfältare - vad ska man göra med spelare som Seb Larsson och Chippen?
En sista fråga är ju också var man får in Elmander i den här ekvationen? Efter den debuten han gjorde mot Bolton vore det direkt slöseri att hålla honom på bänken.

Noterat från premier(league)helgen

2008-08-18T07:38:00.000-07:00

--Man ska akta sig väldigt noga för att göra misstag i William Gallas närhet. Den utskällning Djourou fick efter att ha upphävt en offside och givit WBA:s Miller (var det väl?) ett friläge var inte nådig.
--Just Miller var för övrigt en av helgens positiva överraskningar - stor och mycket kraftfull, men också förvånansvärt snabb och smidig. Kan bli det här årets Kenwyne Jones. Och om WBA kan upprepa spelet mot Gunners är det inte helt säkert att PL-sejouren blir ettårig.
--Av de fyra stora fick vi se två lag spom gjorde sitt jobb, men inte så mycket mer (Liverpool och Arsenal), ett som underpresterade (Man U) och ett som, well, utklassade ett av ligans bästa lag bakom de fyra stora (Chelsea). Scolari ställde upp med ett femmannamittfält egentligen utan yttermittfältare, lät Ashley Cole springa ett maratonlopp utmed vänsterkanten och verkade till och med ha fått fart på Nicholas Anelka. Hur långt det än är kvar av ligan så är det - just här och nu - fet fördel för Romans miljardbygge.
--David James cornrows har blivit ytterligare en aning längre och därmed också hårdare. Ligans bästa frisyr. Kanske inte mycket att hurra för när man torskat med 4-0 och fått en rejäl fotbollslektion av Chelsea, men ändå.
--Johan Elmander! Johan Elmander! Johan Elmander!

Premier League

2008-08-14T01:26:00.000-07:00

Jodå, börjar i helgen. Är väl på sin plats att tippa. Jag börjar bakifrån, för att hålla spänningen vid liv. Eller nåt.
20. Hull
Boro-inköpet George Boateng är väldigt smart: en hårdför och spelskicklig pådrivare som kan bära laget. En liten bit. I övrigt har de stora inköpen lyst med sin frånvaro och tigrarna, som oväntat kvalade upp via play off-spel, ser väldigt tandlösa ut. Även om det är lite kul att få återse evighetsmaskiner som Dean Windass och (!) Nick Barmby.
19. Stoke
Trevligt gammalt klassiskt lag som antagligen inte kommer ha en chans i de här sammanhangen. Att en gammal flåbuse som Leeds-bekantingen Sominic Matteo fortfarande tar en plats i truppen är inget styrkebesked direkt.
18 West Bromwich
Bäst förutsättningar på alla sätt och vis av nykomlingarna. En hel del bekanta namn i truppen, påfallande många är dock av typen som misslyckats i andra PL-klubbar tidigare och med tanke på att de klubbar som var närmast att åka ur i våras har stärkt sina trupper så ser det ändå ut att kunna bli respass direkt för WBA. Som det brukar.
17. Wigan
Jag ljög alldeles nyss. Alla fjolårets bottenlag har inte förstärkt. Wigan är undantaget. Samtidigt kanske det inte behövs? Fjolårets succéduo Palacios och Valencia lär bara bli mer varma i kläderna under andra säsongen. Framåt ser det väl skakigt ut, särskilt med nyttige Emile "Nalle Puh" Heskey borta för skada en bit in på hösten, men mittfältet är tillräckligt kreativt för att Wigan ska kunna klara sig kvar. Men de kommer vara med i bottenstriden till det bittra slutet.
16. Fulham
Lyckades hänga kvar med ett nödrop än en gång i våras och även om laget har förstärkts offensivt, finns det fortfarande frågetecken defensivt (även om Fredrik Stoor tveklöst blir en förstärkning) och kring målvakterna. Om Jimmy Bullard äntligen får vara frisk en hel säsong blir han en nyckelspelare på mittfältet.
15. Manchester City
Överpresterade enormt förra säsongen. Finns en bra stomme med Micah Richards, den i och för sig vansinnigt ojämne och lynnige Petrov, Ireland och Michael Johnson. Men City är känsliga för skador i centrallinjen och saknar en riktig målskytt. Brassen Jo? Nja, kanske. Turbulensen kring klubben lär inte hjälpa heller direkt.
14. Middlesbrough
Strävsamt kämpande Boro lär hålla sig precis ovanför bottenstriden den här säsongen också. Den stabiliteten finns. Har ett överflöd av underpresterande anfallare, men förhoppningsvis kommer Afonso Alves igång redan från början.
13. Bolton
Inte världens mest spektakulära lag, men har gjort två bra värvningar i Muamba och Elmander och kommer fortsätta att driva finspelande lag till vansinne med sitt tajta destruktiva försvarsspel, tunga huvudspel vid offensiva fasta situationer och effektiva kontringar där Elmander kommer springa sönder en och annan backlinje.
12. Sunderland
Efter Aston Villa den klubb som värvat smartast utifrån förutsättningarna. Den rutinerade Tottenhamtrion Chimbonda, Tainio och Malbranque, samt El Hadji Diouf, stärker ett redan alltmer spännande lag. Flera unga profiler (Liddle till exempel). Fick dessutom behålla spektakulära Kenwyne Jones på topp, vilket var väldigt viktigt. Intressant också att se hur Roy Keane handskas med bråkstakar som Diouf och Chimbonda. Jag gissar på hårda nypor.
11. Blackburn
Släppte en av ligans tre bästa målvakter i Brad Friedel. Tog Paul Robinson från Tottenham i stället. Inget bra byte, även om Robinson förhoppningsvis kan få en nytändning. Har också tappat viktige yttern Bentley. Försvinner också Roque Santa Cruz (vilket det ryktas om) innan transferfönstret ständer har Rovers rejäl uppförsbacke. Inte de bästa förutsättningar för en på den här nivån oprövad manager (Paul Ince). Samtidigt finns ett i grunden tillräckligt starkt och välbalanserat spelarmaterial för att Blackburn ska kunna undvika bottenstrid.
10. West Ham
Förhoppningsvis lägger sig äntligen lugnet över Hammers. Svårt skadedrabbat förra säsongen, men spelade åtminstone bitvis ganska attraktiv fotboll. Med alla spelare tillbaka bör de kunna lyfta sig. Har ett starkt mittlås i Ferdinand/Upson, men skulle behöva mer tyngd centralt på mittfältet. Dean Ashton på topp är underskattad och med rätt uppbackning kan han och West Ham producera mer framåt än i fjol.
9. Newcastle
Har en underskattad keeper i Shay Given och en stark trupp från och med mittfältet, med N'Zogbia, Owen, Viduka, Martins, Butt, Milner och så vidare. Får de dessutom igång Damien Duff igen kan det bli riktigt kul för the magpies. Samtidigt ser försvaret som alltid betydligt svagare ut. Hittar de bara en försvarsgeneral kan Newcastle kanske lyfta sig ytterligare något steg.
8. Everton
David Moyes boys gjorde en fantastisk säsong senast, vilket ledde till Europaspel. Det kan öka trycket och slitaget på den egentligen ganska tunna truppen (ett av skälen till framgångarna 07/08 var tveklöst att Everton slapp svåra skador på nyckelspelare som Lescott, Yobo, Yakubu, och Arteta). Klarar de sig undan det kan Everton antagligen titta uppåt i tabellen. Moyes stabila, taktiskt perfekt genomförda grundspel sitter som berget och började under fjolåret också blandas upp med mer kreativitetpå mittfältet.
7. Aston Villa
Smartast av alla klubbar på transfermarknaden. Har förstärkt och ersatt exakt där de skulle behöva, samtidigt som stommen behållits från i våras. Speediga och giftiga ynglingar som Ashley Young och Agbonlahor får understöd av Steve Sidwell och förlusten av Mellberg och Bouma balanseras upp med bland annat Brad Friedel. Villa ser riktigt farliga ut och kan med rätt inledning kanske till och med utmana om en Champion's League-platserna.
6. Portsmouth
Fortsätter att värva resterna från de fyra stora (Crouch den här gången efter Campbell, Lauren, Kanu, Diarra, Glen Johnson och så vidare) och får dem att visa att de inte alls är over the hill. Försvaret är ramstarkt med Distin och Campbell som perfekt kompletterar varandra, mittfältet hör till ligans bästa och längst fram ser kombiantionen av Crouch och en pånyyttfödd Defoe minst sagt spännande ut. kan bli Pompeys år i år.
5. Liverpool
Står väl rustade på backsidan - har något lag i ligan fyra så starka innerbackar som Skrtel, Agger, Hyypiä och Carragher? Mittfältet centralt ser bra ut med Mascherano och Gerrard och bra backuper i form av Alonso, Leiva och Plessis. Anfallet med Torres och rivige, stenhårt arbetande Robbie Keane kan bli en succé. Ändå tror jag att mitt pool kommer bli för beroende av Gerrard/Torres, att Rafa Benitez rotationssystem kommer leda till lite för många onödiga oavgjorda matcher och att kanterna, framför allt den högra, kommer att vara ett sorgebarn i år igen.
4. Arsenal
Har i vanlig ordning legat ganska lågt med värvningarna. Kanske lite väl lågt? Hleb har man ersatt bra - Nasri eller nya stjärnskottet Wilshire (eller det gamla stjärnskottet Walcott) kan göra det jobbet. Men luckan Flamini lämnat efter sig har jag svårt att se att Wenger ska kunna fylla med det befintliga spelarmaterialet. Fabregas kommer få ta ett väldigt stort ansvar. Tar han det och får hjälp av vem nu som kommer ta platsen bredvid honom kommer Arsenal som vanligt vara med högt uppe. Det gäller också att åtminstone en av Gallas och Toure är skadefria. Bakom dem ser det skrämmande tomt ut.
3. Tottenham
Började komma igång ordentligt under våren och mastermind Juande Ramos börjar sätta sin prägel på det eviga förlorarlaget. Bra värvningar i Gomes, Modric och Bentley, är redan väldigt starka centralt och även om man har förlorat sina två ordinarie anfallare från förra säsongen under sommaren verkar ju Darren Bent ha kommit igång igen. Jag tror Ramos är ett anfallsinköp från succé.
2. Chelsea
Scolari har fått sommaren på sig att bygga ett nytt Chelsea med Deco och Bosingwa som nytillskott. Jag tror det är för lite. Spelarmaterialet är otäckt bra, även om min älskade Makelele till slut försvunnit. Scolari kommer kunna gå runt på en trupp som till skillnad från Rafa Benitez är jämnbra på alla platser. Med Essien tillbaka på sin rätta plats - och inte som hjälpgumma i försvaret - lär mittfältet vara ligans främsta. Men det gäller att en del spelare - Drogba, Anelka, Lampard, kanske framför allt Cech - hittar tillbaka till gammal god form.
1. Manchester United
En av ligans tre bästa målvakter. Ytterbackar som är lika bra åt båda håll. Ligans överlägset bästa mittbackar. Ett mittfält där Giggs och Scholes kanske kommer gå tillbaka något, men där Hargreaves, Nani, Fletcher, Anderson och Carrick bara lär gå framåt i utvecklingen. Och så längst fram Ronaldo, Rooney och Tevez. Och just ja, de har just köpt in Berbatov också. Jo tjenare. Fergusons största utmaning lär väl bli att hålla bänkspelarna glada och nöjda. Värre problem kan man ha.

Hopes and fears

2008-07-29T07:19:00.000-07:00

Var ett tag sen jag skrev här och ännu längre sen jag skrav om mitt Liverpool. Men så har jag läst över hela väfven, för att tala gycklargruppska, att Robbie Keane är på väg till, eller möjligen redan klar för, mitt lag. Jag gillar verkligen Robbie, har gjort sen han slog igenom som sjuttonårigt yrväder i Coventry, och det finns något fint gammalt brittiskt över honom. Ett strävsamt, rivigt och stenhårt anfallsspel som blir alltmer ovanligt (Vajn Rooney är för övrigt ett annat exempel). Keane kommer dessutom från en utmärkt säsong i ett annars, som vanligt, gravt underpresterande Spurs.
Så varför är jag ändå orolig? Varför känner jag att 200 millar skulle kunna spenderas bättre?
På grund av Rafa Benitez förbannelse. Den som drabbar alla spelare som kommer från framgångsrika säsonger i mindre (i Tottenhams fall kanske marginellt mindre, men ändå) Premier League-klubbar till Liverpool. De senaste åren har spelare som Zenden, Pennant, Benayoun och Crouch misslyckats efter att ha uträttat storverk i klubbar som Boro, Birmingham och Hammers. Kewell skulle väl ha kunnat räknas till den skaran om han varit skadefri i mer än två veckor åt gången.
Hur mycket av deras misslyckande som ska tillskrivas dem själva och hur mycket som är Rafas eget fel ska jag låta vara osagt. Egentligen tycker jag att åtminstone Pennant och Crouch varit rätt dugliga när de väl fått chansen. Men ändå - de har gått från att ha varit förgrundsgestalter
i sina tidigare klubbar till att bli underpresterande "utility players" i Pool.
Rafa borde bara värva från kontinenten. Det kan han ju.
Och för ni som läser den här bloggen - alla två - som undrar: ja, rubriken är hämtad från ett album med Keane. Den halvtrista brittpoptrion alltså.

Liten damm, stor fisk

2008-07-15T06:16:00.000-07:00

Jag vet inte om ni sett det där Thanksgiving-avsnittet av "Spin city" då min idol James berättar att han sitter vid barnbordet (James är alltså typ 27 år och jobbar som talskrivare åt New Yorks borgmästare) och förklarar sig med att han är en "big fish in small pond".
Det gick inte att titta på Malmö-Hammarby (2-4) igår utan att tänka på den där scenen. Dels för att MFF:s mittfält efter att Jeffrey Aubynn gått ut på grund av skada var som ett barnbord - med två 19-åringar, en 20-åring och en 21-åring. Dels för att Ola Toivonen onekligen var en alldeles för stor fisk i en alldeles för liten damm.
Den forne Degerfors- och ÖIS-talangen gjorde egentligen inte ett fel på hela matchen. Han var bäst på plan, trots hård konkurrens från Bajens Charlie Davies och Lolo Chanko, men hans insats var så mycket större eftersom han var så skrämmande ensam i sitt lag om att vilja och kunna göra något. Toivonen bar ett håglöst Malmö med spelare som antingen var långtifrån gammal form (vad sysslade Jimmy Dixon och Jonas Sandqvist med egentligen?) eller bara orutinerade (barnbords-mittfältet).
Det som framför allt imponerade var hur Toivonen hela tiden sökte sig till ytor där han kunde ta fart och komma rättvänd. För att därifrån sedan antingen söka djupledslöpande anfallare eller själv gå på avslut.
Han var inte bara för bra för den här hafsiga, men ganska underhållande, matchen eller för det skadedrabbade raserade Malmö FF. Han var alldeles för bra för den lilla dammen Allsvenskan.
Jag vill se honom i en bättre liga snart.

11 år med Freddie

2008-06-27T15:16:00.000-07:00

Freddies första riktiga landskamp - i mina ögon i alla fall - var den där landskampen mot Danmark då han gjorde ett konstigt nickmål på mållinjen. Han var bäste svensk på plan då.
Allt han gjort sedan dess har inte varit spektakulärt, spännande eller ens särskilt bra alla gånger. Han har inte Zlatans teknik, han hade ett rätt dåligt tillslag, men han var genialisk - fråga Dennis Bergkamp - på att med sin låga tyngdpunkt och snabba hjärna hitta luckorna och tajma löpvägar. Dessutom brann han för svenska landslaget. Om vi bortser från alla de där träningslandskamperna han kom till för att sitta i bubbelpoolen så har Ljungbberg alltid, alltid givit sitt allt. Med sina uppoffrande löpningar, sin vilja att spela fotboll efter marken och sin förmåga att lugna ned spelet när det behövs.
Han har fjort fem mästerskap för det svenska landslaget. I åtminstone tre av dem har han varit en av de tre bästa svenska spelarna. Åtminstone två av de mästerskapen skulle vi knappast gått till utan honom.
Och när man läser alla idioter som uttrycker sig nedsättande om Ljungberg på fotbollsforum runtom det här jämrans nätet så blir man fanimig mörkrädd. Eller - jag växlar tyvärr mellan känslolägena rätt rejält, mest vill jag bara få känna saknad - så vill man bara sätta sig ner och gråta för att en av de smartaste, skickligaste, mest spelförstående fotbollsspelare det här lilla landet producerat inte får de hyllningar han förtjänar. Jag vet inte om det bara beror på okunnighet eller den där populistiska respektlösheten som allt mer brer ut sig bland "fans", men allt annat än att ställa sig upp och applådera Fredrik Ljungberg är en skymf.
Hans sista landskamp var mot Ryssland för bara någon vecka sedan. Han var bäste svensk på plan då också.

Premier League - en sammanfattning

2008-05-12T02:55:00.000-07:00

Så här dagen efter en säsong tagit slut och den stora tomheten börjar sätta in är det ju alltid läge att samla sina intryck från 2007/08. So here it goes:
--Årets huligan - Arsenals läktarreserv Armand Traore som tog med ett knogjärn (KNOGJÄRN!) in på White Hart Lane. Jag vet att det här är ett löfte jag aldrig kommer hålla, men jag ska aldrig kalla Arsenalspelarna för småflickor igen.
--Årets hyllning - Chelseas till mamma Lampard.
--Årets värvning - Fernando Torres. Tog ett tag innan han kom igång, men under våren har spanjoren visat att han är en av världens mest kompletta forwards: hypersnabb, teknisk, starkare än man kan tro. Den anfallare Liverpool letat efter Michael Owen och Robbie Fowlers heydays.
--Årets tränare - David Moyes (även om han får konkurrens av Martin O'Neill). Gillar verkligen hur han år efter år bygger ett, kanske inte alltid så vackert, men väldigt effektivt lagspel i ett Everton utan större stjärnor. Frågar ni mig vem som ska ersätta sir Alex när han slutligen kliver av så lägger jag min röst på ännu en skotte.
--Årets fungerande hopplock - Portsmouth. En målvakt som mest gjort sig känd för sina tavlor - James. Ett gäng spelare som ansetts för gamla, för trötta eller för dåliga för större klubbar - Sol Campbell, Diarra, Kanu, Lauren, Defoe. Ett par spelare som förtjänade bättre än att hanka sig fram i Man City och fulham - Distin, Papa Bouba Diop. Några riktigt smarta värvningar från kontinenten - Kranjcar, Muntari, Utaka.
--Årets svensk - Bissen så klart. Även om Olof Mellberg gjorde (ännu) en riktigt fin avslutande säsong i Villa.
--Årets svenska inhopp - Rade Pricas debut i Sunderland är bland det svettigaste jag har sett en svensk göra i Premier League. Sedan tog det stopp. Oj, vad det tog stopp.
--Årets idioträddare - Brad Fridel. Har alltid tyckt att Blackburns sista utpost varit ligans mest underskattade målvakt. I år har han några matcher varit mer eller mindre omutlig.
--Årets tre musketörer - Ronaldo, Rooney, Tevez. När de får snurr på bollen och sina löpningar behöver de knappt understöd från mittfältet - då håller de ensamma motståndarna upptagna.

Avslutar med årets lag så klart.
Målvakt:
David James - ingen målvakt har egentligen övertygat särskilt i år. Pepe Reina är fortfarande för osäker i luftrummet, van der Sar och Cech har inte visat samma form som tidigare år, Joe Hart är fortfarande lite för färsk i vissa situationer, Almunia är stabil, men gör sällan något utöver det vanliga. James har varit reflexsnabb och spektakulär, det har han alltid varit, på gott och ont, men också säker och lugn.
Avbytare:
Brad Friedel - se ovan.

Backar:
Bachary Sagna - efter Torres årets bästa värvning. Under årets konstigaste frisyr fanns en av ligans bäst värderande fotbollshjärnor. Alltid rätt i positionerna bakåt, alltid med smarta, väl avvägda löpningar offensivt.
Rio Ferdinand - fortsätter år efter år att vara uniteds hjärta. Har större del än man tror också i Uniteds uppbyggnadsfas, det är väldigt sällan Rio slår en dålig passning.
Nemanja Vidic - Ferdinands perfekta partner. Så hård, så stor, så förvånansvärt rapp, skicklig med bollen och spelförstående.
Gael Clichy - Lika offensivt underhållande som vanligt - ingen tajmar en femtiometerslöpning som Clichy, ingen orkar slå så bra inlägg efter en perfekt tajmad femtiometerslöpning som Clichy - men också allt mer säker i spelet defensivt.
Avbytare -
Patrice Evra (inte lika dominant som förra säsongen, men fortfarande en elak liten jävel till ytterback som när som helst kan smyga sig bakom motståndarnas backlinje)
Joleon Lescott (smart elegant spelande back oavsett om han spelat centralt eller på vänsterbacken)
Martin Skrtel (kom mitt under säsongen, men acklimatiserade sig snabbt till Liverpools och Premier Leagues spel med sin benhårda uppoffrande defensiv)

Mittfält:
Christiano Ronaldo - vi säger så, va?
Steven Gerrard - har som alla säsonger han spelat burit Liverpool på sina axlar. Motor i det offensiva spelet, fläkande glidtacklare defensivt. Med Torres framför sig utvecklade han ligans kanske bäst fungerande samspel.
Cesc Fabregas - har väl inte rosat marknaden lika mycket under vårsäsongen som i höstas, men oj, vilken höst det var. Fabregas lärde sig skjuta, samtidigt som han fortfarande stod för utsökta små instick och långa svepande crossbollar.
Joe Cole - när Malouda floppade, Drogba spelade afrikanska mästerskapet och när Lampards spel hackade var det Joe Cole som stod för spetsen i Chelseas offensiva spel. Chelsea kom igång sen, hittade tillbaka till det där äckligt effektiva spelet, men utan Joe Cole i de där tyngre perioderna hade Chelsea inte pressat United in till målsnöret.
Avbytare:
Michael Essien - det spelar ingen roll hur mycket han än flyttas runt, som den Chelseas Magnus Erlingmark han varit de senaste två säsongerna, Essien fortsätter att vara Chelseas mest kompletta spelare.
Michael Ballack - glöm höstsäsongen, men minns en vårsäsong då Ballack faktiskt visat alla belackare, inklusive mig själv, att han faktiskt förtjänar en av ligans högsta löner. Med sitt uppofrande spel, sina smarta löpningar och sitt fantastiska offensiva huvudspel.
Alexander Hleb - jag väntar fortfarande på att han ska lära sig att det faktiskt finns tillfällen då det är okej att skjuta, men det är en direkt njutning att se vitryssen dribbla.

Anfall:
Fernando Torres - se ovan.
Emmanuel Adebayor - det känns fortfarande kantigt ibland och visst missar han väl många öppna lägen, men Adebayor ser mindre och mindre ut som Kanus efterträdare, och mer och mer som Henrys. Om ni fattar skillnaden. Vissa mål han har gjort i år har varit rena konstverk.
Avbytare:
Wayne Rooney - jobbar antagligen hårdare än någon annan anfallare i ligan och får väldigt mycket ut av slitet också. Samtidigt blir han bara bättre och bättre både som avslutare och framspelare.

Så många frågor

2008-04-23T23:58:00.000-07:00

Lite att fundera över så här mot slutet av säsongen:
-Vilken klubb spelar Seb Larsson i nästa säsong om Birmingham åker ut?
-Hur många av Steve Sidwell, Tal Ben Haim, Makelele, Shevchenko, Salomon Kalou och Belletti (har säkert glömt någon, men det bevisar ju bara min tes - Chelsea har lite för mycket dödkött i truppen) finns kvar i Chelsea när nästa säsong inleds?
-Vem trodde att Alexander Hleb (även om han ser ut som vane filmskurken Willem Dafoe) skulle bli Arsenals störste buse den här säsongen?
-Vilka 32-åringar värvar Milan inför nästa säsong?
-Hur tänkte Arsenals Armand Traore när han tog med sig ett knogjärn in på läktaren under derbyt mot Tottenham?
-Vem trodde att Barcelona-Man Utd, inte Pool-Chelsea, skulle bli den mållösa första omgången av semifinaler i Champion's League?
-Hur glad är Kim Källström över att han inte fick gå till Valencia?

Anfield of dreams

2008-04-09T04:45:00.000-07:00

Vackert. Det var vackert igår kväll när slutligen Ryan Babel så skoningslöst avslöjade Cesc Fabregas enda egentliga brist - han är långsam på ett sätt som får Daniel Andersson att se ut som Michael Owen - och slå in det där 4-2-målet bakom en felplacerad uppgiven Almunia. Vackert. På ett sånt där sätt som fotbollsmatcher sällan är. I alla fall inte om man är Liverpool-supporter.
Det såg ju så dåligt ut till en början. Alonso och en sorgligt blek Gerrard tappade gång på gång bollen centralt på mittfältet. När de inte gjorde det svepte de långa missriktade crossbollar från vänster till höger som i bästa fall gick till inkast, i värsta gick till Clichy som lugnt kunde dra igång ännu en anfallsvåg.
Crouch var ett ensamt ljus i mörkret, en fyr att ta sikte mot. Men hans nednickar och bollmottagningar var pärlor för svin. Eller i alla fall pärlor för en Torres som vägde så lätt och en Kuyt som, well, vi kan väl kalla det blandade och gav.
Liverpools två största stjärnor var märkligt bleka. Gerrard har nog aldrig haft så stor felprocent som igår och Torres vägde fjäderlätt mot Gallas och Senderos.
Samtidigt som Arsenal spelade utmärkt. Och fick ett mål (som Pepe Reina bjöd frikostigt på).
Sen bara vände det. Mascherano fick tag på Fabregas. Skrtel kröp närmre den dittills utmärkte Hleb, som sedan försvann helt ur matchen. Carragher och Aurelio höll rent på kanterna.
Med defensiven kom offensiven.
Torres kom igång, sökte allt fler dueller mot klumpedunsen Senderos. Kuyt kan inte mycket, men han kan springa hur mycket som helst, och det kan man faktiskt komma ganska långt med. Gerrard var fortfarande under isen, men när Liverpool kvitterade och tog ledningen så kändes det välförtjänt.
Därför var det så onödigt när Theo Walcott fick springa så rasande fort att blöjan skavde över hela planen och servera Adabayor 2-2-målet. Behöver jag säga att det var Gerrard - under isen - som stod för misstaget som ledde till kontringen?
Men Gerrard vore inte Gerrard om han inte klev fram och tog straffen som kom strax efter och satte den hur säkert som helst.
Straffsituationen? Japp. Vet att jag är part i målet, men som jag ser det var det riktigt dömt. Babel drogs i armen, bringades ur balans på väg mot ett farligt läge. I straffområdet. Vad finns det att tillägga? Egentligen?
-----------
En sak till bara: det är sådana här dagar man märker exakt hur enögd svensk sportjournalistik kan vara. Jag vet inte hur många "Arsenal blev rånade"-krönikor jag läst idag, som alla går ut på hur synd det är om det åh-så-vackert spelande Arsenal som blev åh-så-bestulna på en straff på Emirates. Buuu-huuu.
Hur många "fan vad bra Liverpool spelade i de sjuttio minuter av matchen som inte var den inledande gunners-anstormningen"-krönikor jag läst idag vet jag desto mer om. Lika många som den briljante Fabio Aurelio gjorde misstag igår, det vill säga inga.
Missförstå mig rätt, Arsenal skulle haft straff på Emirates, det råder det inga som helst tvivel om. Och de spelade för all del fantastisk fotboll emellanåt under "The battle of Britain". Men det gjorde fanimig Liverpool också. Effektiv, maskinell fotboll med en tajt, tajt defensiv där Skrtel, big Sami och Mascherano hade byggt vallgrav, skyttegravar och taggtrådsförsedda murar utanför straffområdet Och en offensiv som kom igång mer och mer där Aurelio (igen alltså - briljant) fick sköta hela vänsterkanten själv och Carraghers överlappningar allt mer hittade rätt bakom Clichy och den olycklige Senderos. Och det ska inte tas ifrån Liverpool. Det ska inte komma i skymundan en sådan här dag.

Vinn en bärs

2008-03-22T14:11:00.000-07:00

Apropå Inter-Juve: jag bjuder vem som helst som kan komma på en sämre mittback än Nicolás Burdisso i någon av G-14-klubbarna på en öl.

Inte mycket rätt med Inter

2008-03-12T03:04:00.000-07:00

Jag följde i och för sig bara gårdagens Champion's League-möte mellan Inter och Liverpool med ett halvt öga över en öl på ett sunkhak på Lilla Essingen, men ibland räcker en fjärdedels koncentration för att upptäcka allt som är fel med dagens Inter:
1) Det saknas kreativitet på mittfältet. Javier Zanetti är en alldeles, alldeles fantastisk fotbollsspelare (jag älskar karln, han är kanske den spelare i världen med lägst felprocent under de senaste tio-femton åren) och Cambiasso är härlig att skåda när han kommer med kraft och fart in i straffområdet för att plocka upp Zlatans små kluriga instick, men ingen av dem är några spelfördelare.
Och alternativen ett steg framåt i planen håller inte. Figo har aldrig varit något kvicksilver och mot Reggina eller Catania kanske han fortfarande får utrymmet att gå och spela fotboll (det är han fortfarande väldigt bra på). Jimenez är för tunn. Stankovic är dels inte i form, dels inte riktigt begåvad med finurligheten hos säg en Pirlo, Iniesta eller Fabregas.
Den första åtgärden för den tränare som tar över efter Mancini (Rijkard? Mourinho?) måste bli att införskaffa en nummer tio.
2) Ytterbackarna. Maicon har inte kommit upp i samma klass som förra säsongen och på vänsterbacken har varken Maxwell, Cesar eller Chivu övertygat särskilt. Med ett så centrerat mittfält som Inter har måste ytterbackarna stå för en stor del av kantspelet. Det gör de i ligan, men väldigt sällan i CL. Igår kväll tvingade Liverpool Inters ytterbackar bakåt av Kuyt (bästa matchen på mycket länge) och Babel, och vägen upp blev väldigt lång.
3) Dumhuvudena. Att dra på sig två utvisningar mot Liverpool (hur tveksamma de än må vara) håller inte. Och det har sett likadant ut i ligan efter jul. Flera totalt onödiga, tidiga utvisningar. Det funkar där - serie a är inte bättre än att Inter kan vinna med tio man - men knappast i CL.
Materazzi har nästan sett ut som en fotbollsspelare de senaste två säsongerna, nästan som en riktig bra spelare till och med, men den här säsongen har han varit tillbaka i gamla ovanor: vårdslösa tacklingar, ständiga gruff och missriktad energi.

Sportjournalistik

2008-01-29T05:45:00.000-08:00

Ibland märks det så jämrans tydligt att sportjournalistiken behöver uppdatera sig, hitta nya ord för gamla företeelser. Vissa uttryck hänger liksom med från en tid då tidningarna när de listade årets svenska mästare i fotboll alltid lade till en rad om vad spelarna hade för civilt yrke: Tord Holmgren, 32 år, snickare. Typ.
Jag ska inte påstå att jag har någon särskilt bra insyn i Djurgårdens organisation eller vad som står i Thiago Quirinhos kontrakt. Men jag kan aldrig tänka mig att 14-miljonersmannen jobbar halvtid eller deltid vid sidan av fotbollen. Ändå beskriver fotbollskanalen.se (och säkert flera andra) uppgifterna om hans potentiella flytt till St Etienne som ett "proffsrykte". Vilket givetvis kan tolkas på olika sätt, men i mina öron låter det ålderdomligt, som om det skulle innebära någon ny form av anställning när det, löneskillnader aside, i grund och botten handlar om exakt lika eller i alla fall liknande villkor, nämligen att få betalt på heltid för att spela fotboll. Det märks kanske inte alltid på spelkvalitén, men spelarna i Allsvenskan är liksom i de allra flesta fall redan proffs.

En relativistisk svenska-anfallare-i-premier-league-snabbis bara

2008-01-25T02:14:00.000-08:00

Om Rade Prica går till Sunderland och Lasse "Liten" Nilsson är aktuell för West Ham, borde inte det innebära att Markus Berg i vilken sekund som helst skriver på för Liverpool (kanske inte så troligt med tanke på det ekonomiska läget just nu) eller Chelsea, att Elmander hamnar i Arsenal och att Ibra spelar i United i inom kort? Rent logiskt alltså?

Tacos svar på tal i viktigt EM-kval

2007-11-21T13:46:00.000-08:00

Jag ska inte ljuga och säga att jag gillade allt jag såg den här kvällen då vi till slut tog den där EM-platsen, men var inte detta ändå ett ganska stort steg framåt? Om vi bortser från en mängd felbeslut från Mango i första halvlek, Majstorovic i största allmänhet och hela högerflanken hela tiden? Var det ändå inte ganska kontrollerat och kul, med tanke på pressen och den något prekära situationen?
Zlatan var ju bara Zlatan rätt upp och ned, kraftfull och genialisk. Freddie har ett par snäpp upp till toppform, men slet och var ständigt rörlig. Allböck så smart och lurig. Edman fick inte hälften av alla de bollar han borde ha haft, men oj som han älgade efter kanten.
Och allra mest imponerade han som - ofta extremt orättvist - kritiserats mest. Anders Svensson. Han var otäckt bra. Enda missen var att han, något överambitiöst, tog den där löpningen ut på högerkanten vid Lettlands mål - och dämed öppnade innermittfältet helt fritt. Samtidigt förstår jag att han ville ut och göra Micke "Romper stomper" Nilssons jobb, Nilsson själv gjorde det ju inte direkt.
Men annars tacklade och sprang han som om Lagerbäck lovat honom en jättetallrik nachos deluxe - med extra guacamole - om vi tog oss till EM.

Lett nervös och orolig

2007-11-18T23:17:00.000-08:00

Saker jag inte vill behöva säga sent på onsdag kväll - Glenn Hyséns klassiker efter uttåget från VM-90 (här i något modifierad version):
-Det här var kuken, nu ska jag gå ut och supa mig kanon.

Milan på San Sirap

2007-10-22T04:26:00.000-07:00

Det är fortfarande tidigt på säsongen och yada-yada-yada, men ärligt talat - Milan igår mot Empoli. What's the - wait for it - dealio?
Försvaret, som Milan liksom alltid kunnat luta sig mot, såg darrigt ut när Empoli kom både i smarta snabba kontringar och under en period i första faktiskt dominerade tillställningen. Mittfältet var som vanligt galet centrerat med Ambrosini, Gattuso, Pirlo och Seedorf lite framför, för att öppna upp luckor på kanterna för ytterbackarna. De kom nästan aldrig bara. Och när Jankulovski och Oddo väl gjorde sina pliktskyldiga löpningar hade de bara två orörliga och oheta anfallare att skicka inläggen mot. Det såg så segt och trögflytande ut.
Visst var Kaká borta, men frågan är om ett lag som Milan verkligen ska behöva vara så beroende av en spelare?
Jag har inte sett Milan så uddlöst sedan den där famösa kraschen i mitten av nittiotalet då hela laget helt plötsligt skulle bytas ut. Ni vet när Jesper Blomqvist och Andreas Andersson var Milans framtid och Patrick Kluivert och alla andra nytillkomna holländare inte hade en siffra rätt. Skillnaden är att då handlade det om unga osnutna talanger som panikköpts in och väldigt snabbt skulle bära ett anrikt lag, nu handlar det om ett gäng rutinerade Milanveteraner som spelat tillsammans i flera år och vann Champion's League i våras. Men det kanske är just det som är problemet?

"Köper du en Tobbelorone till mig i Österrike/Schweiz?"

2007-10-17T03:05:00.000-07:00

Orkar inte mycket annat just nu än att komma på usla ordvitsar som ovanstående. Mycket annat att göra.
Men en liten grej bara apropå en landslagsträning häromdagen - jag tror att en av anledningarna till att jag, och väldigt många med mig, är så väldigt förtjust i Tobias Linderoth är att Lagerbäck måste tvinga honom av träningen när han är småskadad.

Annars är vi klara nu, va? Och har gott om tid att fundera på en EM-trupp. Just nu ser min ut så här:
Målvakter: Isak, Rami, Wilandh
Backar: Mellberg, Hansson, Edman, Micke Funktionell, Concha, Majstorovic, Granqvist
Mittfältare: Linderoth, Ljungberg, Wil, Alex, Svensson, Mango-Kim, Kennedy, Seb Larsson, Sideleds
Anfallare: Ibra, Elma, Allbäck, Rosenberg

Reserver:
Målvakter: Ja, ni, vetifan alltså. Alvbåge eventuellt. Har alltid gillat Sandqvist i Malmö också, men ingen av dem känns klockrena.
Backar: Jon Jönsson/Kalle Svensson (den av dem som är skadefri och närmast en ordinarie plats) Dorsin, Stenman, eventuellt Jonas Olsson som jag gärna skulle se få en chans någon gång i träningslandskamperna efter att vi blivit klara
Mittfältare: Dusan, Rasmus Lindgren, Alexander Farnerud
Anfallare: Markus Berg

Right said Freddie

2007-10-01T03:28:00.000-07:00

Jag tror inte Arsene Wenger saknar någon eller något särskilt mycket för tillfället. Ligatabellen och Champion's League-starten talar sitt tydliga språk liksom.
Men ändå: när Alexander Hleb sparkades sönder och samman, Rosicky satt skadad, Fabregas var totalt osynlig, den i och för sig ganska så lovande Diaby vantrivdes i sin kantposition. Kort sagt: när Arsenals mittfält hackade samtidigt som en viss spelsugen svensk i West Hams färger ilade fram som en vessla i luckan bakom Kolo Touré och den nästan osannolikt tröge Senderos - ibland tror jag Wenger har Senderos på plan bara för att få övriga spelare i Arsenal att se ännu snabbare och bollsäkrare ut - i Gunners mittförsvar, tror ni ändå inte att han saknade Freddie? Lite?

XXXXX

Roligast under fotbollshlgen var ändå Man City och Svennis försök mot Newcastle att vara mer Arsenal än Arsenal själva. De trillade boll, kortpassade sig ur varenda situation, vägrade rensa hur utsatta de än var, Micah Richards gjorde patenterade Touré-löpningar på sjuttio meter (och avslutade ungefär lika dåligt) och Martin Petrov satte fart efter kanten som om det var Micke Nilsson han hade mot sig. City var helt enkelt det överlägset mest underhållande fotbollslaget jag såg den här helgen. Bäst av alla: den finurlige och åh-så-intelligente Elano. Om han inte är årets bästa värvning (Torres och Malouda utmanar ganska tufft där) i Premier League så är han i alla fall den mest privärda.

XXXXX

Djurgården tar det här, va? Genom att vara minst dåliga över en hel säsong och utnyttja bättre lags oförmåga. Också ett sätt. Fråga bara Real Madrid under Capello.

Pontus christ superstar

2007-09-26T05:28:00.000-07:00

Pontus Wernbloom alltså. Gillade honom redan förra året när han jordfräste sönder allsvenska mittfält, såg ut som Tobbe Linderoths naturliga arvtagare i landslaget och var det närmsta vi kommit en Patrick Vieira i det här landet sedan Markus Lantz blev för mycket snack och för lite verkstad. Gillade honom ännu lite mer när han inte gnällde (så mycket) i våras, trots utebliven speltid, utan svalde förtreten och fortsatte kämpa.
Och igår avgjorde han GBG-derbyt. Som elak targetplayer på topp med ett spelsinne han inte alltid får tillräckligt mycket beröm för. Tyder på en talang utöver den vanliga. Det finns faktiskt inga gränser för långt han kan gå. Eller hur stor min tro på honom kan växa sig.

Lite landslaget trots allt

2007-09-07T07:43:00.000-07:00

...måste det ju bli också.
Jag tror och hoppas laget ser ut så här: Rami-Nilsson-Mellberg-Hansson-Edman-Alex-Linderoth-Mango-Chippen-Ibra-Elmander.
Varför? Jag tror det kommer finnas tre problemområden (ledsen om jag just lät som en fuktkrämsreklam). Ett runt Linderoth, mellan mittfält och backlinje. Oavsett om Jon Dahl Tomasson spelar central anfallare, som en av två anfallare eller offensiv mittfältsspets bakom Bendtner är det den ytan han kommer falla ner och söka och det är där han är livsfarlig. Linderoths främsta uppgift kommer att bli att, tillsammans med mittbackarna, hindra honom från att komma rättvänd där. Vill man säkra det territoriet ytterligare kan man köra Svensson i stället för Källström. Men det vore att vara onödigt försiktig. Källströms genombrottskraft framåt och skott kommer behövas.
De andra två ställena på planen där det kan bli jobbigt är de båda kanterna, framför allt till vänster. Alex/Nilsson är hyfsat inspelade och bör kunna stänga den ena kanten, även om Rommedahl är otäckt snabb. Kennedy överglänste Chippen ganska rejält i USA-matchen, men Wil (som han heter i Rom) har en bättre defensiv och var en av våra bästa i Köpenhamn. Tror han är ett säkrare alternativ. Och säkert är vad som kommer krävas, åtminstone till en början. Tror anstormningen kan bli rätt påtaglig första kvarten. Det är danskarnas sista chans, you know.

Offensivt tror jag mycket på bollar som den från Edman som ställde Zlatan (var det väl?) fri mot USA kan bli väldigt värdefulla. Snabba, rätt hårda och flacka lyftningar från ytterback bakom deras backlinje när Danmark flyttar upp. Agger är ingen sölkorv, men jag tror han kommer att ha svårt att följa en djupledsrusande Zlatan eller Elmander. Vilken back skulle inte ha det?
Ett annat offensivt vapen, i ett mer uppställt anfallsspel snarare än kontringsspel, tror jag kan bli att med bollar från Mellberg, yttermittfältarna eller Linderoth nå Zlatan och låsa bollen högt upp, tvinga ned baklinjen (förhoppningsvis också någon av de troligtvis två defensiva mittfltarna) med en Elmanderlöpning och på så sätt öppna upp för Mangos mörsare. Killen kan ju skjuta.

Benknäckargänget

2007-09-07T07:09:00.000-07:00

Mitt i en allmän landslagshysteri har jag de senaste dagarna gått omkring och tänkt ganska mycket på - Blackburn Rovers. Vet inte om det är avsaknaden av tv eller höstvädret eller vad, men det började med att min vän Mattias berättade att Benni McCarthy tydligen skulle vara ett ärkeorpon av sällan skådat slag på plan. Jag vet inte vad han hade för källa, antagligen något Arsenal-forum, men jag hoppas nästan att det stämmer. För det passar så bra in i bilden av Blackburn. Laget ingen gillar. Laget ingen utanför just Blackburn vill se. Men också laget som varje år mot all förmodan och förhandstips placerar sig mycket högre än någon trott. När Chuck D beskrev sitt Public Enemy som "easy to dislike, impossible to ignore" hade han, förutsatt att han var insatt i engelsk ligafotboll, lika gärna kunnat snacka om Blackburn.
Medan resten av Premier League öppnat upp sig för intryck utifrån har Blackburn hållit sig kvar vid Tipsextrafotbollen med vitnade knogar. När Leeds började falla samman till exempel köptes lagets framträdande spelare upp direkt. Smith, Viduka, Kewell, Rio Ferdinand, Milner försvann till storklubbar. Blackburn köpte i stället givetvis loss Dominic Matteo, ett elakt mittbacksfyrtorn som såg ut som en aningen mer slimmad Vincent D'Onofrio i "Full metal jacket" - och spelade på ungefär samma hårfina gräns mellan entusiasm och psykos. Blackburn är det enda Premier League-laget där Nils-Erik Johansson någonsin kunnat platsa, det är enda laget där Robbie Savage kunde bli lagets själ.
Man kan tycka vad man vill om Rovers - de är som sagt väldigt enkla att ogilla - men till skillnad från många av lagen de brukar tampas om åttonde-till-tolfteplatserna med - Boro, Man City, Bolton - har de en väldigt tydlig profil (att kalla det för en spelidé vore en skymf mot taktiker som Wenger, Mourinho och Rafa). De vill vara ett irriterande, frustrerande gruskorn i de andra lagens skor.

Som att leva med Graeme Souness

2007-09-04T11:13:00.000-07:00

Jag har varit Liverpool-supporter under Graeme Souness tid som tränare så, tro mig, jag vet vad äkta frustration innebär, men ingenting hade förberett mig på den gnagande jobbiga känslan av att vara utan digital-box under alla de stora ligornas upptakter. Men det är just vad jag varit - boxlös, tv-lös, fotbollslös. Av anledningar som är för jobbiga för att ta upp på bloggen (låt mig säga så här - varken Boxer eller Posten hör till mina favoritföretag just nu). Har fått hålla till godo med några långsittningar hos snälla vänner och webb-klipp. That's it. Har man vant sig vid någonstans mellan tre och åtta matcher per helg, ibland till och med ännu fler, känns det rätt futtigt.
Av det lilla jag lyckats snappa upp är detta vad jag fascinerats mest av:
--Det omåttliga hyllandet av Schmeichel Jr i Manchester City-målet. Visst, lillkillen har fortfarande blöjeksemen kvar, bär på ett tungt arv och höll nollan i tre Premier League-matcher. Det är imponerande. Men jag undrar ibland om någon sett hur han gjorde det? Med tanke på hans tveksamma och släpphänta luftspel är min känsla att Citys fina start kommit trots Schmeichel. Inte tack vare honom.
--Elmander kanske skulle ha gått i somras ändå? Knackig start i ligan och Champions league-fönstret, där han skulle visa upp sina allra kraftfullaste fyrtiometerslöpningar, slog igen snabbare än du hinner säga "The Kop".
--Att utpekas som utmanare till De Fyra Stora är en av de värsta förbannelserna man kan få inom engelsk fotboll. Newcastle har dragits med epitet i många år, men alltid underpresterat, alltid gjort spektakulära offensiva inköp, men låtit defensiven förfalla. I år kan det vara
Tottenhams tur. Jag tror och hoppas inte det, för jag gillar verkligen Martin Jols fotbollsteori och hans smarta handlande ute på kontinenten, men hur många omgångar som än må återstå av ligan har jag svårt att se att ett topplag ska kunna förlora mot Sunderland på övertid.
Newcastle verkar å andra sidan, som för att underbygga min teori ytterligare, till slut ha hittat rätt. Nu när de inte har utropats till främsta utmanare i alla förhandstips.
--Man kan vara kvar i den allsvenska toppstriden utan fungerande offensiv halva säsongen (AIK), utan en anfallare som gör fler än fem mål på tjugo matcher (Djurgården), med Sveriges svar på Vieira i en anfallsroll (Blåvitt) och trots att man paniksäljer landslagsmän till grannländer (Elfsborg). Vet inte riktigt vad man ska säga om det. Mer än möjligen att det är något vajsing med det. Hur spännande och oviss det ändå gör serien.

Drömelvan: Premier League

2007-05-10T03:56:00.000-07:00

Så här mot slutet av säsongerna i de stora ligorna - Allsvenskan får ursäkta - ligger det ju nära till hands att sammanfatta lite. Jag gör det i formen att jag tar ut ett all star team, byggt på en blandning av magkänsla och resultat) från var och en av de stora ligorna. Först ut Premier League.

Målvakt: Edvin Van Der Sar, Manchester United
Kommentar: Rutinerad, säker, bra både på linjen, i luften och med boll. Darrade något mot slutet, men ändå - hade större del i Utd:s ligaguld än folk kommer minnas.
Avbytare: Pepe Reina, Liverpool

Högerback: Gary Neville, Manchester United
Kommentar: Jag har egentligen inte mycket till övers för Beckhams bästis. Alls. Men han har inte haft en siffra fel den här säsongen varken offensivt eller defensivt.
Mittback: Nemanja Vidic, Manchester United
Kommentar: Den spelare i ligan som kanske tagit störst steg framåt den här säsongen. Hård, stor, brutalt stark.
Mittback: Jamie Carragher, Liverpool
Kommentar: En av världens säkraste mittbackar och bästa markeringsspelare. Det glöms bort ibland.
vänsterback: John Arne Riise, Liverpool
Kommentar: Fortsatt anfallsvapen framåt, men den stora styrkan har varit defensvien där han varit följsam, utan att sälja sig lika lätt som förr i tiden. Kanske var det Bellamys golfklubba som fick fart på honom?
Avbytare: Micah Richards, Manchester City, Daniel Agger, Liverpool, Kolo Touré, Arsenal, Michael Dawson, Tottenham

Mittfältare: Christiano Ronaldo, Manchester United
Kommentar: Överflödig.
Mittfältare: Paul Scholes, Manchester United
Kommentar: The giunger ninja flyttade en liten bit bak i planen, hittade en perfekt lekkamrat i Carrick - och gjorde sin bästa säsong på mycket länge. Med undantag för den andra CL-semifinalen mot Milan käkade han världsstjärnor till frukost.
Mittfältare: Michael Essien, Chelsea
Kommentar_ Vid sidan av Drogba den enda av Roman och the special ones stjärnor som levererat över en hel säsong. Lika delar obändlig styrka och utsökt speluppfattning. Makelele kan inte få en bättre arvtagare.
Mittfältare: Steven Gerrard, Liverpool
Kommentar: Världens just nu bästa tvåvägsmittfältare. Bär Pool på sina axlar
Avbytare: Gabriel Agbonlahor, Aston Villa, Cesc Fabregas, Arsenal, Michael Carrick, Manchester United, Jermaine Pennant, Liverpool)

Anfallare: Didier Drogba, Chelsea
Kommentar: Se Christiano Ronaldo.
Anfallare: Wayne Rooney, Manchester United
Kommentar: Ojämn, men väcktes av Henrik Larsson, och har i sina bästa stunder varit briljant.
Avbytare: Carlos Tevez, West Ham (för våren), Dimitar Berbatov, Tottenham

Tränare: Fergie

Bara en snabbis

2007-04-04T02:05:00.000-07:00

Jag hinner inte skriva något längre nu. Ville bara säga att jag dyrkar marken Alessandro Nesta springer, glidtacklar och slår svepande crosspassningar på.

Look back in anger

2007-03-29T03:17:00.000-07:00

Känns tråkigt att behöva comebacka bloggen på det här sättet, med en massa gnäll, men det är fan inte mitt fel att det svenska landslaget gick ut och ställde in skorna mot ett sparkande-och-springande korplag igår kväll. Jag och mina homeys i tv-soffan var helt överens om att vi aldrig sett blågult förlora på ett slarvigare och mer onödigt sätt mot ett så mycket sämre lag än mot Nordirland. All heder åt dem å andra sidan. Deras championship-jordfräsar fick våra spelare från topplag i bra europeiska ligor - och några spelare från allsvenskan, men vi kommer till det - att falla in i deras simpla spel med långa missriktade långbollar från backlinjen.
Två skitmål fick vi emot oss, vid det första gick Petter Hansson in i en nickduell som Mellberg hade koll på i stället för att falla ned och ta djup. Hade han gjort det hade inte Healy lika lätt sticka in i ytan bakom och få prickskjuta in 1-0. Vid det andra är det en alldeles för ocynisk Daniel Andersson som inte sänker den kontrande Johnson på kanten - Linderoth hade inte tvekat en sekund - och tre passiva ingripanden från i tur och ordning Edman (sämsta landskampen han någonsin har gjort), Micke Nilsson och Isaksson. Horribelt. Nästan lika horribelt som att starta med tre mittfältare som inte är igång med seriespelet än. Alexandersson var okej, Svensson kom aldrig in i matchen och Sidleds-Danne slog bort varenda djupledsboll han slog (även om jag antar att det var positivt att han över huvud taget slog dem). Inte för att Mango-Kim och Chippen var mycket bättre när de kom in, men de hade i alla fall tempo i kropparna.
Det positiva? Skulle väl vara Elmander (och ett spirande samarbete mellan honom ochIbra som vi kommer få nytta av på sikt) och att vi fortfarande har tappat minst poäng i gruppen (tre mot Nordirlands och Danmarks fyra och Spaniens sex). Men då har vi inte mött Danmark än.
Nu måste vi slå våra södra grannar på Parken för att återta ledningen i gruppen. Mycket kan hända till juni, men om gårdagskvällen var en indikation för hur det kommer se ut på Parken finns det inte en chans att vi når mer än oavgjort på sin höjd. Och då ser gruppen otäckt öppen ut igen.

Om man får drömma

2007-01-30T01:08:00.000-08:00

Landslagstruppen presenteras i eftermiddag och så här önskar Nacka FF att den ser ut. Som vanligt börjar jag med det mest självklara namnet först.

Målvakter: Andreas Isaksson, Rami Shaaban, Johan Wilandh
Kommentar - blir nog John Alvbåge i stället för Wilandh (eller Isaksson?), men jag tycker att Wilandh såg säkrare ut i Sydamerika. Och Isaksson skulle kanske må bra av att komma hem till landslaget en vända.

Backar: Olof Mellberg, Erik Edman, Mikael Nilsson, Petter Hansson, Kalle Svensson, Max von Schleebrügge, Markus Jonsson
Kommentar - Per Nilsson kan möjligen vara med i diskussion, på bekostnad av Svensson, Max eller Jonsson, men Max har den fördelen att han kan spela både ytter- och mittback, Jonsson är naturlig ytterback (akut bristvara) och Svensson är Lasse Lager-favorit. Stenman, Krusty Andersson och Antonsson har spelat bort sig (eller rättare sagt: inte spelat alls på sistone).

Mittfält: Fredrik Ljungberg, Tobias Linderoth, Christian Wilhelmsson, Anders Svensson, Kim Källström, Niklas Alexandersson, Sebastian Larsson, Kennedy Bakirciouglu
Kommentar: Vill se Sebastian Larsson få en chans som defensivt ankare, Linderoth-backup, i stället för Sidleds-Danne, som Lars-Roland ändå vet exakt vad de har. Kennedy går riktigt bra i Holland och bör komma med på ren form. Chippen går otroligt starkt i Roma och måste få starta den här gången. Tror L-R väljer Svensson före Källström, som har det lite tungt i Lyon just nu. Ljungberg kommer antagligen inte - han gör ju sällan det - och kan då ersättas av antingen Samuel Holmén eller Kennedys nästan lika formtoppade polare i Twente, Sharbel Touma. Starkt mittfält ser det ut att bli hur som helst. Kommer bara bröderna Farnerud (framför allt den yngre) igång ordentligt också kan det här bli en riktigt konkurrenskraftig lagdel.

Anfallare: Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Johan Elmander, Markus Allbäck
Kommentar - Henke kommer såklart inte, hoppas att Rosenberg tas ut i stället då (och att han tar flytten till Bremen på rätt sätt). Men det kan mycket väl bli Nannskog eller Lasse Nilsson (från ett övertygande Herenveen) i stället. Den kraftfulle, men kantige Fredrik Berglund kan nog räknas bort vid det här laget.

Vad var det här bra för då?

2007-01-22T07:22:00.000-08:00

Det har verkligen kliat i fingrarna, men jag har medvetet väntat med att blogga om Sydamerikaturnén till dess att alla tre matcherna - eller vad man nu ska kalla dem - var färdigspelade. För att försöka upptäcka några mönster och sånt. Vet inte om man blev så mycket klokare av att se försäsongstränande svenskar (och ecuadorianer, deras liga är inte heller igång om jag förstått det hela rätt) drulla omkring på höghöjdsplaner. Men lite lärde man sig väl:
--John Alvbåge börjar nog känna flåset i nacken från Johan Wilandh.
--Samuel Holmén har en liten Pavel Nedved i sig, på många olika sätt, men framför allt på så sätt att han kan slå hörnor och frisparkar lika bra med båda fötterna. Behöver fortfarande lära sig värdera lite bättre, men är på sikt landslagsmässig.
--Både Per Nilsson och, framför allt, von Schleebrügge bör vara närmare varsin plats i EM-kvaltrupperna. Särskilt när Antonsson och Stenman har svårt att få speltid och Majstorovic, well, är Majstorovic. Max VS har ju den fördelen att han kan vara backup till finansvalpen Edman också.
--Daniel Nannskog är Martin Dahlin upp i dagen. Svårt att se att han skulle roffa åt sig någon av Zlatan, Allbäck eller Elmanders platser, men så länge Ajax vägrar släppa Rosenberg och Lasse "Lasse liten" Nilsson och Berglund fortsätter att vara, well, Lasse Nilsson och Berglund borde Nannskog i alla fall vara med i diskussionen. Det är nog knappast de andra anfallarna som var i Sydamerika heller. Om man säger som så. (Däremot kan man undra varför inte Sjöhage eller Halmstads jättelöfte Kujovic fick chansen i den här truppen?)
--Markus Jonsson skulle nog kunna fungera som backup till Micke Nilsson på högerbacken. Jonsson skjuter ju till skillnad från Englandshyllade svenska 35-åringar inte upp straffar på läktaren.
--Man lär sig aldrig riktigt att förstå sig på Lasse Lagerbäck. Lovade mig själv att aldrig ifrågasätta hans coaching efter Spanien-matchen i höstas, men vad ska man göra när han i underläge i Venezuela-matchen tar ut två mittfältare och ersätter med två ytterbackar?
--Anders Svensson är inte bara en känslomänniska, utan också en riktig flåbuse. Skämtade bara. Ville nog mest få en ursäkt att skriva flåbuse.
Resten tror jag vi glömmer, ok?
-----------------------
Jag tar tillbaka allt ont jag har skrivit om mitt Liverpool här (även om jag säkert får fler chanser till hårda ord, säsongen är ju knappt halvklar än och det handlar ju ändå om Liverpool). I lördags for de som en hänsynslös knallröd rivningskula rätt in i grunden av miljardbygget Chelsea - och lämnade det i spillror. Det såg stundtals löjligt enkelt när Kuyt och Crouch växelsprang sönder ett mittförsvar bestående av en ytterback (den oduglige Ferreira) och en mittfältare (den annars så fantastiske, nu helt bortkollrade, Essien). Gerrard tuggade sönder både Ballack och lillkillen Mikel och hann ändå ligga bakom en hel del offensivt.
Fast Cechs hjälm var ganska rolig.
-------------------------
Arsenal blir antagligen det enda laget i hela Europa som slår Man Utd två gånger på en och samma säsong, och gjorde det genom att helt neutralisera den frustrerade Ronaldo och de formdippande Giggs och Rooney. Att de samma säsong också kan förlora mot Sheffield Utd säger en del om vilket märkligt lag "the Gunners" är i år.
Och det ironiska är givetvis att om Man Utd varit mer cyniska igår och spelat mer som Sheffield - och trampat lillkillarna på tårna tills de blev ledsna och sprang och klagade hos Arsene eller domaren - hade de antagligen vunnit.

K-Fed och Britney = Real Madrid

2007-01-08T02:02:00.000-08:00

Det är något med storlag i kris som får mig att tänka på kändisskilsmässor. Just hur problemen, striderna och hopplösheten både uppstår och så hänsynslöst avslöjas inför ögonen på alla intresserade, eftersom kamerorna finns exakt överallt. De kommer liksom inte undan, finns ingenstans att gömma sig.
Ändå var det just det marängerna från Madrid försökte göra igår. Alla, oavsett om de var galacticos eller pavones, sökte sig till den trygga skuggan bakom Depor-spelare. Beckham visade än en gång hur han inte passar in som ytter i Capellos 4-2-3-1-system, han har inte farten och tekniken. På andra kanten var Reyes som vanligt, snabb och teknisk när han såg till att skapa yttor åt sig själv, annars tunn och vek. Bakom honom led Sergio Ramos som vikarie för Roberto Carlos. Ramos är en underbar modern mittback, en av de bästa i Europa, nu var alltså placerad som vänsterback - utan att ha opererat bort julgransfoten hans vanstra fot fastnat i under helguppehållet. Helguera satte inte många uppspel rätt och Cannavaro var övertänd och frustrerad och kom fel i varje duell.
Fast de största problemen hade ändå Real centralt på mittfältet. Raul har tidigare under säsongen fungerat rätt bra i sin nya spelfördelarroll, men nu stångade han sig blodig mot Depors båda defensiva mittfältsankare Duscher och den lysande kanadensaren Guzman. Och bakom Raul var det än värre. Det dröjde en dryg halvtimme innan jag upptäckte att Emerson över huvud taget var på planen. I stället lade han över allt ansvar på stackars, stackars nya Gago - som inte hade en siffra rätt. Varje gång han slog en passning var det "Oops, I did it again" (om vi ska fortsätta Britney-analogin) där "it" står för "slår den helt åt helvete fel". Det var länge sedan jag såg en mer skärrad spelare.
Framåt var Ruud the Dude väldigt blek, utraderad av min gamla favorit Jorge Andrade (skönt att se honom tillbaka i toppform efter år av skador).
Men det är egentligen inte det som var så alarmerande uselt med Reals spel igår. Capello har liksom inte gjort sig känd för att hans lag bjuder på sprudlande anfallsspel - fråga bara Zlatan Ibrahimovic - men de brukar hålla tätt bakåt. Nu var det bara den tappert kämpande Iker Casillas som kom undan med hedern i behåll.
Om bara tålamodet finns med den tränare som ska genomföra den kommer den stora sommarstädningen det ryktas om bli exakt vad Real Madrid behöver. För sämre än igår kan de i alla fall inte bli.
---------------
H.E.N.R.I.K L.A.R.S.S.O.N. Jag säger inte mer.

Nacka FF:s blågrå tittar in i kritallkulan

2007-01-05T02:20:00.000-08:00

2007 blir året då:
--Henrik Larsson vinner kvintuppeln (finns det ett sånt ord?). Han stannar såklart hela våren i Man U och vinner Premier League, CL och FA-cupen. Sedan kommer han hem och plockar SM-titeln och svenska cupen med HIF.
--Henrik Larsson under intervjuer med engelsk press uppfinner ett sätt att säga "näääeh" på engelska.
--Kim Källström börjar använda sitt skott mot sina konkurrenter på Lyons mittfält på samma sätt som han gjorde med Isaksson i VM. Både Juninho och Tiago drabbas av rejäla hjärnskakningar efter att ha träffats av några rejäla Källström-projektiler. "Jag menade inte att klämma till dem så hårt", kommenterar Mango och förnekar samtidigt att han ska försöka samma sak med Borås-Anders under landslagssamlingarna.
--Arsene Wenger lyckas med konsstycket att kalla alla spelare i Arsenals trupp för "den nye Vieira".
--FC Köpenhamn köper Max von Schleebrügge, Pontus Wernblom, Dusan Djuric, Ari Da Silva Ferreira, Samuel Holmén, Anders Svensson och Jon Jönsson. Ändå slår allsvenskan publikrekord.
--Thiago Quirinho vinner skytteligan i allsvenskan på trettio mål och säljs till Valencia för 90 miljoner kronor.
--Elfsborg har Anderlecht i brygga efter den heroiska 2-0-vinsten på bortaplan i CL-kvalet. Tyvärr gör de en U21 och torskar med 5-1 hemma.
--IFK Göteborg drabbas av tolv skador, tvingas ställa upp med bara juniorer - och Niclas Alexandersson - och snor åt sig en fin tredjeplats.
--Micke Nilsson säljs till holländska andraliga. Där han hamnar på bänken. I landslaget fortsätter han dock att dominera.
--Zlatan vinner skytteligan, passningsligan och utvisningsligan i Serie A.

2006-12-18T05:33:00.000-08:00

Eftersom jag skrivit runt trettiotusen tecken text (den typen som betalar hyran) på den senaste veckan orkar jag inte riktigt skriva så där långt som jag brukar här. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva lite om Chelseas sanslösa seger mot Everton. Jag hade redan tänkt ut en bloggpost om hur man kan kämpa ned Chelsea på samma sätt som man kan tråka ut eller bara skrämma (de är sådana småflickor) Arsenal, när vändningen kom. Everton var på god väg att strida sig till tre eller åtminstone en poäng, med hjälp av den fullständigt ohjälpligt usla Boulahrouz i Chelseas mittförsvar. Everton kämpade som djur, offrade sig och Andy Johnson längst fram slutade aldrig springa, riva, slita och störa.
Men Chelsea vore inte Chelsea, och Mourinho inte Mourinho, om de inte satte in en egentligen helt sinnessjuk offensiv för att vända på steken. Mot slutet spelade Chelsea med en målvakt, en mittback, två offensivt lagda ytterbackar tre centrala mittfältare, två yttrar och två centrala anfallare. Det är sånt som kallas satsning. Det är sånt som kan vända ett 1-2-underläge till seger med 3-2 på bara fem minuter.
Man kan tycka vad man vill om sättet de fick sina förutsättningar på, men man måste också se hur Mourinho och hans adepter faktiskt utnyttjar dem maximalt.

Trevlig helg

2006-12-11T05:53:00.000-08:00

Det är för sådana här helger jag lever. Först lördag med ett Manchester-derby där United utnyttjade Citys oduglige mittback Richard Dunnes misstag gång på gång och ägde mittfältet tack vare den fullständigt briljante Paul Scholes. Det talas så mycket om Uniteds "ungdomar" och, visst, både Rooney och Ronaldo var bra, men det är Scholes som symboliserar hjärtat i årets röda djävlar. Mot Chelsea höll han och Carrick motståndarnas fyra centrala mittfältare stången i över en timme innan orken tog slut, här var motståndet beskedligare och han var ännu bättre. Satte inte en fot fel på hela matchen, vann närkamper och slog svepande 40-meterscrossar på Ronaldos fot. Framåt har United alternativ numera, i alla fall under Henkes tre månader, men vad gör de om Scoles eller Carrick går sönder?
Direkt efter derbyt lekte Liverpool med Fulham. Det var faktiskt en förlösande fröjd att se för ett hårt prövat Liverpoolhjärta. Agger höll världsklass bakåt och visade att det börjar bli dags att pensionera den allt trögare Sami Hyppiä. Framåt var Luis Garcia så där briljant han annars bara är i CL eller spanska landslaget. Pennant såg också riktigt giftig ut på andra kanten. Kuyt funkade fint tillsammans med Bellamy och när de sprungit sig trötta fanns Crouch och Fowler tillgängliga på bänken. Det är styrka.
Söndagens stormatch mellan Arsenal och Chelsea var mer tillknäppt, men inte ointressant och med en sprakande avslutning. Wenger vågade av någon anledning inte chansa med Ljungberg centralt utan körde med tre rätt defensiva mittfältare, Silva som ankare bakom Flamini och Fabregas. Det fungerade över förväntan i ungefär en halvlek. Hleb, Van Persie och den ensamme, åh så ensamme, Adebayor fick sköta offensiven.
I andra halvlek utnyttjade Mourinho världens bästa bänk, ändrade matchbilden och Chelsea tog över. Arsenals unga backlinje bågnade under trycket (Senderos slog felpassar åt alla håll och kanter) och inte var de hjälpta av att ha en pajas bakom sig heller. Psyko-Jens gjorde en bra säsong i fjol, men nu var han tillbaka i gamla vanor igen. Drällde med bollen, gav sig in i det löjligaste bråk jag sett på en fotbollsplan med Drogba och borde ha varit utvisad flera gånger om. Jag tror det är dags att skicka bort honom nu. Han börjar bli som 'Pools legendariska mental case Grobbelar, fast Psyko-Jens är psyko på det onda irriterande sättet, inte det roliga.
Rom-derbyt senare på kvällen var skamlöst underhållande. Roma var lite som ett grinigare Arsenal, tjusigt och snabbt, men kraftlöst och utan den rätta tyngden. Lazio utnyttjade varje misstag nästan hänsynslöst effektivt.
Fast helgens stora händelse var nog ändå Andreas Isakssons comeback i världsfotbollen. Inget ont om Nicky Weaver, som gjort det bra i Man Citys mål, men Isak är på en annan, ibland nästan utomjordisk, nivå. Vilket han visade när han följde Giggs inlägg från kanten, gick med bollen nästan som Peter Gentzel brukade vänta ut kantspelare i handbollsmålet tills Rooney till slut inte hade något annan möjlighet än att passera Isaksson i den mista luckan. Och då knep Isak den blixtsnabbt. Stort målvaktsspel från en av världens bästa målvakter. Skrivet utan några som helst blågula linser i ögonen.
Har försökt komma på vilka målvakter i dagens fotboll som eventuellt skulle kunna vara bättre och det är inte många. Buffon, som är världens bästa oavsett om han spelar i en andraliga eller inte. Cech, även om jag skulle vilja se honom under lite mer press än den han får i Chelsea - hur många skott emot sig snittar de per match typ tre? Casillas, eventuellt, och möjligtvis Coupet. Fler är de inte.
Med en Zlatan i grym form, missade lite för mycket i helgen, men låg ändå bakom två Inter-mål och blev vald till matchens lirare, och den vanligt stabila lagmaskin som är det svenska landslaget ser det bra ut. Bara ännu ett vådaskott från Mango-Kim på upptaktslägret ligger mellan oss och minst en semifinalplats i EM 2006.

Bolt-on display

2006-11-30T02:38:00.000-08:00

Eftersom mitt egentliga favoritlag i Premier League är så osannolikt ointressanta för tillfället att de inte ens kan krisa snyggt och spännande - Arsenal förlorar ju i alla fall hela tiden med flaggan i topp, Liverpool är bara tråkiga och manifesterade det genom att spela 0-0 igår - har jag börjat se mig om efter ett nytt. Just nu lutar jag åt Bolton. Som spelar så smart, så smart med de små resurser de har. Det de saknar i pengar och spelfördelare (Faye, Campo och gamle Gary Speed är knappast några Decos) tar de igen med stooooora hjärtan och den alltid lika oberäknelige El Hadji Diouf som var överallt, men allra mest smög in i luckan mellan Terry och Ashley Cole. Igår räckte det nästan, men inte riktigt, till oavgjort mot Chelsea. Bolton pressade Mourinhos lagbygge långt ned mot eget straffområde, använde sig av en liknande taktik som United gjorde i första halvlek i söndags: ingen Chelsea-spelare högre upp i planen än Claude Makelele ska få vända upp rättvänd. John Terry spred dyngbollar omkring sig. Geremi - är det inte roligt att han tar en plats i Chelsea trots alla miljardvärvningar? - sattes under hård press. Och vore det inte för just den på sitt alldeles egna sätt fullständigt geniale Makeleles sistaminutenbrytningar och idoga sidledsarbete hade Ballacks (riktigt bra igår, överlägsen både Essien och Lampard)nickmål på hörna inte räckt.
I slutändan kommer jag givetvis inte överge mitt Liverpool - inte ens om de gör allvar av hotet att köpa Blackburns Lucas Neill - men de ska veta att jag ser mig om efter andra.

Right now you walk alone

2006-11-14T03:17:00.000-08:00

Det är lite klyschigt det här. Att skriva om Liverpool och utgå från läktarens "You'll never walk alone"-körer, men jag kan inte låta bli.
För just nu är läget i mitt Liverpool faktiskt det direkt motsatta, känslan man får av att se dem är att körerna sjunger för döva öron. Varenda jävel på planen GÅR ENSAM. Just nu finns det varken rörelse eller snabbhet, speltanke eller lagkänsla. De inköp Rafa Benitez gjort de snaste åren för att få fram snabbheten på kanterna - Zenden, Gonzalez, Pennant och så vidare - håller inte måttet. De stöttepelare laget lutat sig mot - Sami längst bak, Gerrard steget framför - har inte kommit upp i gammal god form. Utan en skadad Sissoko på mitten finns heller ingen som kan vinna boll på mittfältet. Xabi Alonso? Nja, att drulla omkring på mittplan och slå perfekta fyrtiometerspassar är svårt när man inte har bollen särskilt ofta.
Men det som störde mig mest i matchen mot Arsenal i söndags var den totala håglösheten. Gunners gjorde inte på något sätt en särskilt bra match, men vann ändå ohotat, utan en tillstymmelse till offensiv forcering från 'Pool. Inte en enda gång såg det ut som om någon i Liverpool ens verkade bry sig när mittbackar tilläts komma fria i sextiometerslöpningar eller stå omarkerade på hörnor.
Att plocka bort tränaren är en väldigt enkel lösning, men jag tror det kan vara dags. Rafa Benitez vann Champion's League, men what has he done for us lately?
XXXXXXXXXX
Alltså, jag förstår i fall en massa landslagsspelare som spelar mycket matcher i sina klubblag vill stå över en träningslandskamp, vad jag inte fattar är varför inte landslagsledningen inte tar chansen och provar alternativ. Om Linderoth inte vill spela, varför inte plocka in, säg, Pontus Wernblom och testa hur han funkar i gruppen, hur han ser ut i en omgivning som inte består av ett dekat Blåvitt. Om Mellberg inte kan ställa upp, varför inte undersöka om Andreas Granqvist har tempo för internationellt spel? Och så vidare.

Samlat från en fotbollshelg

2006-11-06T06:43:00.000-08:00

--Hörde ni det där knakande ljudet igår eftermiddag mitt under den allsvenska slutstriden? Det var Arsene Wengers fasad som brast, när han fick totalt frispel efter West Hams 1-0-mål och skulle spöa skinkgängets manager Pardew. Man kan lite förstå varför - det måste vara frustrerande att vara världens bästa lag i området mellan mittlinjen och motståndarnas straffområde - och nog fan var det underhållande, men särskilt värdigt var det inte. Wenger visade liksom att han inte bara kan värva barn, han kan bete sig som dem också.
--Kanske har jag lite för blågult tonade glasögon nu, men de tre resultatmässigt ganska bristfälliga matcherna för Arsenal (Everton, West Ham, CSKA) har en sak gemensamt. Fredrik Ljungberg saknades.
--Erik Edman överglänste ganska rejält Kim Källström under Rennes överraskande vinst över "omöjliga" Lyon. Han slet som ett djur, höll både Govou och Malouda (franska ligans bäste spelare enligt Källström) i strama tyglar och slog ett par riktigt fina inlägg offensivt. Ingen såg heller mer lycklig ut på innerplan efter sensationen. Jag älskar Erik Edman. Ville bara säga det.
--Tottenham såg ut som det topplag de borde vara mot Chelsea igår. Aaron Lennon klädde av Ashley Cole in på bara benen och visade vilken överskattad spelare Cole är när han tvingas försvara. Robbie Keane var exakt överallt, har nog aldrig sett honom bättre. Jenas visade att i Premier League kan man komma hur långt som helst med tillräckligt stora lungor. Och längst bak släppte Dawson och King (såg ni glidtacklingen på Robbens friläge? Hysén-klass på den) inte många centimeter.
--Allsvenskan då? Jo, AIK spelade stundtals briljant mot Malmö, men det räckte inte när Elfsborg gjorde sitt jobb (och hade en väl schysst domare med sig). Elfsborg vann guldet rättvist, de var stabila och hade Anders Svensson (fenomenal i en grovjobbarroll igår). Kanske har de också spelsystemet för Champion's League-kval (realistiskt 4-5-1 i stället för Djurgården friska, men avslöjande bräckliga, 4-3-3), även om jag inte är säker på alla spelare (behövs ytterbackar och en riktigt bra defensivmittfältare, kanske en backupanfallare till).
Men jag tror ändå att AIK hade haft större chans. De verkar så sjukt orädda för vad de än ställs mot.
--Frågan är om kyrkklockan i Borås - till Anders Svenssons ära - kommer att döpas om nu? Till Taco Bell.
--Har länge fantiserat om att de mindre ligorna i Europa skulle få ställa upp med ett samlingslag med de bästa spelarna från ligan i ett och samma lag. Har antagligen inte sett tillräckligt av Allsvenskan i år för att göra bedömningen ordentligt, men så här skulle min trupp se ut om drömmen blev verklighet:
Målvakt: Johan Wilandh (avbytare: Daniel Örlund, Jonas Sandqvist)
Backlinje: Markus Jonsson-Teddy Lucic-Andreas Augustsson-Max Von Schleebrügge (avbytare: Jon Jönsson, Jose Monteiro, Erik Wallerstedt)
Mittfält: Niklas Alexandersson-Anders Svensson-Daniel Tjernström-Dusan Djuric (avbytare: Stefan Ishizaki, Samuel Holmén, Ola Toivonen, Gabriel Özkan)
Anfall: Henrik Larsson-Jonatan Johansson (avbytare: Wilton Figuereido, Ari Da Silva, Mattias Svensson)
--Vem vinner dragkampen om Ola Toivonen? För inte kan han väl vara kvar i Örgryte? Han skulle vara en utmärkt nummer tio i Djurgården, till exempel. Om Hammarby tänker sig ett anfallspar med en spjutspets (Paulinho) och en släpande forward skulle Toivonen och Petter Andersson kunna turas om i den senare rollen. I Göteborg skulle han kunna fungera utmärkt lite bakom George Mouradona och Selakovic, i Malmö lite bakom Junior och Johansson.

The wise shall lead, well, Leeds

2006-10-27T07:40:00.000-07:00

Är i London och gör av med pengar (alltid lika kul att upptäcka att priset på det redan dyra hotellrummet ska justeras uppåt eftersom skatten inte var inräknad). Mina planer på att gå loss på groteskt dyra polotröjor och rockar på Dover Street Market och/eller Selfridges får nog vänta till nästa gång. Blir nog mer modest shopping, typ böcker (stod och höll länge i Jose Mourinhos biografi idag) och dvd-boxar (andra säsongen av "Green Wing" för 18 pund, tack så mycket).
Men det är givetvis inte det inlägget ska handla om. Det här är ju för bävelen ändå en fotbollsblogg och någon jävla ordning får det väl ändå vara. Så det blir lite Dennis Wise, som log sitt elaka leende från sportsidorna på, tror jag i alla fall, jag läste över axeln på en snubbe i tunnelbanan, Daily Mirror. Över bilden satt rubriken "Is this the man who will save Leeds?".
Jag kan nästan med säkerhet svara på den frågan redan nu - nej. Dennis Wise, som alltså är relativt nytillträdd manager för den en gång så ärorika krisklubben, kommer inte rädda Leeds. Möjligen kan lagets starka ungdomssatsning göra det, möjligen en blödig miljardär som kliver in som finansiär, men knappast Dennis Wise.
Tvärtom, det är ett av de mest klockrena fallen av fel man på fel plats jag någonsin har upplevt. Wise är ett av de största råskinn Premier League har sett, en elak jävel på samma nivå som både Vinnie Jones och Roy Keane. Att han tar över ett lag som på de senaste tio åren fått fram spelare som bland andra Danny Matteo, Lee Bowyer och Danny Mills - inte långt efter honom själv när det gäller fult spel och totala urpsykningar - och nu består till största del av unga lättpåverkade talanger, bådar inte gott. Mer än möjligtvis för rubrikmakare på sporttidningar.

Oh captain, my captain

2006-10-16T12:57:00.000-07:00

Lite mer om Inter tänkte jag allt det skulle bli. Inte om Zlatans spottloska i helgen, jag är inte så förvånad, spelar man med råskinn som Dacourt, Viera, Materazzi och Cordoba lär man sig väl ett och annat och Ibra har väl aldrig varit någon snäll pojke själv direkt heller. Med betoning på pojke. För det är ju inte direkt så att han agerar sin ålder.
Den jag vill skriva om är i stället den som Ibra och de andra borde ta efter och ha som ledstjärna. Javier Zanetti. Jag har alltid gillat honom för hans oerhört klassiska fotbollsfrisyr (spelarna i de tecknade serierna i Buster såg alltid ut som Javier Zanetti när jag växte upp), hans riskminimerande eleganta ytterbacksstil långt ifrån defensiva säkerhetsrisker som Roberto Carlos och Ashley Cole, samt hans stadga - Zanetti gör ytterst sällan misstag.
Ju mer jag ser dumheter som Zlatans spottande desto mer imponerad blir jag också av Zanettis alltid lika gentlemannamässiga beteende. Hur han håller huvudet kallt i alla lägen oavsett hur utsatt han är. En mer självklar lagkapten har jag svårt att tänka mig i världsfotbollen idag.
Ur helgens övriga tv-sända ligafotboll kan man väl konstatera att Newcastle än en gång visar hur de är Premier Leagues svar på just Inter, fast ännu sämre, vilket förlusten mot Bolton understryker. Newcastle har samma dåliga tålamod med tränare, samma nervösa sätt att stirra sig blind på stora namn i stället för att bygga lag och samma huvudlösa tankesätt kring balansen i laget (varför lägga pengarpå bra backar när man kan fylla på med ännu några fler överbetalda anfallare?).
Och Bolton är Premier Leagues svar på...nej , det finns inget annat lag som Bolton. Ett gäng föredettingar som är så glada över att ha fått ännu en chans att de år efter år snor åt sig en plats på den övre halvan av ligan. De borde lagt av och spelat korpen, i stället slåss de om UEFA-cupplatser var och varannan säsong. Oavsett vad man tycker om Big Sam Allardyces skumraskaffärer med spelaragenter måste man ändå imponeras av hans lags framfart.

Hatten av

2006-10-08T10:32:00.000-07:00

Säga vad man vill om Lasse Lagerbäcks sätt att hantera konflikter och lite andra grejer, men gubben har cojones. Han petar Mango-Kim efter att denne vad det verkade slutligen hade knipit den offensiva mittfältsplats han rättmätigt tjänat ihop till, sätter in en Anders Svensson som sett ganska seg och drällig ut de senaste landskamperna. Och det visade sig vara ett genidrag, Svensson ägde mittfältet både defensivt - och när tillfälle gavs - offensivt.
Sedan höll han kvar vid den hårt kritiserade Petter Hansson. Som gjorde den bästa insats jag sett en svensk försvarare gjort sedan Mellbergs heroiska fajt mot Holland i EM-2004 (fram till straffen då...).
Ibland blir det bara så jävla tydligt varför Lagerbäck leder det här laget och inte alla fotbollstyckare.

Något står Inter rätt till

2006-10-04T06:53:00.000-07:00

Med vissa favoritlag är skälen till varför man håller på dem ganska solklara. Jag fick IFK Göteborg med arvsmassan, trots att jag är född och uppväxt i Sthlm. Liverpool var det svårt att inte falla för under åttiotalet, de var typ den tidens Arsenal (i fråga om attraktivt spel, inte barnarbete) och Kenny Dalgliesh är en av mina favvospelare of all time.
Varför jag håller på Inter? Vet inte riktigt. Möjligen är det för att de är lillebror till stadens stora lag (men då borde jag i ärlighetens namn föredra Everton och kanske Häcken före Pool och Blåvitt), men kanske ännu troligare är det för att de är ett sånt gäng vackra förlorare. Inter har ibland ekonmiska muskler, ibland har de fantastiska spelare, men oavsett förutsättningar lyckas de aldrig. Vem kan inte relatera till sånt?
Inter vill så mycket, men tänker ständigt fel, det är nog därför jag gillar dem - det finns ett mänskligt ogenomtänkt drag i de blåsvarta. Se bara på hur de värvar. Till den här sången köpte de in det nyttiga råskinnet Dacourt och Viera, plus att de redan hade Stankovic och Cambiasso. Däremot såg de inte till att skaffa några nya vettiga yttermittfältare (eller ytterbackar, Maicon har en hel del att bevisa efter ligastarten). De fick loss Zlatan och Crespo och sålde Obafemi Martins, med resultatet att de har fyra stora, men ibland lite tröga anfallare och ingen liten som är snabb på korta sträckor. Var är balansen? Ingenstans, det är var den är.
Jag tror Milan spurtar förbi lokalkonkurrenten och pigga Roma tar sig nog också förbi. Det blir då en tredjeplats för Inter. Igen. Som det anstår ett gäng vackra förlorare.

Intryck från en fotbollshelg

2006-09-25T08:17:00.000-07:00

Har jobbat med annat och sedan haft lite semester och skit, så det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Men det ska förhoppningsvis bli ändring på det nu.
Hade en fin fotbollshelg med två matcher i lördags (eller två och en halv eftersom jag satt på O'Learys och kunde parallellkolla Fulham-Chelsea och Villa-Charlton) och två i söndags (damlandslagets avancemang till VM mot Tjeckien och stormatchen Valencia-Barca). De bestående intrycken var dessa:
--Fulham spelade bitvis charmant försvarspel i hela första halvlek mot Chelsea, men orkade inte hålla emot i andra. Det är jobbigt att jaga boll.
--Frank Lampard var tvärtemot vad andra fotbollstyckare skrivit inte alls planens gigant - han var totalt osynlig fram till (och mellan) sina två mål. Faktum är att jag börjar tappa tron på Frank the Tank lite. Han var blek i VM och har inte övertygat i upptakten på Premier League-säsongen heller. Frågan är om Mourinho vågar bänka honom?
--Skulle Hanna Ljungberg, med sin osvikliga näsa för mål, fått alla svenska målchanser i matchen mot Tjeckien hade det slutat 7- eller 8-0. I stället blev andra halvlek en enda lång plågsam uppvisning av okyla.
--Som försvarsfantast var det stundtals en direkt erotisk syn att se Valencia spela fotboll i första halvlek. Backlinjen var rak och precis som ett stilettsnitt, innermittfältet fångade upp Deco och den ganska misslyckade Xavi och Joaquin och en direkt lysande Vicente hjälpte ytterbackarna i defensiven, samtidigt som de då och då också kunde trycka framåt.
Sen gick det som det brukar. Barca bytte in Iniesta - att den mannen inte kan välja och vraka bland erbjudanden från andra storklubbar med startelvegarantier är ett myterium - tog ut den tröge Edmilson och sedan satte karusellen igång. Kvitteringen kom snabbt och sedan var det spel mot ett mål.
--Det är inte fysiskt möjligt att vara mer osynlig än vad Michael Carrick var i United-tröjan i lördags och ändå kunna uppfattas med blotta ögat.
--Fast roligast under helgen var ändå att se Reading. Inget glädjer ett fotbollshjärta (inte ett mitt i alla fall) mer än när lillebror kan stå emot storebror. Reading spelade skitsmart, United huvudlöst och utan någon som helst fart, förutom Christiano Ronaldo.

Japp, nu skriver han om Arsenal igen

2006-08-11T03:25:00.000-07:00

Egentligen borde jag skriva något om mitt Liverpool och Rafa Benitez och styrelsens i ärlighetens namn helt bananas värvningar, men jag orkar inte riktigt just nu. Har man följt Pool tillräckligt länge vet man att bananas värvningar är vardagsmat på Anfield Road. Något man ska förvänta sig, snarare än överraskas av.
Så det blir ett inlägg till om Arsenal. För oavsett var ens sympatier i Premier League egentligen ligger är det svårt att inte fascineras av Arsene Wenger och hans Arsenal. Inte så mycket för fransmannens gråa hårhjälm (inte ens en orkan skulle röra ett hårstrå på hans huvud), hans gloriasnedvridande affärer med Beveren eller hans gulliga "allå.allå"-frengelska. Utan för hans närmast sinnessjukt konsekventa sätt att bygga samma lag om och om igen. Arsene Wengers mål är att hans system ständigt ska vara konstant. Däremot är spelarna utbytbara. Så länge de kan ersättas med en exakt likadan spelare. Gael Clichy och Ashley Cole, till exempel, måste vara tvillingbröder som skiljdes åt vid födseln. Cesc Fabregas är, vilket märkligt få har framhållit, en liten Emanuel Petit-kopia. Patrick Viera släppte Wenger i väg eftersom han trodde att Gilberto Silva skulle kunna göra fransmannens jobb - liten missräkning där, men i princip tänkte Wenger rätt. Dennis Bergkamp har slutat, men Robin van Persie ersätter utan att man märker någon verklig skillnad. Pires flyttar till Valencia, Wenger har Hleb och Rosicky som fullgoda ersättare.
Det intressanta är att Wenger gör samma sak med spelare som inte lyckades särskilt bra. Kanu hade i och för sig ett par lyckade år i "the Gunners", men såg också mer än lovligt seg och sävlig ut under hans senare tid i klubben. Adebayor är i och för sig snabbare och rappare, men ser likadan ut och har samma okonventionella spelstil.
José Antonio Reyes är med min logik Wengers vänsterfotade motsvarighet till Sylvain Wiltord - snabb, lite vek, alltid självisk i fel läge. Jag tror ingen skulle sakna honom särskilt mycket om han försvann till Real Madrid, som han så väldigt gärna vill.
Frågan nu är väl bara vilken halvmisslyckad värvning Wenger tänkt att ersätta Reyes med?
XXXXXXXXXX
Andreas Isaksson till City. Känns klockrent. Lagom stor klubb i en bra liga.
Zlatan till Inter. Känns inte lika klockrent. Alltså: det är mitt favvolag i Italien så jag är glad på så sätt, men jag tror ändå konkurrensen hade blivit lite mindre tuff och tålamodet något större i Milan. Zlatan är i och för sig från en annan planet i sina bästa stunder, men Inter har ett flertal anfallare med samma kvaliteter som Zlatan: Adriano, Crespo, Cruz. Kan bli tuffare än Zlatan tror misstänker jag.

Nacka FF spekulerar

2006-08-01T05:10:00.000-07:00

Typ halvvägs genom allsvenskan. Och medan jag väntar på att de riktiga ligorna drar igång (de vars lag inte förlorar mot skitgäng i UEFA-cupen) är det väl dags för lite spekulationer kring resten av årets spel i den inhemska högsta ligan.
Så här tror jag det slutar:
1. Elfsborg (två bra målvakter, stabil backlinje - eventuellt ett litet frågetecken för yttrarna, strålande nyförvärv i Jon Jönsson, landets bästa mittfält, gott om alternativ framåt, bra bänk)
2. Malmö (kan smyga sig fram till bra placering, formstarkt anfall och en stark centrallinje, problem kan uppstå på kanterna både i backlinjen och på mittfältet)
3. Djurgården (kommer Hysén och Arneng bara igång är de två av allsvenskans bästa spelare, gör de inte det harjärnkaminerna köpt in gott om vettiga alternativ)
4. Hammarby (skadedrabbat och utan förstärkningar i skrivande stund, håller just nu, men hur länge till? Om säg Aubynn eller Paulinho skulle gå sönder?)
5. AIK (Rikard Norling har gjort underverk med ett på pappret ganska ordinärt spelarmaterial, men längre än så här tror jag inte att det räcker).
6. IFK Göteborg (flera intressanta ungdomar på gång - Wernblom, Bjärsmyr, Vasquez - men saknar en playmaker centralt)
7. Helsingborg (nu när han gjort sitt första mål tror jag Henke-effekten kommer, synd bara att BIF långt innan dess försatt sig i ett ganska hopplöst läge)
8. Kalmar (det är inte snyggt alla gånger, men Nannes grabbar kommer i lugn och ro kunna spela sig fram till en position ingen hade räknat med. Precis som vanligt.)
9. Halmstads BK (proppen ur igår och kan Dusan höja sig ett snäpp igen tror jag hallänningarna ska kunna säkra allsvenskt spel även nästa år, sen kan det bli mycket svårare)
10. Gefle (fler lag än Malmö kommer på minor på Strömvallen, Gefle är sega som Ahlgrens bilar och tar tillräckligt många poäng hemma för att slippa kval.
11. Häcken (saknar en ledargestalt på mittfältet och har flera nyckelspelare i lite tveksam form, klarar säkert ändå att undvika kval)
12. Örgryte (papperstunn trupp och backlinjen ser allt annat än säker ut, men de har Mwila, Ailton och Toivonen framåt och det kan räcka till kval. Seger där är däremot inte så självklart.)
13. GAIS (Roland Nilsson har gjort det bra med ett inte alltför upphetsande spelarmaterial. Alltför beroende av Keene och kommer få allt svårare ju mer motståndarna har lärt sig deras spel)
14. Öster (värvningarna under sommaren verkar bra, men hinner de acklimatisera sig och rädda det klassiska laget kvar? Jag tvivlar starkt.)

Klassisk kvällsisrubbe: Målsvenskan!

2006-07-25T07:34:00.000-07:00

Var på allsvensk fotboll för första gången på väldigt länge i förrgår. Det blir ju tyvärr så. Man har tre arenor där det spelas fotboll av landets högsta klass runt hörnet (nåja...), men orkar man dra sina slöa ben dit? Inte tillräckligt ofta, nej.
Men i söndags blev det alltså Råsunda och AIK-Halmstad. På förhand kändes det kanske inte som någon klang-och-jubelföreställning, eftersom den enda spelare jag egentligen längtade efter att se var avstängd - HBK:s Dusan Djuric. Vilket också satte sina spår. Halmstads spel var lika långt under isen som de stridande monstren i "Alien vs. Predator".
Å andra sidan så gjorde AIK sitt allra bästa HBK usla. Gnaget var stundtals helt fantastiska. Innermittfältet vann varenda boll (det var kanske bara inbillning, men ett tag tyckte jag att klacken sjöng "Vem fan är Dereck Boateng? Vi har ju Dulee Johnson!), Jimmy Tamandi gjorde sitt livs match på högerkanten och såg, på fullaste allvar landslagsmässig ut, Hulsker på topp vann varenda nickduell, även om han hade påtagligt svårt att hitta rätt med sina skarvningar. Det kunde - och borde - stått minst 2-0 efter första halvlek. Ändå var det mållöst. Då plockade Rikard Norling ut en back och flyttade ned en yttermittfältare som ytterback eftersom Halmstad ju i alla fall inte anföll - någonstans på plan. Det är väl det jag gillar mest med Norling - han nöjer sig inte med att det ser ganska bra ut och räknar med att målen ska ramla in ändå (tänk på det nästa gång du har 0-0 i paus mot T&T, Lagerbäck!), leder inte laget agerar han. Och den här gången fick han resultat också. Tre ytterst rättvisa mål i andra.
Samtidigt blev det sju mål i den osannolika vändningen i Gefle och igår fyra baljor i nykomlingsmötet mellan GAIS och Öster. Ett imponerande bra målsnitt och ett bevis mot de som påstår att Allsvenskan är tråkig.
Fast allra mest imponerande under helgens allsvenska omgång var nog ändå Örgrytes fram till straffområdet helt lysande Ola Toivonen. 19 år gammal. En oslipad diamant.

Se det som en utmaning!

2006-07-19T05:37:00.000-07:00

En gång i tiden arbetade jag på ett ställe där ingenting fick slösas på, inte ens kaffefilter eller kopieringspapper fick man ta lite extra av. Vilket gjorde det ganska tufft att jobba ibland. Jag säger inte att jag vill ha ett fett representationskonto (även om det vore ganska ganska så najs), men det vore skönt att inte behöva vända på varje liten penning och varje gång man möttes av en ekonomisk utmaning som i teorin verkade omöjlig slippa höra det ständiga svaret från den ekonomiansvariga - "se det som en utmaning!".
Samtidigt märker jag hur det där rätt hemska managementsvenska uttrycket hänger med mig. Det är ju så användbart i tider som dessa, när till synes alla, med Lars-Roland i spetsen, ser Henkes avhopp från landslaget som världens undergång. När de borde se det som en - you guessed it - utmaning.
Henkes avhopp innebär två, i grunden odelat positiva, saker:
1) Vi (jag referar motvilligt nästan alltid till blågult som vi) kan/får/tvingas eventuellt att tänka i nya banor. Att Henke försvinner innebär givetvis att landslaget förlorar en världsspelare, men samtidigt innebär det också att chansen finns att utvärdera det som varit och kanske fundera på nya lösningar. Lars-Roland kan mycket väl bara trycka in Allbäck på Henkes plats och hoppas på det bästa, men Zlatan och Allbäck har aldrig riktigt klickat ihop och Allbäck behöver någon bredvid sig som löper mycket och skapar ytor - knappast Zlatans bästa gren.
Mer intressant vore det med Elmander en bit bakom Zlatan där han kan komma med fart, så att vi nästan får ett 4-5-1-system. Det skulle dessutom trycka ned Källström något bakåt i plan där han egentligen trivs allra bäst. Får man bara fram Ljungberg och Chippen (eller - varför inte - unge herr Farnerud) ordentligt på kanterna tror jag det skulle kunna skapa en hel del oreda och tryck. Lite som Frankrike gjorde med Ribery och, i någon mån, Malouda.
Ett tredje alternativ är givetvis att köra med Rosenberg, som funkar med Zlatan och har en snabbhet Henke faktiskt inte riktigt har längre.
2) Vi slipper visst tryck på oss, tryck som vi normalt sett inte presterar så bra under. Med Henke borta försvinner en av våra "super-swedes" och därmed också kanske en liten bit av repekten för oss. Jag tror vi vinner på det mot de bättre lagen i EM-kvalet. Kan vi få Spanien och Danmark att underskatta oss en aning tror jag en del är vunnet.
Fast svårt lär det bli ändå.

En månad kvar

2006-07-18T04:41:00.000-07:00

Om lite mer än en månad drar Premier League igång, vilket innebär att det är lika lång tid av silly season kvar, innan några trupper är helt spikade. Bland annat ska ju Juve-spelarna fördelas. Jag tror i och för sig inte så många av dessa kommer just till de brittiska öarna (varför byta från Italien till England om man kan flytta till Spanien?), men några lär det väl ändå bli. Arsenal lär säkert vara intresserat av Trez, Chelsea har redan anmält intresse för Zambrotta, Nedved vore en klockren Bolton-värvning (om han inte är lite för bra fortfarande). Roligaste ryktet är ju helt klart det om att United vill ha Viera. Med tanke på fransmannens duster med Unitedspelare i Arsenaltröjan skulle det kunna bli världens mest underhållande dokusåpa. Tänk er Viera i United samtidigt som Ferguson behåller Van Nistelrooy, plockar in Roy Keane som assisterande tränare och behåller både Rooney och Ronaldo. Oh. Lord.
I väntan på att det ska hända - kan bli rätt lång väntan - har jag redan nu tagit ut ett lag på Fantasy Premier League, den brittiska motsvarigheten till Drömelvan. Det var knivigt, jag är lite missnöjd med anfallet och att jag inte fick med en enda spelare från mitt 'Pool, men så här blev det:
Målvakt:
Friedel, Bolton (I sina bästa stunder närmast omänsklig, i sina sämre en väldigt stabil burväktare. Klockrent val.)
Backlinje:
Distin, Man City (Stabil och brytningssäker)
Mellberg, Aston Villa (För att han, när han vill, är en av världens bästa backar, även om han spelar i ett jävla skitgäng)
Eboue, Arsenal (kom starkt under vårsäsongen, tror han blir Wengers förstaval nu, grym offensiv, allt säkrare bakåt)
Heinze, Man U (Fjolårssäsongen till stora spolierad på grund av skada, men nu tillbaka, säker defensiv, men också bra framåt, med fin vänsterfot och bra huvudspel)
Mittfält:
Lennon, Tottenham (Englands största talang vid sidan av Rooney, grym förra säsongen och pigg i VM, upp till bevis nu)
Ljungberg, Arsenal (en av världens bästa mittfältare i mitt tycke och sett över hela förra säsongen den Arsenal-påse som hade högst lägstanivå)
Arteta, Everton (den som kommer stå för det lilla uns av kreativitet som Everton kommer prestera)
Boa Morte, Fulham (i sina bästa stunder en av Premier Leagues mest sevärda spelare, avig, snabb, teknisk, lite ojämn dock)
Anfall:
Adebayor, Arsenal (inte helt säker på att han blir Wengers förstaval nu när Rosicky tillkommit och Van Persie är hel igen, men jag hoppas)
Keane, Tottenham (alltid varit svag för honom och har börjat hitta tillbaka till målformen från förr)
Avbytare: Given, Newcastle; De Zouew, Wigan; Jenas, Tottenham; Dickov, Man City (bara för att retas)

Arsene säger: Just do it!

2006-07-17T02:42:00.000-07:00

Bara en snabb fundering efter att Arsenal köpt in ännu ett par tonåringar som knappt är torra bakom öronen: är det enbart en himla fin grej att Arsene Wenger vill "utveckla talanger till färdiga storspelare"? Eller börjar Arsenal bli fotbollens oändligt mycket mer välavlönade svar på Nikes sweatshops? Ett gäng barnarbetare i en miljö där utslagningen är stentuff (fråga Pennant till exempel). Så: ordet är fritt.

Om Donadoni

2006-07-14T03:03:00.000-07:00

Tillbaka igen och jag skja inte orda särskilt mycket om VM. Det tåget gick liksom för en vecka sen och jag var lite för upptagen med anat för att hinna skriva något då.
Bara en kort sak innan jag kommer till aktuella väsentligheter: Zidanes skalle i bröstet på Materazzi var antagligen nådastöten för hans chanser att hamna på samma nivå som Pele och Maradona i fotbollshistorien. Odödlig är han kanske redan, men pallplatsen i listan över världens bästa spelare genom tiderna han hade inom räckhåll rann genom fingrarna på honom.
Alltså: jag kan förstå att någon kanske BORDE skalla Marco Materazzi, han har liskom tjänat ihop till det, precis som Premier Leagues största näsblod Robbie Savage jobbade länge för att någon (Aston Villas Dion Dublin) till slut skulle tappa tålamodet och ge honom den dansk skalle-läxa han behövde. Men i en VM-final, Zizou, i en VM-final?
Annars har jag mest funderat kring Italiens nya förbundskapten. Roberto Donadoni. Lite otippat val, men ett jag verkligen gillar. Om Ancelotti var det trygga defensiva ankaret på mittfältet i det Milan från tidigt nittiotal jag många dagar om året tycker är det bästa lag jag har sett var Donadoni den offensiva mer överrraskande kraften. Han som bröt mönstret.
Jag hoppas han kan göra det nu med. Det lag som vann VM var i och för sig en av de roligaste upplagorna av Gli Azzurri jag har sett, men jag tror ändå att Donadoni kan lyfta laget ännu ett snäpp. Jag tror han kan höja kantspelet något, Camoranesi kan knappast ha gjort många glada, och på så sätt förse Luca Toni med ännu fler och bättre bollar.
Nu hoppas jag bara att han väljer någon gammal lagkamrat som assisterande förbundskapten. Lentini, Massaro eller, varför inte, den fullkomligt briljante, men ofta söndersparkade, Dejan Savicevic.

Allez les bleus!

2006-07-02T04:00:00.000-07:00

Minns ni Frankrike 1998? Jag minns det som det var igår. Tommy Svensson och den gyllene generation han lärt upp och tagit till VM-brons fyra år tidigare hade fått lämna landslaget med svansen mellan benen, men det var VM ändå. Det är ju liksom alltid det vart fjärde år oavsett om ett pyttelitet land i norr kvalar sig dit eller inte.
Jag ville hitta något annat land att heja på och såg nästan direkt att det var hemmantionen som var grejen. Backlinjen med Lizarazu, Desailly, Thuram, med Blanc i en liberoroll bakom, är en av de bästa jag har sett. Fullt i klass med Milans Maldini-Costacurta-Baresi-Tassotti.
Det är givetvis svårt att jämföra olika årgångar, men jag skulle inte byta Bixente Lizarazu i den form han var då mot någon jävla Ashley Cole eller Roberto Carlos i världen. Möjligen Gianluca Zambrotta. Möjligen.
Framför fanns Dechamps, Petit, den i Milan helt oduglige, men i landslaget utmärkte Dugarry. Fast mest av allt Zizou. Zinedine Zidane. Som den sommaren dansade på ett sätt jag inte sett någon annan spelare göra. Inte ens Maradona eller Ronaldhino.
Frankrike anno 2006 är ett annat landslag. Mycket svårare att falla handlöst ögonblickligen för, men i längden ett att älska nästan lika mycket. I alla fall efter kvartsfinalen igår. Frankrike gick ut och vägrade låta sig skrämmas eller imponeras av att Brasilien hade någon magisk kvartett. Backlinjen var fullständigt lysande. Lilian Thuram kommer aldrig vinna någon guldboll eftersom han är försvarare, men hade jag varit Ronaldhino (en kittlande tanke) hade jag tagit det ena av mina två priser och givit bort den till Thuram. Kanske hade jag putsat hans skor också.
På mittföltet käkade Makelele varenda sambalirare till frukost och ibland tog han, som ett extra mellanmål, någon av brassarnas vattenbärare också. Bara för att han kunde. Viera var den tvåvägskung han inte varit varken i Arsenal eller Juventus de senaste två åren. Man påmindes om att det finns få saker som är så mäktiga att se som en Viera som vinner boll på egen planhalva, släpper den ut på ytterback eller yttermittfältare, som i sin tur låter den gå vidare till Zidane medan Viera med långa vägvinnande eleganta steg springer femtio sextio meter för att avsluta anfallet.
Och Zidane, tja, han var bättre än på ska vi säga sex år. Han var bättre än vad Kaka och Ronaldhino varit tillsammans under hela detta VM. Zizou bara flöt fram på det där sättet som ser sävligt ut, men vinner förvånansvärt mycket mark. Han slog utsökta små passar åt alla håll och kanter. Han hade den där kontrollen där ingenting verkar jobbigt.
Det finns få saker jag vill mer än att han, Thuram och Makelele får avsluta landslagskarriärerna med ett vm-guld.

Det nya land(slag)et

2006-06-25T05:53:00.000-07:00

Nej, jag ska inte orera om den fullständiga utskåpningen igår eller den vidrigt hånleende skämtdomaren som egentligen ändå inte hade ett skit att göra med att vi blev totalt utspelade. Det har andra gjort sedan klockan sju igår kväll.
Det viktiga nu är faktiskt inte vad som hände igår - utan vad som kommer hända nu? Det måste nämligen hända något. Matchen igår var bara det sista beviset. Lagerbäck har tagit Sverige till fyra mästerskap i rad, det ska vi vara honom evigt tacksam för och han borde typ adlas för sina insatser för svensk fotboll, men vi har under de mästerskapen aldrig vunnit en match i cupspel. När det verkligen gäller.
Visst, vi kan - som Lagerbäck - fortsätta vara glada över att vara bland de sexton bästa landslagen. Hell, med det lilla befolkningsunderlag vi har är det en bedrift. Men jag skulle ändå vilja se att vi åtminstone försöker ta det nästa steget.
Om Lagerbäck inte har någon ny plan - och det har liksom inte varit hans största styrka hittills att komma på nya planer - så bör det plockas in någon ny som har det. Det behövs nytt blod i truppen och det lättaste sättet att få in det är nog ändå att få nytt blod på bänken. Annars är risken att Lagerbäck stannar och håller kvar vid några favoritspelare (Jonsson är ett namn som dyker upp tämligen direkt) alldeles för länge.
Att sluta nu blir ett bättre avsked för Lagerbäck själv också. Det är alltid bättre att självmant kliva av efter ett ändå ganska godkänt VM (att åka ut i åttondelen mot hemmantionen är i sig ingen skam) än att behöva få sparken efter ett misslyckat EM-kval. För ingen tror väl längre att Sverige kommer räcka mot Spanien och Danmark under hösten och nästa år? Efter igår.

XXXXXXXXX

Den första EM-kvaltruppen i höst får gärna se ut så här:
Målvakter: Andreas Isaksson (då i en storklubb så klart), Rami Shabaan
Backar: Olof Mellberg, Kalle Svensson, Mikael Antonsson, Andreas Grankvist, Erik Edman, Christoffer Andersson, Fredrik Stenman
Mittfältare: Tobias Linderot, Fredrik Ljungberg, Christian Wilhelmsson, Kim Källström, Dusan Djuric, Samuel Holmén, Alexander Farnerud, Markus Lantz
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander, Markus Rosenberg, Joakim Sjöhage

Inte för att det är säkert att den kommer ta oss till EM, utan för att den kommer ta oss längre än till en åttondel i Sydafrika om fyra år.

En midsommarnattsdröm (Pro Evo Remix)

2006-06-23T01:53:00.000-07:00

I den närmast överjävliga åttondelsnervositeten (varför har alla lag sina främsta offensiva vapen på den kant som är vår svagaste defensivt?) beslöt jag mig för att stilla mig genom att försöka skapa en positiv bild i skallen. Kort sagt, jag spelade en "Pro evolution soccer 5"-match på Playstation 2 mellan Sverige och Tyskland. På den svåraste nivån, eftersom matchen på lördag just kommer vara en match på den svåraste nivån.
Det gick som jag hoppas det gör i morgon. Även om det började dåligt. Tufft och tätt från start. Isaksson stoppar skott från Ballack, ett friläge från Klose, Podolski gör mål, men där kommer flaggan från linjemannen. Noll-noll i paus, med spelövertag för Tyskland.
Bättre efter paus. Lucic och Edman gör en jättematch och stänger hela den vänstra halvan av plan. Alexandersson har fortfarande problem till höger, men får bättre hjälp nu av Linderot och Mellberg. Källström skickar boll efter boll ut till Ljungberg som lekande lätt tar sig förbi Friedrich varje gång. Och så hittar han Zlatan i högerytterläge i den 65 minuten. Z väntar ut Lahm, vänder bort honom, petar bollen förbi Metzelder och har friläge när tacklingen kommer. På benet, inte bollen. Domarens signal kommer omgående. Larsson sätter straffen hur säkert som helst.
Resten av matchen blir en anstormning mot isaksson - som är fullständigt briljant och håller undan. Vinst ett-noll.
Repris på lördag, please.
XXXXXXXXXXX
För skojs skull spelade jag en match till. Det borde jag inte ha gjort. Noll-noll efter full tid, noll-noll efter förlängning, lika efter nio straffar. Då kliver en spelare fram och slår en låg straff till vänster som smiter utanför stolpen precis. Vem? Mellberg...

VM efter två omgångar

2006-06-20T07:19:00.000-07:00

Var ett tag sedan jag skrev här, men det kom lite deadlines för brödfödegrejer emellan. Och ett VM så klart. Mina intryck så här långt:
--Frankrike är helt under isen. Jag är, ärligt talat, inte ens helt hundra på att de går vidare längre. Att inte hitta ett spelsystem som kan inkludera Henry, Trezeguet och Zidane på plan samtidigt är svagt och kan komma att fälla dem. Å andra sidan har de hittills enbart mött låga försvar. Kanske blir det bättre, större ytor för yttrarna och Henry, när de möter lag som stöter högre upp. Men fan trot.
--Brasilien kommer, precis som jag trodde inte ta någon promenadseger. I slutspelet kommer de att möta lag som är minst lika starka defensivt som Australien och Kroatien - som brassarna hade svårt mot - och betydligt starkare offensivt.
--Italien-gruppen ser knivig ut. Jag hoppas verkligen på Ghana som jag tycker spelar en på samma gång väldigt fysisk och teknisk fotboll. Tror det blir på bekostnad av Tjeckien, som inte klarar sig utan både Koller och Baros. Även om det vore lite roligt att än en gång se Italien åka hem med den (alltid innan mästerskapen så stolta) svansen mellan benen.
--Expressens betygspanel har inte en siffra rätt. Alexandersson gjorde en så gott som felfri insats mot Paraguay (jag räknade till en felpass) - låg perfekt i sin defensiv och kom fram och slog inlägg. Belöningen? Två ynka getingar. Expressen är batty boys.
--Sverige ser annars lagom bra ut. Tätt bakåt, Ljungan i högform, Mango och Chippen på uppgång, underpresterande anfallare. Klarar vi oss bara förbi gruppspelet (nog måste det väl finnas tillräckligt mycket stolthet kvar i paraguayanerna för att de ska kunna gå ut och klara minst oavgjort mot T&T?) och åttondelen får vi möta bra lag och kan få utdelning på våra spelvändningar. Jag vill se Ljungberg komma i full fart mot en orutinerad holländsk backlinje. Please.
--Domarna? "Ojämna" känns som ett alldeles för snällt omdöme. Alltså jag vet att FIFA vill få med hela världen i deras härliga fotbollsgemenskap, men kan de inte dra gränsen vid domarna. Skit i inkvoteringen och ta ut de BÄSTA domarna, oavsett var de kommer ifrån, oavsett om det skulle innebära att det kanske kom med två domare från Premier League eller Serie A och ingen från Singapore.

Nacka FF tippar VM: Grupp G

2006-06-09T02:15:00.000-07:00

Spanien har jag redan hyllat tidigare och de ska inte ha några som helst problem att ta sig vidare från VM:s lättaste grupp, tillsammans med grupp A. Även om de säkert, på helt egen hand, kan se till att de ändå får det. De är ju trots allt Spanien.
Bakom dem bör Ukraina ta andraplatsen - med eller utan Shevtjenko. Visst är Sheva viktig, men framåt är Voronin och Vorobej helt okej alternativ mot sånt här motstånd. Laget i övrigt är taktiskt väldisponerat med många samspelta "block" från Shaktar Donetsk och Dynamo Kiev. Det bör räcka.
Tunisien är de som närmast utmanar, med flera duktiga spelare från franska ligan och exilbrassen Dos Santos längst fram.
Saudiarabien tror jag precis som i tidigare turneringar inte alls på. Och hittills har de ju inte motbevisat mig.

1) Spanien
2) Ukraina
3) Tunisien
4) Saudiarabien

Nacka FF tippar VM: Grupp G

2006-06-09T02:12:00.000-07:00

Kan inte vara kul att heta Djibril Cissé idag. Eller under den här säsongen över huvud taget. Det har inte spelat någon roll att han varje gång han får spela i Liverpool gör han stormatcher, veckan efter har det blivit bänken igen. Till förmån för Peter Crouch, vilket möjligtvis - säger möjligtvis kan förstås - men också för Fernando Morientes, Luis Garcia och på sistone till och med Robbie Fowler.
Och nu gick han alltså och bröt benet igen. Tråkigt för honom, jag har alltid gillat hans speed och aviga teknik, men Frankrike står väl rustat ändå. Och nu tror jag att man lärt sig läxan från föregående mästerskap. Zidane lär vara taggad till tusen i sitt stora mästerskap, Henry och Trez har producerat mål i träningsmatcherna och Makelele är, tillsammans med Argentinas Cambiasso, VM:s bästa defensiva mittfältare.
Frågetecknen finns framför allt i mål. Hur förbundskapten Domenech ens kan ta ut Fabien Barthez i truppen är ett mysterium i sig, att han sen blir förstavalet kan kosta Frankrike en riktigt framskjuten placering.
Sedan kan det, beroende på hur Domenech väljer, bli problem även i försvaret. Grunden med Sagnol-Thuram-Gallas-Abidal är stabil, det är alternativen som känns småskakiga. Silvestre och Boumsong är liksom inga spelare att luta sig mot när det blåser kallt.
Till slutspel ska det dock räcka. Och jag tror de får sällskap av Schweiz. Ett underskattat mycket talangfullt landslag där jag tror ett flertal spelare kommer få små genombrott i detta mästerskap.
Sydkorea? Jo, de kom för all del fyra i förra turneringen, men det var på hemmaplan med överraskningsmomentet i ryggen.
Togo har Adebayor. Inte mycket mer.
1) Frankrike
2) Schweiz
3) Sydkorea
4) Togo

Nacka FF tippar VM: Grupp F

2006-06-09T01:33:00.000-07:00

Jag antar att ni såg det lååånga fotbollsprogrammet med John Cleese som inte särskilt roliga programledare häromdagen. Mellan raderna - och mellan Cleeses platta skämt - sas det ändå en del matnyttigt. Bland annat pratade Platini om hur Brasiliens lag i VM-82 var det kanske mest kreativa som ställts på benen någonsin - och de kom inte ens till semi. På grund av bristande balans i lagbygget.
Det är inte särskilt svårt att dra paralleller till dagens brasselandslag. Offensivt är det kanske ett av de bästa världen skådat - Ronaldhino, Kaka, Ronaldo och Adriano, med Robinho och Juninho som hyperfarliga inhoppare. Men defensiven? Ärligt talat? Jag har aldrig sett Ze Robertos storhet (och kanske borde han bytas ut mot Gilberto Silva som gjorde en utmärkt vår i Arsenal) och Emerson var ett av Juventus allra största problem under våren (vilket inte vill säga lite). I försvaret finns två ytterbackar i kraftigt lutad nedförsbacke, Cafu och Robban Carlos (Mourinho kan inte ha sett särskilt många Real Madrid-matcher i år om han fortfarande tycker att Carlos är världens bästa ytterback). Dessutom en Lucio som mer eller mindre stått still i utvecklingen. Alternativen är bättre på pappret än i verkligheten. Cicinho kom in som en frisk fläkt under Confederations Cup i fjol, men har inte haft en siffra rätt i Real Madrid. Än i alla fall. Längst bak står en målvakt som gått från världens bäste till en medelmåtta - Dida.
Det kommer säkerligen räcka väldigt långt ändå, även brassar ur form är världsspelare. Definitivt kommer de räcka till att vinna gruppen. Men om eller när brassarna möter lag med tillräckligt starka defensiver för att hålla den gyllene kvartetten stången - då tänker jag främst på Italien, Argentina, Frankrike och möjligtvis Spanien - kommer de sättas på svåra prov.

Bakom storfavoriterna lutar det åt Kroatien som med sin starka defensiv, styrka på fasta situationer (fråga bara Andreas Isaksson) och snabba omställningar ska kunna manövrera ut både Japan och Australien. Liten skrällvarning dock på "the aussies". Guus Hiddink har gjort storverk förut och Australien har i grunden ett lag som är väl på nivå med Kroatien, även om ett flertal spelare är på väg nedåt på karriärsstegen.
Japan då? Nja. För lite nytt blod och det gamla känns just det - gammalt.
1) Brasilien
2) Kroatien
3) Australien
4) Japan

Mangos misstag

2006-06-08T08:26:00.000-07:00

Alltså jag vet att Mango-Kim är lite osäker på om han kommer få spela eller inte på lördag, men var han tvungen - bara för att bevisa att han ska vara med - att safta Isak i skallen så hårt att vår enda internationellt gångbara målvakt får hjärnskakning ? Är inte de två typ bästisar för övrigt?
Nåväl, det ska nog gå vägen mot karibierna ändå, oavsett vem som står. Men fan ta Mango och hans bebisröst om inte Isak står mellan stolparna mot Paraguay.

Nacka FF tippar VM: Grupp E

2006-06-07T07:22:00.000-07:00

Hyperintressant grupp som är jämnare än den kanske ser ut på pappret. Italien är givetvis storfavorit och har de bara inte påverkats för mycket av alla skriverier och skandaler bör de också ta förstaplatsen. De har världens bästa målvakt, världens bästa mittbackspar (jag avgudar Fabio Cannavaro), ett stabilt mittfält och, för en gångs skull, både bra bredd och topp i anfallet - Gila, Luca Toni, Pippo. Alex Del Piero.
Det som möjligen kan hindra avancemang förutom några missriktade spottloskor från Totti är framför allt skador på nyckelspelare. Den senaste tiden har både Nesta och Zambrotta gått småskadade och ersättarna Grosso och Materazzi skrämmer väl inte särskilt mycket (eller alltså: Materazzi skrämmer ju vem som helst som är rädd för att få benen avsparkade).
Sedan finns alltid, när det gäller Italien, en överhängande risk för arrogans och övermod. Tar de sig å andra sidan bara förbi gruppspelet och åttondelen - lättare sagt än gjort - kan de gå hur långt som helst.
Tjeckien var jag faktiskt beredd att räkna bort på grund av ren åldersrasism (det ryktas att Poborsky, Galasek, Nedved, Smicer, Koller och Lokvenc helst laddar upp med vuxenvälling och katrinplommon), men nu verkar tjeckerna ändå vara på gång igen. Utöver de gamla vanliga namnen är Cech en lysande målvakt även om backlinjen framför honom inte håller Chelsea-klass, Rosicky ska väl äntligen kunna växa ut till den världsklassplaymaker jag alltid trott han ska kunna bli och mysteriet Milan Baros gör med lite tur ännu en grym turnering. Jag tror ändå det håller för en andraplats.
Utmanar gör både USA och Ghana. Och då kanske framför allt de senare. Man kan stirra sig blind på amerikanernas världsranking, men ändå - de har nått den mycket tack vare spelade i en av förra VM:s lättare grupper och på grund av att deras kvalgrupp är ett skämt. Man ska aldrig räkna bort amerikaner i stora mästerskap oavsett vilken sport det gäller, men jag trpor de är lite överskattade i det här fallet. Även om de gärna får motbevisa mig.
Tror mer på Ghana då. Kuffour är en ruggigt stark och brytningssäker back i sina bästa stunder och Edman och Isakssons klubbkompis John Mensah ger också lite stabilitet till backlinjen, men framför allt är mittfältet direkt otäckt. Appiah, Essien, Muntari, Addo skrämmer vilka motståndare som helst. Varning också för Amoah på topp. I en lättare grupp tror jag Ghana hade kunnat bli VM:s mest framgångsrika afrikanska lag. Nu tror jag det bara räcker till en neslig tredjeplats i gruppen.
1) Italien
2) Tjeckien
3) Ghana
4) USA

Nacka FF tippar VM: Grupp D

2006-06-06T04:23:00.000-07:00

Hittills har vi avverkat grupper med ett bra lag (A), tre bra lag (B) och fyra bra lag (C). Alltså dags för en grupp med två bra lag (D). Vilket givetvis gör den till den på förhand minst intressanta och spännande gruppen, eftersom det enda man behöver spekulera i är vilket av de två bra lagen som kommer hamna först och vilket som kommer på platsen efter.
Svaret på det är att Portugal vinner gruppen eftersom de har två Chelseaspelare i backlinjen (även om jag har mina invändningar både mot Carvalho och Ferreira) och ett briljant mittfält, ett av turneringens bästa, med en pånyttfödd Figo uppbackad av Tiago, Deco och Christiano Ronaldo. Problemen finns möjligtvis längst fram - Pauleta har aldrig övertygat i stora turneringar och hur mycket jag än gillar Fulhams okonventionelle Luis Boa Morte tror jag inte att han kommer räcka till mot de riktigt stora nationerna. Möjligen kan också frågetecken resas kring målvaktsposten.
Mexiko kniper andraplatsen utan särskilt stor konkurrens. Ett mindre spektakulärt lag än Portugal, men ändå just det - ett lag. Bra centrallinje, utmärkt målvakt, taktiskt kunniga.
Varken Iran eller Angola ska kunna räcka till mot de två favoriterna. De får slåss om en meningslös tredjeplats.
1) Portugal
2) Mexiko
3) Iran
4) Angola

Nacka FF tippar VM: Grupp C

2006-06-05T07:24:00.000-07:00

Skrälläge här. Skulle tippa att det här kan bli en sanslöst jämn grupp med ganska många oavgjorda resultat. Argentina bör inget av de andra lagen rå på - kanske det mest kompletta laget i hela VM, även om de inte har brassarnas sanslösa offensiv - och de går antagligen vidare. Bakom dem tror jag faktiskt på Serbien & Montenegro - de har rutin, de är lagom elaka, de har en bra defensiv, de har taktiskt kunnande, de har Dejan Stankovic. Allt det där har inte Marco van Bastens nykomponerade Holland. Än. Det är en spännande satsning den gamle skyttekungen gjort, men jag tror defensiven är för svag för att orka stångas mot spelare som Crespo och Drogba och jag tror inte Cocu håller som balansspelare mot motstånd av den här kalibern. Alltså: respass redan innan åttondelarna.
Elfenbenskusten har för all del ett fint försvar med Arsenalduon (eller Beverenduon om man vill vara lite elak mot "fina" och "goda" Arsenal) Touré och Eboué och Drogba på topp, men saknar ett mittfält i klass med afrikanska konkurrenten Ghana. För att inte tala om hur de står sig i jämförelse med de andra lagen i den här gruppen.
Summa summarum:
1) Argentina
2) Serbien & Montenegro
3) Holland
4) Elfenbenskusten

Nacka FF tippar VM: Grupp B

2006-06-05T03:24:00.000-07:00

I grupp A är det tre dåliga lag som slåss om en andraplats, i grupp B tre bra lag som slåss om två slutspelsplatser. Trinidad/Tobago kan vi räkna bort direkt, oavsett vilken position Dwight Yorke spelar på. England, Paraguay och Sverige tar alla tre poäng från det lilla öriket. Frågan är vad som händer i de andra matcherna. Jag ser två potentiella drömscenarier för vår egen del:
1) Det allra enklaste - vi spöar både T&T och Paraguay och är klara för slutspel redan innan Englandsmatchen.
2) Vi vinner mot T&T och spelar oavgjort mot Paraguay, samtidigt vinner England båda sina inledande matcher mot samma motstånd och är därmed redan klara för slutspel när vi möter dem (spelprogrammet är onekligen till vår fördel i det fallet). Vilket skulle innebära att det räcker med oavgjort - eller till och med en förlust om vi har bättre målskillnad än Paraguay - för att gå vidare.
Jag tror båda de här scenarierna är sannolika och möjliga. Fem poäng ska inte vara en omöjlighet och det räcker. Även om pessimisten i mig säger något annat så hoppas vi väl på det här då:

1) England
2) Sverige
3) Paraguay
4) Trinidad & Tobago

Nacka FF tippar VM: grupp A

2006-06-01T01:54:00.000-07:00

De senaste veckorna har det kommit annat jobbrelaterat emellan (schlagerfestival i Aten och filmfestival i Cannes) mig och mitt fotbollsbloggande så jag har inte hunnit skriva något här, men nu ska det förhoppningsvis börja publiceras lite mer regelbundet igen. Jag tänkte ta mig an uppgiften att tippa varje VM-grupp till exempel. Med början idag med, inte helt oväntat, grupp A. En grupp så perfekt lättgenomtränglig för värdnationen Tyskland att man under lottningen nästan trodde att de var Italien, om ni hajar.
Tyskland må ställa ett tämligen mediokert landslag på benen till och med för att vara Tyskland, men de ska inte kunna misslyckas med ett motstånd bestående av Polen, Ecuador och Costa Rica. Det intressanta blir väl snarare kampen om andraplatsen mellan just dessa tre. Polen har en på pappret bra blandning mellan rutin och en del nyare namn, men synar man veteranerna lite närmare i sömmarna ser man att flera av dem befinner sig på fel sida om karriärstoppen. Det lilla jag har sett av Ecuador, både från kvalet och träningsmatcher, har inte imponerat. Darrigt bakåt, relativt uddlöst framåt. Costa Rica kan alltid överraska (det vet vi svenskar om inte annat) och har starkare offensiv än konkurrenterna, men det hänger väldigt mycket på hur det går i den första matchen. Ett bra resultat i premiären mot tyskarna (som kan drabbas av lite nervdaller) så tror jag de kan knippa andraplatsen. Om de inte får oavgjort eller till och med vinner där tror jag det blir polackerna i stället. Men utgångstipset är ändå:
1) Tyskland
2) Costa Rica
3) Polen
4) Ecuador

För övrigt: Bra tv-krönika av Croneman i DN idag där han ondgjorde sig över sportprogrammens närmast abnorma hangup på England. Jag vet att Sverige möter dem (även om vi förhoppningsvis redan ska vara klara för avancemang vid det laget) i gruppspelet, att de för en gångs har en favoritroll de möjligen kan leva upp till och att de har en svensk tjejtjusare som förbundskapten, men någon måtta får det ändå vara på hur mycket tv-tid engelsmännen kan få. Vore kul att få se lite andra lag också. Jag vill till exempel veta om Argentina kommer hitta en lösning där både Aimar och Riquelme kan vara på plan samtidigt (en frågeställning som påminner lite om den kring Anders och Kim i Sverige). Jag vill veta varför ingen verkar tro att Portugal ska kunna höra till lagen som går riktigt långt. Jag vill veta om Italien är det enda laget som kommer att underskatta Schweiz (2-2 i träningsmatchen igår). Såna grejer. Och några hundra andra till.

Helan & Halvan

2006-05-18T10:37:00.000-07:00

Har inte hittat någon bild på dem och har inte riktigt tid att leta heller, men de roligaste och mest rörande bilderna från igår måste ha varit under guldfirandet när Ludovic Giuly har sin son (hoppas jag att det är i alla fall) på sina axlar och går fram och pratar med Thierry Henry och Kjell (som vi kallar Henry, en lång historia) nästan är längre än Giuly och hans son är tillsammans. Och Henry pussade Giulys son på kinden och kramade om Giuly och Giuly tröstade Henry lite. Det var bara så jävla fint.

One-nil to the Arsenal - eller inte

2006-05-18T03:26:00.000-07:00

En av mina bästa vänner, vi kan kalla honom för Mattias Jallow eftersom det är vad han heter och alla som kan tänkas läsa den här bloggen vet ändå vem jag åsyftar, är antagligen ett av de största Arsenalfansen jag någonsin har träffat eller sett. Blind kärlek räcker inte för att beskriva vad hans förhållande har varit till klubben de senaste kanske fem åren (han började sent, men det han inte har i år tar han igen i hängivenhet). Möjligtvis kan man kalla det en slags - lika delar underhållande, lika delar småirriterande - dövstumblind besatthet.
Så vad säger man idag, efter gårdagens match? Kanske - jag lider med dig, brorsan. Jag kan vara (ibland onödigt) hård mot Arsenal, mest för att det är kul att retas, men idag kan jag bara känna medkänsla. För "Gunners" gjorde en heroisk insats. I stället för att hänga med huvudena efter Lehmanns utvisning stod de upp. Och efter ledningsmålet kontrollerade de långa stunder matchen. Henry tog sitt ansvar som kapten (utom när det gällde att förvalta målchanser) och var stundtals briljant. Gilberto och Fabregas jobbade kopiöst på mitten. Ljungberg förvandlade Oleguer till just den halvfigur jag alltid vetat att han är. Försvarslinjen höll Ronaldhino i schack och även om det var tuffare med Eto'o, såg det ut att kunna gå vägen.
Barcas Rijkard, som konstigt nog började med en osannolikt usel van Bommel i stället för Iniesta (Barcas kanska bästa de senaste två månaderna). såg ut att straffas. Men han slängde in Iniesta i paus som direkt styrde upp passningsspelet. Och så en bit in i andra - van Bommel ut, Larsson in. Det var faktiskt allt som behövdes. En boll in på kroppen på Henke, en fullkomligt utsökt nätt liten skarvning i djupled och Eto'o var fri. Skytteligavinnaren gjorde såklart inget som helst misstag (till skillnad från den - förvisso med goda skäl - lätt osäkre Almunia).
Arsenal var redan där ett slaget lag. Man liksom såg hur gnistan rann ur dem, när de insåg att de i allra bästa fall möjligen kunde åstadkomma en förlängning och straffläggning. Och Bellettis avgörande mål på ännu en briljant Henke-pass kom som ett brev på posten - och var givetvis slutet.
Två målpass från Henke alltså, men som vanligt var det inte enbart de matchavgörande sakerna jag minns, utan den långa defensiva löpningen han gjorde mot Eboue, då han hängde på ivorianen en bra bit in på egen planhalva och till slut vann bollen. Eller det rutinerade gula kortet när Almunia var på väg att sätta igång en snabb motattack. Så spelar en världspelare som vet att det är hans sista chans att vinna något stort.
Det var en sådan där match man inte vill att något lag ska förlora, men jag tror ingen, inte ens Jallow om han letar djupt djupt inne i sig, kunde tänka sig ett värdigare avslut på Henkes internationella karriär. Det skulle väl vara ett VM-guld då.

3 x 1-2, kqan det hända igen?

2006-05-16T06:38:00.000-07:00

Vet inte om det beror på att jag befinner mig hyfsat nära Italien (Aten för att vara mer exakt), att jag inte ätit någon lunch eller att jag idag fick se Paraguays trupp, men jag börjar känna mig orolig inför VM. Inte på det där sunda sättet, med lite lagom magpirr, utan på allvar. VM-90-sättet. Tänk på det - förutsättningarna är ungefär desamma. Ett blåbärsgäng vi bara ska slå (då Costa Rica, nu Trinidad & Tobago), ett storlag (då Brasilien, nu England) och ett mellanklasslag vi lätt underskattar (då Skottland, nu Paraguay).
Skillnaderna som jag ser det är främst tre:
1) England är inte Brasilien. De är bra, men inte omänskliga. Vi vet var vi har dem, vi har en grym statistik mot dem och i bästa fall kan det räcka med oavgjort.
2) Vi har bättre anfallsspel (och målvakt) än 1990. Inget lag går säkert mot Henke och Zlatan.
3) Spelordningen. Då hade vi det svåraste laget först och var "nöjda" med en hedersam förlust, vilket gjorde att spelarna gick fel in i fortsättningen av turneringen. Nu stegras svårighetsgraden i motståndet.
Å andra sidan kan det var besvärligt med den "lättaste" matchen först också. Vinner vi stort kan det smyga sig in övermod i truppen. Det är inte heller bra.
Och skulle - hemska tanke - T&T skrälla. Ja, då är det upplagt för VM-90-scenariot igen.

Viva España!

2006-05-16T05:38:00.000-07:00

VM-trupperna bara väller in över en. Den ena mer väntad än den andra. Mest intresserad blir jag faktiskt av Spaniens. Att brassarna och italienarna skulle komma väl rustade visste man ju redan, men kolla in Spaniens trupp. Gör det. Nu.
Bortser man från att Spanien alltid - oavsett tid eller plats - förvandlas till den största bunch of losers så fort de ställer sig på en mästerskapsplan ser deras trupp ut som en av VM:s bästa. Mer välbalanserad än brassarnas, mer opåverkad av yttre faktorer än italienarna.
Backlinjen med Salgado-Puyol-Marchena-Del Horno går liksom inte av för hackor. Särskilt inte när det finns backup i form av Sergio Ramos (världens bästa back om ett par år, någon som sätter emot?) och Atleticos underskattade Ibanez.
Mest spänd blir jag kanske ändå på anfallet där förbundskapten Aragones säger sig ha valt spelare efter system snarare än form (motiveringen till att Fernando Morientes hamnat utanför truppen). Ska bli väldigt intressant att se vad han menar med det. Innebär uttagningen av kantspelare som Arsenals gnällspik Reyes och Liverpools Luis Garcia att det finns planer på att köra 4-3-3? Eller blir det två spjutspetsar (Villa och Torres får man anta) med Raul släpande bakom?
Mittfältet skulle i sådana fall bli ett tremanna. Och då hoppas Nacka FF att Aragones vågar satsa på ungdom. Fabregas och Barcas underbare Iniesta framför en ruggigt spelsugen Xavi låter toppen. Kör man 4-4-2 i stället kan man plocka bort en av ungtupparna, flytta ned Reyes på vänstern och köra Joaquin till höger. Funkar det med.
Det enda som talar emot Spanien är vikande målvaktsform. Och att de är Spanien.

Silly season in the sun

2006-05-10T03:56:00.000-07:00

Åh, vad jag älskar silly season. En enda lång period av spekulationer, drömmar och brustna löften där ungefär vart tredje rykte har ett korn av sanning i sig, men där alla nya uppgifter direkt får fotbollshjärnans små kugghjul att snurra igång. Flera stora ligor är inte ens avslutade och hur man än vrider och vänder på saken så ligger ett litet världsmästerskap i vägen innan silly season på allvar kommer igång.
Ändå sägs det att Alec Ferguson ska fått klartecken från styrelsen att sparka van Nistelroy efter att han mobbat Christiano Ronaldo. Säga vad man vill om Fergie, men han låter spelarna alltid få reda på vem som bestämmer. Ingen är större i United än sir Alec. Ingen. Fråga Jaap Stam eller Spice Boy.
Frågan är bara vad Ferguson tänker sig i stället? Gilla van Nistelroy eller inte - de allra flesta jag känner skulle nog rösta för det senare - men han har ändå varit Uniteds bästa målskytt de senaste säsongerna och blir därmed svår att ersätta. Fernando Torres? Mm, eventuellt, men han är inte en straffområdeskiller på samma sätt som The Ruud One (är någon det, utom möjligtvis Pippo Inzaghi?).
Ett annat rykte är att både Tottenham och Arsenal funderar på Dimitar Berbatov. Riktigt varför har jag svårt att se, om inte Mido eller Henry skulle försvinna från klubbarna i sommar. Varken Hammers eller Gunners behöver Berbatov i dagsläget.

Vem ska trösta Salle?

2006-05-09T11:46:00.000-07:00

Så har då den svenska vm-truppen presenterats, och även om den i stora drag var exakt som man kunnat förvänta sig så innehöll den ändå ett par överraskande namn på ett väldigt olagerbäckskt sätt. Framför allt så frångick han den tidigare närmast heliga principen med två man på varje plats. Bara tre ytterbackar har tagits ut. Med Alexandersson som eventuell backup till Micke Nilsson eller kanske till och med ett förstaval.
Det här innebar också att vårens hårdast kritiserade landslagsspelare förpassades till reserverna. Skulle inte vilja vara Salle Östlund ikväll. Han har spelat så gott som hela vm-kvalet och sedan petas han. Tuff skit.

Theo ry of den engelska vm-truppen

2006-05-08T08:20:00.000-07:00

Säga vad man vill om Svennis, men han är inte skrajsen av sig. Englands VM-trupp känns som en inte helt genomtänkt all-in i ett hårt Texas Hold'em-parti. I alla fall defensivt. Tre målvakter, varav en, i bästa fall, kan kallas stabil, en mittback som har haft stora problem med skallen under säsongen (Sol Campbell), en långa stunder skadad vänsterback (Ashley Cole) och en back-up till honom som suttit på bänken stora delar av säsongen (Wayne Bridge). Och, aldrig att förglömma när man pratar problem, Gary Neville.
Mittfältet ser å andra sidan direkt sanslöst starkt ut. Lampard och Gerrard är två av världens bästa mittfältare. På samma position i och för sig vilket kanske kan ge problem, men det är ett ganska angenämt sådan. Joe Cole har gjort en fantastisk säsong och, hur mycket det än smärtar en Beckham-skeptiker som undertecknad att säga det här, så har Posh boy bitvis varit riktigt bra i ett annars ickefungerande. Hyfsat bra bänk också med bland annat Lennon och Jenas.
Anfallet är lite som försvaret. Omgärdat av frågetecken. Stora sensationen var att löftet Theo Walcott plockats ut i stället för framför allt Jermaine Defoe. Dessutom fanns Rooney fortfarande med. Ponera att hans fot inte håller - och det gör den väl inte? - då skulle Englands anfallslinje bestå av en inte helt matchtränad Owen, en ojämn Peter Crouch, en helt oprövad sjuttonåring och Jermaine Defoe eller Darren Bent, som är duktiga spelare men knappast i jätteform och ganska oprövade internationellt. Inte något man skrämmer fransmän, brassar, spanjorer, italienare eller argentinare med. Inte heller svenskar eller Paraguayaner.
Jag tror fortfarande att mittfältet räcker till för att föra England vidare från gruppen, men håller truppen för att vinna VM? Limey, please.
Man skulle kunna teoretisera kring huruvida det här kommer ge några effekter på Lars-Rolands trupp i morgon, att de också skulle presentera någon liknande överraskning, men det är bara att spekulera i onödan. Den enda inverkan Theo Walcotts medverkan kommer att ha på Lagerbäck är att han äntligen får ett sätt att rättfärdiga uttagningen av Alexander Östlund. Om Svennis kan ta ut en spelare som bara spelat i The Championship i år så får väl den svenska förbundskaptenen göra det också.

Den siste katalanen

2006-05-08T06:51:00.000-07:00

Jag är en blödig jävel. Särskilt när det gäller sport och avsked. Det räcker med att någon säger "Stefan Edbergs avslutningsmatch i Stockholm Open" för att mina ögon ska tåras. Det är antagligen skitfånigt, men man behöver ju någon slags ventil för att få ut allt det där onda inom en. När crunken, "Alla älskar Raymond" och amerikanska indiefilmer inte räcker till.
De senaste dagarna har därför varit en liten gråtmild avskedsfest. Först Pär Zetterbergs sista match med Anderlecht (han har varit där sedan 1927), sedan Henkes hej då-föreställning på Nou Camp och sist men inte minst Zinedine Zidanes (Frankrikes svar på just Pär Zetterberg, eller om det nu var Frankrikes svar på Petter Andersson) sista hemmamatch för Real Madrid.
Jag fick aldrig se några rörliga bilder från Anderlechts match och Reals drabbning med Villareal var så underhållande i sig att den nästan skylde över Zidanes avsked. Så det var ganska lugnt. Henkes Barcelona-adjö däremot - det var jobbigt. Särskilt när det under söndagskvällens alla sportsändningar vevades gång på gång på gång.

Derby och Barca,

2006-05-05T04:54:00.000-07:00

Några reflektioner från de senaste dagarnas fotbollskonsumtion:
--Jag, min homeboy G och hans ÖIS-polare (en hårt prövad, för att inte säga helt uppgiven man i dessa dagar) var och kollade Bajen-Gnaget på ett sunkigt ställe vid Odenplan som ska remain nameless. Till skillnad från förra veckans derby kunde man åtminstone stundtals känna att det var två lag på planen. Eller rättare sagt Bajen hade ett helt lag på banan, AIK med lite god vilja ett halvt. Figuereido var stundtals riktigt bra på topp, Boateng kämpade tappert. backlinjen och Öhrlund gjorde helt godkända insatser. Men annars brast det. När AIK:s mittfält vek ned sig väldigt lätt eller bara över en natt hade fått väldigt dålig teknik (Drällee Johnson), kunde Mikkel Jensen och Ljusvattnets Zidane vinna varenda boll centralt och när de gjorde det stack Aubynn och Furuseth framåt i ideliga attacker. Det var ruskigt imponerande att se. Klarar Bajen sig undan skador eller försäljningar på Runström och Paulinho kan det bli guld i höst. För bakom dem ser det tunt ut. Hur länge har Pablo P-A varit talang nu? Femton år? Tjugo?
--Efter det blev det att se andra halvlek i Barcas defilering mot La Liga-guldet. Roligastvar utan tvekan Henkes allt tröttare och argare kroppsspråk mot Eto'o, efter att kameruanen gång på gång misslyckats med att lyfta blicken och hitta den ofta fristående Larsson och i stället gått på eget avslut (det är väl så man gör 25 baljor på en säsong i La Liga antar jag). Henke kan väl kosta på sig sånt när han snart sticker och i Helsingborg kommer det väl bli tvärtom i stället. Där kommer ALLA bollar gå till honom.

VM-truppen enligt Nacka FF

2006-05-03T00:33:00.000-07:00

Mindre än en vecka till VM-truppen presenteras och jag har givetvis mitt förslag klart redan nu, varje lagdel är uppdelad så att den mest självskrivne kommer först och sedan i fallande skala till den mest osäkre:
Målvakter
Andreas Isaksson - Självskriven. En av världens sju åtta bästa målvakter.
John Alvbåge - Har i och för sig alltid gillat Alvbåges snabba reflexer och säkra placeringsspel, men han känns mest som ett alternativ i brist på andra.
Rami Shaaban - Mest för att jag faktiskt själv spelat med killen. Och gärna ser att en gammal Nacka FF-kille får spela i ett VM. Eller - sitta på bänken i ett VM.

Så tror jag det kommer bli: Isaksson, Eddie G och Alvbåge. Bengt Andersson visade igår mot Gais att han släpper lite konstiga returer. Med Eddie G vet Lagerbäck exakt vad han får.

Backar:
Erik Edman - Ständigt landslagets mest underskattade spelare. Att jämföra Erik Edman med Ashley Cole - vilket många mindre bemedlade fotbollstyckare ofta gör - är en skymf. Mot Edman. För där Cole är en direkt säkerhetsrisk defensivt (jag har sett hundratals missriktade glidtacklingar och tjurrusningar från den mannen) är Edman en tvåvägsspelare i ordets mest positiva mening.
Teddy Lukic - Skön snubbe.
Olof Mellberg - Började säsongen uselt, spelade upp sig till världsklassnivån, blev skadad och verkar inte ha hittat tillbaka till gammal god form. Än. Får ändå ses som en av lagets viktigaste spelare. Tillför oerhört mycket vilja, snabbhet och - vilket man glömmer ibland - spelkänsla.
Petter Hansson -Har aldrig riktigt upptäckt den här killens storhet, men han kommer ju komma med hur som helst. Och någonting måste han ju ha. Han är ju typ alltid med i veckans lag i Holland.
Mikael Nilsson - Mitt val som högerback före Salle Östlund. Hellre en spelskicklig batterikanin än en hårding. Hellre vettiga inlägg än röda kort.
Fredrik Stenman - Spelar ordinarie i ett stort lag i en stor liga. Vilket är mer än kan sägas om Dorsin, sedan kan Dorsin snacka om Champion's League bäst han vill (vad han inte nämner är att han hade ganska stora svårigheter i vissa matcher). Stenman kan dessutom användas på båda kanterna.
Max von Schleebrügge - Bästa alternativet om Mellberg skulle paja igen. Mer spelskicklig och rutinerad än Kalle Svensson, mindre tjurrusare än Majstorovic.
Alexander Östlund - Mest för att han är en kul kille.

Så tror jag det kommer bli: Lars-Roland kommer definitivt inte, som jag offra en back för att få med en anfallare/mittfältare. Mellberg, Lukic, Edman, Östlund, Hansson tror jag är givna. Sedan slåss Schleebrügge, Majstorovic, Kalle Svensson och eventuellt Micke Antonsson om en mittbacksplats (tror Rispen tyvärr spelat bort sig) och Micke Nilsson, Christoffer "Krusty" Andersson, Stenman och Dorsin om två ytterbacksplatser. Lutar åt Kalle Svensson, Micke Nilsson och Stenman.

Mittfält
Fredrik Ljungberg - Världens kanske bästa djupledslöpare. Har en extraordinär spelförståelse och hittar löpvägar ingen annan gör. Har under året också utvecklat det taktiska kunnandet i defensiven. Lyckas han bara hålla sig hel i fler än två matcher i rad kan det här bli hans stora mästerskap.
Tobias Linderoth - Elak liten rackare med ett mycket bättre offensivt spel än särskilt många ger honom credit för. Grymt passningsspel han alltför sällan visar upp. Har sett honom stå på FCK:s uppvärming och slå tjogtals crossbollar i rad på en medspelares fot.
Anders Svensson - Lite sävlig och kan drälla med bollen. Samtidigt kan han slå de där avgörande passarna och har en nästan Bergkampsk förståelese för Freddie.
Kim Källström - Kraftfull tvåvägsspelare med grymt skott och fina svepande crossbollar som har potential att bli vår Gerrard eller Lampard. Om han bara släpper sargen lite - och spelar ut.
Christian Wilhelmsson - Finfin dribbler som kan utmana och ta sig förbi vilken back som helst. Om han vaknat på rätt sida. Hamnar han fel blir det lätt gamnacke och missar i det defensiva jobbet. Efter alla misslyckade flyttförsök känns han också lite på tillbakagång.
Niclas Alexandersson - Nyttig tvåvägsspelare av en typ vi behöver (och våra förbundskaptener älskar). Fina inlägg. Kan användas även centralt och kanske även som högerback.
Dusan Djuric - Älskar Dusan. Ville bara säga det.
Daniel Andersson - Har kanske inte övertygat i serieupptakten, men så länge Lars-Roland och Markus Lantz fortsätter att vara gramse på varandra och Johan Arneng inte är i form är han det enda alternativet till Linderoth. En lite skrämmande tanke. Och ett nästan lika stort problem som luckan bakom Isaksson.

Så tror jag det kommer bli: Glöm Dusan, det blir Mattias Jonsson i stället. Och jag protesterar inte alltför högljutt mot det, så länge han håller sig utanför eget straffområde (ni minns väl Ariel Ortega?). Jonsson är lite det offensiva spelets svar på Teddy. Annars överensstämmer nog min åtta med Lagerbäcks.

Anfallare
Zlatan Ibrahimovic - Hur laddad kommer han inte vara efter den här våren? Stackars stackars Trinidad/Tobago.
Henrik Larsson - Medan motståndarna kommer koncentrera sig på Ibra kan Larsson kila som en vessla i luckan bakom den stora. Kommer få chanser, kommer göra mål på dem. Tvåmålsskytt mot England?
Markus Rosenberg - Bra i djupled, bra avslutare, bra passningsspelare. Perfekt inhoppare, både i under- och, kanske framför allt, överläge. Klockren kontringsspelare.
Johan Elmander - Stark både i kropp och löpningar. Säker målskytt, samtidigt som han blivit en allt bättre framspelare. Kan med fördel även användas som offensiv spets på mittfältet om vi skulle hamna i underläge.
Markus Allbäck - Egentligen inte världsklassbra på någonting, men vid sidan av Larsson vår pålitligaste målskytt. Vilket han visat i FCK under säsongen. Vårt svar på Pippo Inzaghi.

Så tror jag det kommer bli: Som sagt - Lagerbäck släpper inte idén med två spelare på varje plats och därmed måste en spelare ur den här kvintetten. Även om det smärtar mig skulle jag plocka bort Super-Mac Allbäck. Men den något mer blödige Lagerbäck plockar ogärna bort en trotjänare och tar nog hellre bort Elmander.

Alla vägar bär till Milan

2006-05-02T01:38:00.000-07:00

Jag har fört fram den här tanken på annat håll (whoas forum), men tar den igen eftersom, well, jag gillar den skarpt: varför försöker sig svenska landslaget inte på ett Milan-mittfält? Om vi bortser från att vi har modell-Freddie i stället för Kaka - vilket inte nödvändigtvis måste vara en försvagning, Fredrik börjar inte gråta varje gång någon kommer åt hans hälsenor (han gnäller på domaren i stället) - finns ju alla förutsättningar. Tobbe Linderoth är ju en mindre grottig Gattuso. Anders Svensson skulle lätt kunna bli en Pirlo: alibijobba, ha mycket boll och slå ett par grymma passningar per match. Mango-Kim är inte bara en tvåvägsspelare på samma sätt som Clarence Seedorf, jag är övertygad om att Källström åtminstone för tillfället är mycket bättre än holländaren.
Det som talar emot den här idén är den som talar emot alla idéer med vårt kära landslag - vi har en enda stackars ytterback som klarar att komma runt på kanten och slå inlägg. Och han är just nu skadad.

I krig och fotboll är allt tillåtet

2006-05-01T01:52:00.000-07:00

Jag har egentligen väldigt svårt för alla former av krigsliknelser när det gäller fotboll, krig är krig, fotboll är ett i bästa fall vackert spel, men efter att ha sett Real Madrid mot Osasuna igår kväll undrar jag om de ibland ändå inte fyller sin funktion. För planen såg verkligen ut som ett slagfält. Osasuna-fansen slängde in allt vad de kunde: mynt, tutor, kaffekannor. Och på ena kanten utkämpade den så gruvligt undervärderade Michel Salgado (Reals bästa spelare under säsongen trots att ingen verkar märka det) och Osasunas hysteriskt formtoppade vänsterytter Ludovic Delporte en av årets roligaste fotbollsstrider.
Kul, händelsrik match i övrigt också. Casillas utvisad efter en idiotisk spelförstörande rensning på en död boll. Två straffar. Hårda dueller. Hoppas Osasuna - som var värda oavgjort, men fick en neslig 0-1-förlust - inte får den där alldeles för vanliga sjukan där mindre lag efter en bra säsong följer upp med en usel, när tuppkammarna vuxit sig för stora och motståndarna lärt sig alla lagets knep.
En Serie A-reflektion också: Skadeglädje är kanske en väldigt småaktig och ful känsla men innerst log jag åt Inters smutspelle Materazzi väldigt snygga självmål igår. För det finns ju benknäckare som någonstans är lite sympatiska - spelare som vill så väl men kommer så fel in i varje situation. Som Alexander Östlund. Och så finns det de riktiga bovarna. Som Materazzi.