11 år med Freddie

Freddies första riktiga landskamp - i mina ögon i alla fall - var den där landskampen mot Danmark då han gjorde ett konstigt nickmål på mållinjen. Han var bäste svensk på plan då.
Allt han gjort sedan dess har inte varit spektakulärt, spännande eller ens särskilt bra alla gånger. Han har inte Zlatans teknik, han hade ett rätt dåligt tillslag, men han var genialisk - fråga Dennis Bergkamp - på att med sin låga tyngdpunkt och snabba hjärna hitta luckorna och tajma löpvägar. Dessutom brann han för svenska landslaget. Om vi bortser från alla de där träningslandskamperna han kom till för att sitta i bubbelpoolen så har Ljungbberg alltid, alltid givit sitt allt. Med sina uppoffrande löpningar, sin vilja att spela fotboll efter marken och sin förmåga att lugna ned spelet när det behövs.
Han har fjort fem mästerskap för det svenska landslaget. I åtminstone tre av dem har han varit en av de tre bästa svenska spelarna. Åtminstone två av de mästerskapen skulle vi knappast gått till utan honom.
Och när man läser alla idioter som uttrycker sig nedsättande om Ljungberg på fotbollsforum runtom det här jämrans nätet så blir man fanimig mörkrädd. Eller - jag växlar tyvärr mellan känslolägena rätt rejält, mest vill jag bara få känna saknad - så vill man bara sätta sig ner och gråta för att en av de smartaste, skickligaste, mest spelförstående fotbollsspelare det här lilla landet producerat inte får de hyllningar han förtjänar. Jag vet inte om det bara beror på okunnighet eller den där populistiska respektlösheten som allt mer brer ut sig bland "fans", men allt annat än att ställa sig upp och applådera Fredrik Ljungberg är en skymf.
Hans sista landskamp var mot Ryssland för bara någon vecka sedan. Han var bäste svensk på plan då också.