Milan på San Sirap

Det är fortfarande tidigt på säsongen och yada-yada-yada, men ärligt talat - Milan igår mot Empoli. What's the - wait for it - dealio?
Försvaret, som Milan liksom alltid kunnat luta sig mot, såg darrigt ut när Empoli kom både i smarta snabba kontringar och under en period i första faktiskt dominerade tillställningen. Mittfältet var som vanligt galet centrerat med Ambrosini, Gattuso, Pirlo och Seedorf lite framför, för att öppna upp luckor på kanterna för ytterbackarna. De kom nästan aldrig bara. Och när Jankulovski och Oddo väl gjorde sina pliktskyldiga löpningar hade de bara två orörliga och oheta anfallare att skicka inläggen mot. Det såg så segt och trögflytande ut.
Visst var Kaká borta, men frågan är om ett lag som Milan verkligen ska behöva vara så beroende av en spelare?
Jag har inte sett Milan så uddlöst sedan den där famösa kraschen i mitten av nittiotalet då hela laget helt plötsligt skulle bytas ut. Ni vet när Jesper Blomqvist och Andreas Andersson var Milans framtid och Patrick Kluivert och alla andra nytillkomna holländare inte hade en siffra rätt. Skillnaden är att då handlade det om unga osnutna talanger som panikköpts in och väldigt snabbt skulle bära ett anrikt lag, nu handlar det om ett gäng rutinerade Milanveteraner som spelat tillsammans i flera år och vann Champion's League i våras. Men det kanske är just det som är problemet?