Liten damm, stor fisk

Jag vet inte om ni sett det där Thanksgiving-avsnittet av "Spin city" då min idol James berättar att han sitter vid barnbordet (James är alltså typ 27 år och jobbar som talskrivare åt New Yorks borgmästare) och förklarar sig med att han är en "big fish in small pond".
Det gick inte att titta på Malmö-Hammarby (2-4) igår utan att tänka på den där scenen. Dels för att MFF:s mittfält efter att Jeffrey Aubynn gått ut på grund av skada var som ett barnbord - med två 19-åringar, en 20-åring och en 21-åring. Dels för att Ola Toivonen onekligen var en alldeles för stor fisk i en alldeles för liten damm.
Den forne Degerfors- och ÖIS-talangen gjorde egentligen inte ett fel på hela matchen. Han var bäst på plan, trots hård konkurrens från Bajens Charlie Davies och Lolo Chanko, men hans insats var så mycket större eftersom han var så skrämmande ensam i sitt lag om att vilja och kunna göra något. Toivonen bar ett håglöst Malmö med spelare som antingen var långtifrån gammal form (vad sysslade Jimmy Dixon och Jonas Sandqvist med egentligen?) eller bara orutinerade (barnbords-mittfältet).
Det som framför allt imponerade var hur Toivonen hela tiden sökte sig till ytor där han kunde ta fart och komma rättvänd. För att därifrån sedan antingen söka djupledslöpande anfallare eller själv gå på avslut.
Han var inte bara för bra för den här hafsiga, men ganska underhållande, matchen eller för det skadedrabbade raserade Malmö FF. Han var alldeles för bra för den lilla dammen Allsvenskan.
Jag vill se honom i en bättre liga snart.