Hopes and fears

Var ett tag sen jag skrev här och ännu längre sen jag skrav om mitt Liverpool. Men så har jag läst över hela väfven, för att tala gycklargruppska, att Robbie Keane är på väg till, eller möjligen redan klar för, mitt lag. Jag gillar verkligen Robbie, har gjort sen han slog igenom som sjuttonårigt yrväder i Coventry, och det finns något fint gammalt brittiskt över honom. Ett strävsamt, rivigt och stenhårt anfallsspel som blir alltmer ovanligt (Vajn Rooney är för övrigt ett annat exempel). Keane kommer dessutom från en utmärkt säsong i ett annars, som vanligt, gravt underpresterande Spurs.
Så varför är jag ändå orolig? Varför känner jag att 200 millar skulle kunna spenderas bättre?
På grund av Rafa Benitez förbannelse. Den som drabbar alla spelare som kommer från framgångsrika säsonger i mindre (i Tottenhams fall kanske marginellt mindre, men ändå) Premier League-klubbar till Liverpool. De senaste åren har spelare som Zenden, Pennant, Benayoun och Crouch misslyckats efter att ha uträttat storverk i klubbar som Boro, Birmingham och Hammers. Kewell skulle väl ha kunnat räknas till den skaran om han varit skadefri i mer än två veckor åt gången.
Hur mycket av deras misslyckande som ska tillskrivas dem själva och hur mycket som är Rafas eget fel ska jag låta vara osagt. Egentligen tycker jag att åtminstone Pennant och Crouch varit rätt dugliga när de väl fått chansen. Men ändå - de har gått från att ha varit förgrundsgestalter
i sina tidigare klubbar till att bli underpresterande "utility players" i Pool.
Rafa borde bara värva från kontinenten. Det kan han ju.
Och för ni som läser den här bloggen - alla två - som undrar: ja, rubriken är hämtad från ett album med Keane. Den halvtrista brittpoptrion alltså.