Den siste katalanen

Jag är en blödig jävel. Särskilt när det gäller sport och avsked. Det räcker med att någon säger "Stefan Edbergs avslutningsmatch i Stockholm Open" för att mina ögon ska tåras. Det är antagligen skitfånigt, men man behöver ju någon slags ventil för att få ut allt det där onda inom en. När crunken, "Alla älskar Raymond" och amerikanska indiefilmer inte räcker till.
De senaste dagarna har därför varit en liten gråtmild avskedsfest. Först Pär Zetterbergs sista match med Anderlecht (han har varit där sedan 1927), sedan Henkes hej då-föreställning på Nou Camp och sist men inte minst Zinedine Zidanes (Frankrikes svar på just Pär Zetterberg, eller om det nu var Frankrikes svar på Petter Andersson) sista hemmamatch för Real Madrid.
Jag fick aldrig se några rörliga bilder från Anderlechts match och Reals drabbning med Villareal var så underhållande i sig att den nästan skylde över Zidanes avsked. Så det var ganska lugnt. Henkes Barcelona-adjö däremot - det var jobbigt. Särskilt när det under söndagskvällens alla sportsändningar vevades gång på gång på gång.