Benknäckargänget

Mitt i en allmän landslagshysteri har jag de senaste dagarna gått omkring och tänkt ganska mycket på - Blackburn Rovers. Vet inte om det är avsaknaden av tv eller höstvädret eller vad, men det började med att min vän Mattias berättade att Benni McCarthy tydligen skulle vara ett ärkeorpon av sällan skådat slag på plan. Jag vet inte vad han hade för källa, antagligen något Arsenal-forum, men jag hoppas nästan att det stämmer. För det passar så bra in i bilden av Blackburn. Laget ingen gillar. Laget ingen utanför just Blackburn vill se. Men också laget som varje år mot all förmodan och förhandstips placerar sig mycket högre än någon trott. När Chuck D beskrev sitt Public Enemy som "easy to dislike, impossible to ignore" hade han, förutsatt att han var insatt i engelsk ligafotboll, lika gärna kunnat snacka om Blackburn.
Medan resten av Premier League öppnat upp sig för intryck utifrån har Blackburn hållit sig kvar vid Tipsextrafotbollen med vitnade knogar. När Leeds började falla samman till exempel köptes lagets framträdande spelare upp direkt. Smith, Viduka, Kewell, Rio Ferdinand, Milner försvann till storklubbar. Blackburn köpte i stället givetvis loss Dominic Matteo, ett elakt mittbacksfyrtorn som såg ut som en aningen mer slimmad Vincent D'Onofrio i "Full metal jacket" - och spelade på ungefär samma hårfina gräns mellan entusiasm och psykos. Blackburn är det enda Premier League-laget där Nils-Erik Johansson någonsin kunnat platsa, det är enda laget där Robbie Savage kunde bli lagets själ.
Man kan tycka vad man vill om Rovers - de är som sagt väldigt enkla att ogilla - men till skillnad från många av lagen de brukar tampas om åttonde-till-tolfteplatserna med - Boro, Man City, Bolton - har de en väldigt tydlig profil (att kalla det för en spelidé vore en skymf mot taktiker som Wenger, Mourinho och Rafa). De vill vara ett irriterande, frustrerande gruskorn i de andra lagens skor.