Eftersom jag skrivit runt trettiotusen tecken text (den typen som betalar hyran) på den senaste veckan orkar jag inte riktigt skriva så där långt som jag brukar här. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva lite om Chelseas sanslösa seger mot Everton. Jag hade redan tänkt ut en bloggpost om hur man kan kämpa ned Chelsea på samma sätt som man kan tråka ut eller bara skrämma (de är sådana småflickor) Arsenal, när vändningen kom. Everton var på god väg att strida sig till tre eller åtminstone en poäng, med hjälp av den fullständigt ohjälpligt usla Boulahrouz i Chelseas mittförsvar. Everton kämpade som djur, offrade sig och Andy Johnson längst fram slutade aldrig springa, riva, slita och störa.
Men Chelsea vore inte Chelsea, och Mourinho inte Mourinho, om de inte satte in en egentligen helt sinnessjuk offensiv för att vända på steken. Mot slutet spelade Chelsea med en målvakt, en mittback, två offensivt lagda ytterbackar tre centrala mittfältare, två yttrar och två centrala anfallare. Det är sånt som kallas satsning. Det är sånt som kan vända ett 1-2-underläge till seger med 3-2 på bara fem minuter.
Man kan tycka vad man vill om sättet de fick sina förutsättningar på, men man måste också se hur Mourinho och hans adepter faktiskt utnyttjar dem maximalt.