IRL

Jag går inte så ofta på fotboll tyvärr. Mina lag är inte här i Stockholm särskilt ofta och, well, jag är en aning lat och bekväm. Liveupplevelsen, med dess överblick och fartkänsla, är i och för sig oslagbar, men få saker är ju skönare än att titta på fotboll från en bekväm soffa.
I går hasade jag mig ändå iväg till Råsunda. Ett av mina lag - IFK från Götlaborg - var ju på plats.
Och vad fick jag för det? Ingenting, ärligt talat. Mer än att det var kul att gå på fotboll. Spelet var, för mig med blåvita sympatier, bara plågsamt. Djurgården spelade ut IFK fullständigt. Hämäläinen och Sjölund dominerade innermitt totalt. Johan Oremo gjorde ett hästjobb i första halvlek som target och ute på vänsterkanten vände Sharbel Touma gång på gång ut och in på stackars Erik Lund.
Göteborg hade inget svar. De försökte spela triangelspel på mitten, men trycktes ihop till en tajt packad pirog av DIF:s finska innermittfält, tappade boll och tvingades jobba hemåt. De försökte hitta Glenns grabb på topp, men bollarna nådde aldrig fram och Stiller the Killer plockade inte heller upp en enda andraboll när DIF:s mittbackar (Ekong var strålande) enkelt plockade undan de långa uppspelen. De försökte anfalla på kanterna, men hade inte farten för att komma runt ordentligt, mer än någon gång då Adam Johansson tog en av sina specialare på högerkanten. Och då såg det ändå hyfsat ut till höger.
Värre på andra kanten då. Jag älskar Theodor Elmar Bjarnason. Det gör varje tänkande fotbollsälskare. Men han är verkligen ingen ytter. Har inte speeden att trampa runt. Och med den väldigt felfotade vänsterbacken Lund bakom sig kunde han heller inte vända inåt och vänta in en överlappning och ett inlägg från kanten.
Enda ljuspunkten i Göteborg var Ragnar Sigurdsson, vars offensiva mittbacksspel och fighting spirit var en njutning att se. Men när den största behållningen med ett lag är en mittback som gick bort sig på motståndarlagets första mål och stod för en riktigt onödig utvisning, då är det riktigt illa ställt.