Don't call it a comeback

Om Zlatan kan göra comeback så ska väl jag kunna? Även om jag dröjt lite längre än den långe. Och när är läget bättre än just nu? Ett par av de stora ligorna har dragit igång, vi står inför ett spännande EM-kval och Allsvenskan är i full gång.
Följde Premier League-premiären i helgen och den skapade en del frågor:
1) Hur är det möjligt att som Chelsea vinna med 6-0 och ändå inte, egentligen, övertyga särskilt mycket?
2) Hur tänkte Viasat när de spred ut sin personal över halva studion?
3) Hur övertänd var Joe Cole?
4) Vilken målvaktstavla var egentligen värst?
5) Hur många mål gör Drogba under säsongen?
Svaren?
1) Man möter West Bromwich. Och gör tre mål på fasta situationer.
2) Well, de ville väl ha Sladjan och hans i stort sett överflödiga information så långt ifrån de riktiga experterna som möjligt.
3) Två grader mer övertänd än Jack Wilshire.
4) Oh, svårt. Tim Howards var än mer avgörande än Pepe Reinas och kanske därför aningen värre. Men Reinas var nog lite dråpligare och snubbligare. Dött lopp.
5) Om han är hel - hur högt kan du räkna?

Men mest satt jag faktiskt och tänkte på - Bolton. Som brottas med en av det brittiska ligasystemets fulaste självbilder. Big Sam Allardyce och, än värre, Gary Megson bankade in ett minst sagt destruktivt, men i alla fall under den förstnämnde väldigt effektivt, spelsystem. Ett primitivt långa-bollar-på-Bengt-förlåt-Kevin-Davies-och-fyll-på-med-yttrarna-filosofi som påminde om hockeyns motsvarighet - lägg ned puck i sarghörnen och bara kötta.
Spåren efter Allardyce och Megson sitter kvar som en sen natts stämpel från Spy Bar man helst av allt vill glömma dagen efter. Men relativt nya tränaren Owen Coyle vill verkligen tvätta bort sina föregångares missprydande stämplar. Man såg antydningar till det redan i våras och även i premiärmatchen mot Fulham i lördags. Ansatser till att spela sig genom mittfältet, att nå Johan Elmander (inte alls tokig) i fart på fötterna, att ge fler alternativ i straffområdet än Davies för all del briljanta, men något endimensionella huvudspel. Frågan är om Coyle lyckas genomföra den förändringen som för Bolton måste ses som en smärre revolution? Och hur stort tålamod som finns i truppen och ledningen för den?