Det här med 3-5-2

Vet inte om det var stress eller upphetsning inför Lars Lagerbäck sifferrevolution, men jag har varit inne ett par dagar på sjukhus för något som kan ha varit en inflammerad blindtarm, men troligtvis inte (läkarna visste inte riktigt). Så jag har inte kunnat kommentera Sverige-Frankrike än. Och det stora 3-5-2-experimentet.
Det positiva först. För det roliga var ju att det fanns en hel del. Alla har redan skrivit en massa om Kim Källströms första halvlek så jag ska inte göra det. Så mycket. Jag nöjer mig med att säga att det var en perfekt roll för Mango: han kan komma rättvänd, han kan slå Steven Gerrardska crossbollar (den till Chippen var fotbollsporr) och - tappar han boll finns det till skillnad från tidigare två mittfältare bakom som kan täcka upp. Skulle också vara spännande att se spelare som Petter Andersson eller Ola Toivonen i samma position. Även om det lär vänta till januariturnén. Fast jag hoppas båda två är upptagna av seriespel i stora ligor då.
I övrigt hittade Rosenberg/Larsson varandra fint, även om Rosenberg självklart skulle gjort ett mål eller två. Vidare tyckte jag, till skillnad från de flesta andra jag har läst, att Micke Nlsson gjorde en strålande match i en ytterback/yttermittfältarroll som känns skräddarsydd för honom - Malouda och Evra hölls i schack, samtidigt som Nilsson hade vårdade uppspel och ett flertal väldigt smarta offensiva instick i ytan mellan Frankrikes mitt- och ytterback.
Men - här kommer det - man kan fan inte spela 3-5-2 när man inte har mer än 1, 5-2 mittbackar av duglig kvalitet. Mellberg håller, men både Petter Hansson (bra spelförståelse, visst, men ack så långsam) och Majstorovic (hård och tuff, visst, men halvdan placeringsförmåga). Det var för all del bara första försöket och får de chansen att spela ihop sig kan det kanske bli något, men jag tvivlar. Dessutom är alternativen här om inte få (jag vill ju gärna tro på spelare som Bjärsmyr, Andreas G och den mäktige Peter Larsson, kanske också Jon Jönsson och, varför inte, Kalle Svensson) så i alla fall tämligen oprövade.
Ett annat problem är att risken är övertygande att det blir 5-3-2 i stället och att yttrarna inte förmår fylla på. Med Ljungberg och Alexandersson borta har vi helt plötsligt ett underskott på yttermittfältare och ett överskott på ytterbackar (Nilsson vet man var man har, Stoor börjar på något konstigt sätt redan kännas etablerad, Wendt gjorde ett helt okej inhopp och Edman är på väg tillbaka, Dorsin, Adam Johansson och Safari väntar ute i kulisserna). Klarar de befintliga ytterbackarna av att göra det offensiva jobbet, att vara yttermittfältare också? Och om tanken är att det blir ytterbackar snarare än rena yttermittfältare - vad ska man göra med spelare som Seb Larsson och Chippen?
En sista fråga är ju också var man får in Elmander i den här ekvationen? Efter den debuten han gjorde mot Bolton vore det direkt slöseri att hålla honom på bänken.