Mållöst = planlöst
Det östes in mål i Bundesliga i helgen. I England fortsatte United och Chelsea imponera, samtidigt som Tottenham gick på en typsik Tottenham-mina. I Spanien lekte Barcelona - utan Zlatan - hem en match mot enkelt motstånd. I Italien lekte Milan - utan Zlatan - hem en annan match mot ett annat enkelt motstånd.
Men det jag tar med mig från det senaste veckoslutet är nog ändå två 0-0-matcher. Real Madrid mot Mallorca i söndags och Inter mot Atalanta i går. Två rejäla missräkningar för två giganter, som genomfört tränarbyten.
Om vi börjar med Madrid - som mötte ett starkt Mallis, det ska vi ha väldigt klart för oss - så såg laget märkbart trubbigt ut. Vi har lärt oss hur José Mourinho vill bygga sin lag nu. Han vill ha Carvalho som ankare i en betongsäker backlinje. Han vill ha en passningsskicklig tvåvägsmittfältare (Lampard i Chelsea, Cambiasso i Inter) centralt på mittfältet i kombination med ett defensivt minikärnkraftverk (Makelele, Mikel). Han vill ha en tung centerforward som både kan agera bollmottagare och med teknik, kraft och hyfsad fart också utmanar i djupled (Drogba i Chelsea, Zlatan och Milito i Inter). Han vill ha yttrar med speed (Duff, Cole, Robben och så vidare i Chelsea, Quaresma och Mancini i Inter) och funkar inte de han har tvekar han inte att använda renodlade anfallare i rollerna (som med Eto'o och Pandev i Inter).
Får han allt det där i Madrid då? Nja, inte riktigt ändå. Backlinjen har han redan börjat sätta grunden för: det såg stabilt ut på ett sätt det inte alltid gjorde under fjolåret. Och det är ju där han alltid börjar på något sätt. Chelsea kändes också främst som ett lagbygge med tonvikt på defensiven till en början när Mou tog över.
Men i Chelsea fanns redan från start möjligheterna, grundstenarna, att snabbt utveckla mittfältet. Frågan är om de finns i Real? Jag är inte helt säker. Khedira skulle kunna vara tvåvägsmittfältaren, men då skulle Mourinho nästan vara tvungen att offra antingen Lass Diarra eller Xabi Alonso, för att få in en offensiv spets också (Özil eller Kaká snarare än den valpige Canales som startade i söndags). Jag älskar Xabi som en bror, men han hotar inte i djupled som Cambiasso eller Lampard, och det behövs nog för att bryta mönstret lite. Frågan är också om inte C Ron med det spelsätt Mourinho brukar vilja ha gör mer nytta på topp än på en kant, vilket i så fall skulle tvinga Mou till att ta det obekväma beslutet att antingen bänka Higuain eller hitta en annan plats åt honom.
Jag tror The Special One får ordning på det hela till slut ändå, han brukar få det. Men med tanke på hur det såg ut för Barcelona - och ett mäkta imponerande Alteti! - kan det redan vara kört då. Matchen mot Mallorca var en ligapremiär som skapade fler nya frågor än gav svar på de som redan fanns.
Över i Italien försökte Rafa Benitez bygga vidare på det som just Mourinho byggt upp. Det gick väl egentligen inte så tokigt. Inter ägde matchen och med en sämre målvakt hade Bologna kunnat få både ett och två och tre mål i baken.
I Liverpool tröttnade Rafa till slut på alla misslyckade yttermittfältare han köpte in för alldeles för mycket pengar och placerade till slut ut världens hårdast arbetade anfallare - mannen vi kallar Dirk "Göte" Kuyt - på kanten. I Inter hade redan Mourinho gjort den förändringen åt honom, han gick till och med ett steg längre och tog en på varje kant, Pandev till vänster och Eto'o till höger. Rafa ärvde alltså en lösning han absolut måste gilla. Men han ärvde också en del problem. Pandev och Eto'o är i grunden centrala anfallare, deras instinkt är att röra sig inåt planen. Vilket inte behöver vara något problem om man har mittfältare eller, allra helst, ytterbackar som fyller på med överlappningar. Med Maicon borta hade Inter inte det. Zanetti och Chivu fyllde på så gott de kunde, men har inte snabbheten riktigt. Och från mittfältet kom inte löpningarna heller, farthållningen fick Sneijder och Eto'o ensamma stå för. Det är för all del stabila axlar att lägga ansvar på, men två spelare, lika lite som en spelare, gör inget lag.
Men det jag tar med mig från det senaste veckoslutet är nog ändå två 0-0-matcher. Real Madrid mot Mallorca i söndags och Inter mot Atalanta i går. Två rejäla missräkningar för två giganter, som genomfört tränarbyten.
Om vi börjar med Madrid - som mötte ett starkt Mallis, det ska vi ha väldigt klart för oss - så såg laget märkbart trubbigt ut. Vi har lärt oss hur José Mourinho vill bygga sin lag nu. Han vill ha Carvalho som ankare i en betongsäker backlinje. Han vill ha en passningsskicklig tvåvägsmittfältare (Lampard i Chelsea, Cambiasso i Inter) centralt på mittfältet i kombination med ett defensivt minikärnkraftverk (Makelele, Mikel). Han vill ha en tung centerforward som både kan agera bollmottagare och med teknik, kraft och hyfsad fart också utmanar i djupled (Drogba i Chelsea, Zlatan och Milito i Inter). Han vill ha yttrar med speed (Duff, Cole, Robben och så vidare i Chelsea, Quaresma och Mancini i Inter) och funkar inte de han har tvekar han inte att använda renodlade anfallare i rollerna (som med Eto'o och Pandev i Inter).
Får han allt det där i Madrid då? Nja, inte riktigt ändå. Backlinjen har han redan börjat sätta grunden för: det såg stabilt ut på ett sätt det inte alltid gjorde under fjolåret. Och det är ju där han alltid börjar på något sätt. Chelsea kändes också främst som ett lagbygge med tonvikt på defensiven till en början när Mou tog över.
Men i Chelsea fanns redan från start möjligheterna, grundstenarna, att snabbt utveckla mittfältet. Frågan är om de finns i Real? Jag är inte helt säker. Khedira skulle kunna vara tvåvägsmittfältaren, men då skulle Mourinho nästan vara tvungen att offra antingen Lass Diarra eller Xabi Alonso, för att få in en offensiv spets också (Özil eller Kaká snarare än den valpige Canales som startade i söndags). Jag älskar Xabi som en bror, men han hotar inte i djupled som Cambiasso eller Lampard, och det behövs nog för att bryta mönstret lite. Frågan är också om inte C Ron med det spelsätt Mourinho brukar vilja ha gör mer nytta på topp än på en kant, vilket i så fall skulle tvinga Mou till att ta det obekväma beslutet att antingen bänka Higuain eller hitta en annan plats åt honom.
Jag tror The Special One får ordning på det hela till slut ändå, han brukar få det. Men med tanke på hur det såg ut för Barcelona - och ett mäkta imponerande Alteti! - kan det redan vara kört då. Matchen mot Mallorca var en ligapremiär som skapade fler nya frågor än gav svar på de som redan fanns.
Över i Italien försökte Rafa Benitez bygga vidare på det som just Mourinho byggt upp. Det gick väl egentligen inte så tokigt. Inter ägde matchen och med en sämre målvakt hade Bologna kunnat få både ett och två och tre mål i baken.
I Liverpool tröttnade Rafa till slut på alla misslyckade yttermittfältare han köpte in för alldeles för mycket pengar och placerade till slut ut världens hårdast arbetade anfallare - mannen vi kallar Dirk "Göte" Kuyt - på kanten. I Inter hade redan Mourinho gjort den förändringen åt honom, han gick till och med ett steg längre och tog en på varje kant, Pandev till vänster och Eto'o till höger. Rafa ärvde alltså en lösning han absolut måste gilla. Men han ärvde också en del problem. Pandev och Eto'o är i grunden centrala anfallare, deras instinkt är att röra sig inåt planen. Vilket inte behöver vara något problem om man har mittfältare eller, allra helst, ytterbackar som fyller på med överlappningar. Med Maicon borta hade Inter inte det. Zanetti och Chivu fyllde på så gott de kunde, men har inte snabbheten riktigt. Och från mittfältet kom inte löpningarna heller, farthållningen fick Sneijder och Eto'o ensamma stå för. Det är för all del stabila axlar att lägga ansvar på, men två spelare, lika lite som en spelare, gör inget lag.
posted by mattias at 1:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home