Skånederby, bloody hell!

Man fattar lite var en match är på väg när det produceras två högkvalitativa målchanser - en åt varje håll - efter två minuter. MFF-HIF nere i Malmö var som en sommarblockbuster. Inte så välspelat alla gånger, inte så smart alla gånger, inte så vackert alla gånger. Men. Satan. Vad. Det. Smällde. Hela tiden. I ett tempo jag inte trodde var möjligt i Allsvenskan. Det var höstens tveklöst mest minnesvärda match alla kategorier, oavsett nivå eller liga.
I vårens möte i Helsingborg vek MFF:s mittfält ned sig då Lantz och Gashi började smälla på. Nu stod de upp och tog striden. Wilton Figuereido må ha en träffprocent på frisparkar som till och med får Zlatan att framstå som Sinisa Mihajlovic, men i år har Roland Nilsson fått honom att utvecklas till en nyttig spelstyrande tvåvägsmittfältare. Bredvid var Ivo Pekalski - jag vet att jag tjatar, men jag älskar killen - direkt strålande, som vanligt en perfekt blandning av Xavi som Makelele. Framför dem sprang, sprang, sprang en spelsugen Gische Molins och utmanade ständigt HIF:s mittförsvar och skapade ytor åt Dardan Rexhepi, 18 år och ännu en i raden av ruggigt kloka Malmö-talanger.
HIF försökte komma med motdrag. Pudelkloke Rasmus Jönsson - allt jag känner för Ivo känner jag också för Rasmus - föll ned och skarvade smart mot ständigt springande Gerndt, men det mesta fångades upp av Sidleds-Danne (bäst på plan, tror jag ändå). Och Mattias Lindström och Christoffer "Krusty" Andersson är inte riktigt genombrottsspelare på samma sätt som Hamad och Durmaz i motståndarlaget, så HIF hotade heller inte på kanterna.
Ändå var det kamp hela vägen in på stopptid. Med näbbar och klor. Jag kommer inte hämta mig på flera dagar.
De efterföljande Champions League-matcherna framstod, trots ett par fina Zlatan-mål och vad det verkar två ruggiga Chelsea- och Arsenal-utspelningar, nästan som rätt händelslösa.