Pontus christ superstar

Pontus Wernbloom alltså. Gillade honom redan förra året när han jordfräste sönder allsvenska mittfält, såg ut som Tobbe Linderoths naturliga arvtagare i landslaget och var det närmsta vi kommit en Patrick Vieira i det här landet sedan Markus Lantz blev för mycket snack och för lite verkstad. Gillade honom ännu lite mer när han inte gnällde (så mycket) i våras, trots utebliven speltid, utan svalde förtreten och fortsatte kämpa.
Och igår avgjorde han GBG-derbyt. Som elak targetplayer på topp med ett spelsinne han inte alltid får tillräckligt mycket beröm för. Tyder på en talang utöver den vanliga. Det finns faktiskt inga gränser för långt han kan gå. Eller hur stor min tro på honom kan växa sig.