Allez les bleus!

Minns ni Frankrike 1998? Jag minns det som det var igår. Tommy Svensson och den gyllene generation han lärt upp och tagit till VM-brons fyra år tidigare hade fått lämna landslaget med svansen mellan benen, men det var VM ändå. Det är ju liksom alltid det vart fjärde år oavsett om ett pyttelitet land i norr kvalar sig dit eller inte.
Jag ville hitta något annat land att heja på och såg nästan direkt att det var hemmantionen som var grejen. Backlinjen med Lizarazu, Desailly, Thuram, med Blanc i en liberoroll bakom, är en av de bästa jag har sett. Fullt i klass med Milans Maldini-Costacurta-Baresi-Tassotti.
Det är givetvis svårt att jämföra olika årgångar, men jag skulle inte byta Bixente Lizarazu i den form han var då mot någon jävla Ashley Cole eller Roberto Carlos i världen. Möjligen Gianluca Zambrotta. Möjligen.
Framför fanns Dechamps, Petit, den i Milan helt oduglige, men i landslaget utmärkte Dugarry. Fast mest av allt Zizou. Zinedine Zidane. Som den sommaren dansade på ett sätt jag inte sett någon annan spelare göra. Inte ens Maradona eller Ronaldhino.
Frankrike anno 2006 är ett annat landslag. Mycket svårare att falla handlöst ögonblickligen för, men i längden ett att älska nästan lika mycket. I alla fall efter kvartsfinalen igår. Frankrike gick ut och vägrade låta sig skrämmas eller imponeras av att Brasilien hade någon magisk kvartett. Backlinjen var fullständigt lysande. Lilian Thuram kommer aldrig vinna någon guldboll eftersom han är försvarare, men hade jag varit Ronaldhino (en kittlande tanke) hade jag tagit det ena av mina två priser och givit bort den till Thuram. Kanske hade jag putsat hans skor också.
På mittföltet käkade Makelele varenda sambalirare till frukost och ibland tog han, som ett extra mellanmål, någon av brassarnas vattenbärare också. Bara för att han kunde. Viera var den tvåvägskung han inte varit varken i Arsenal eller Juventus de senaste två åren. Man påmindes om att det finns få saker som är så mäktiga att se som en Viera som vinner boll på egen planhalva, släpper den ut på ytterback eller yttermittfältare, som i sin tur låter den gå vidare till Zidane medan Viera med långa vägvinnande eleganta steg springer femtio sextio meter för att avsluta anfallet.
Och Zidane, tja, han var bättre än på ska vi säga sex år. Han var bättre än vad Kaka och Ronaldhino varit tillsammans under hela detta VM. Zizou bara flöt fram på det där sättet som ser sävligt ut, men vinner förvånansvärt mycket mark. Han slog utsökta små passar åt alla håll och kanter. Han hade den där kontrollen där ingenting verkar jobbigt.
Det finns få saker jag vill mer än att han, Thuram och Makelele får avsluta landslagskarriärerna med ett vm-guld.