Något står Inter rätt till

Med vissa favoritlag är skälen till varför man håller på dem ganska solklara. Jag fick IFK Göteborg med arvsmassan, trots att jag är född och uppväxt i Sthlm. Liverpool var det svårt att inte falla för under åttiotalet, de var typ den tidens Arsenal (i fråga om attraktivt spel, inte barnarbete) och Kenny Dalgliesh är en av mina favvospelare of all time.
Varför jag håller på Inter? Vet inte riktigt. Möjligen är det för att de är lillebror till stadens stora lag (men då borde jag i ärlighetens namn föredra Everton och kanske Häcken före Pool och Blåvitt), men kanske ännu troligare är det för att de är ett sånt gäng vackra förlorare. Inter har ibland ekonmiska muskler, ibland har de fantastiska spelare, men oavsett förutsättningar lyckas de aldrig. Vem kan inte relatera till sånt?
Inter vill så mycket, men tänker ständigt fel, det är nog därför jag gillar dem - det finns ett mänskligt ogenomtänkt drag i de blåsvarta. Se bara på hur de värvar. Till den här sången köpte de in det nyttiga råskinnet Dacourt och Viera, plus att de redan hade Stankovic och Cambiasso. Däremot såg de inte till att skaffa några nya vettiga yttermittfältare (eller ytterbackar, Maicon har en hel del att bevisa efter ligastarten). De fick loss Zlatan och Crespo och sålde Obafemi Martins, med resultatet att de har fyra stora, men ibland lite tröga anfallare och ingen liten som är snabb på korta sträckor. Var är balansen? Ingenstans, det är var den är.
Jag tror Milan spurtar förbi lokalkonkurrenten och pigga Roma tar sig nog också förbi. Det blir då en tredjeplats för Inter. Igen. Som det anstår ett gäng vackra förlorare.