Klassisk kvällsisrubbe: Målsvenskan!

Var på allsvensk fotboll för första gången på väldigt länge i förrgår. Det blir ju tyvärr så. Man har tre arenor där det spelas fotboll av landets högsta klass runt hörnet (nåja...), men orkar man dra sina slöa ben dit? Inte tillräckligt ofta, nej.
Men i söndags blev det alltså Råsunda och AIK-Halmstad. På förhand kändes det kanske inte som någon klang-och-jubelföreställning, eftersom den enda spelare jag egentligen längtade efter att se var avstängd - HBK:s Dusan Djuric. Vilket också satte sina spår. Halmstads spel var lika långt under isen som de stridande monstren i "Alien vs. Predator".
Å andra sidan så gjorde AIK sitt allra bästa HBK usla. Gnaget var stundtals helt fantastiska. Innermittfältet vann varenda boll (det var kanske bara inbillning, men ett tag tyckte jag att klacken sjöng "Vem fan är Dereck Boateng? Vi har ju Dulee Johnson!), Jimmy Tamandi gjorde sitt livs match på högerkanten och såg, på fullaste allvar landslagsmässig ut, Hulsker på topp vann varenda nickduell, även om han hade påtagligt svårt att hitta rätt med sina skarvningar. Det kunde - och borde - stått minst 2-0 efter första halvlek. Ändå var det mållöst. Då plockade Rikard Norling ut en back och flyttade ned en yttermittfältare som ytterback eftersom Halmstad ju i alla fall inte anföll - någonstans på plan. Det är väl det jag gillar mest med Norling - han nöjer sig inte med att det ser ganska bra ut och räknar med att målen ska ramla in ändå (tänk på det nästa gång du har 0-0 i paus mot T&T, Lagerbäck!), leder inte laget agerar han. Och den här gången fick han resultat också. Tre ytterst rättvisa mål i andra.
Samtidigt blev det sju mål i den osannolika vändningen i Gefle och igår fyra baljor i nykomlingsmötet mellan GAIS och Öster. Ett imponerande bra målsnitt och ett bevis mot de som påstår att Allsvenskan är tråkig.
Fast allra mest imponerande under helgens allsvenska omgång var nog ändå Örgrytes fram till straffområdet helt lysande Ola Toivonen. 19 år gammal. En oslipad diamant.