Oh captain, my captain

Lite mer om Inter tänkte jag allt det skulle bli. Inte om Zlatans spottloska i helgen, jag är inte så förvånad, spelar man med råskinn som Dacourt, Viera, Materazzi och Cordoba lär man sig väl ett och annat och Ibra har väl aldrig varit någon snäll pojke själv direkt heller. Med betoning på pojke. För det är ju inte direkt så att han agerar sin ålder.
Den jag vill skriva om är i stället den som Ibra och de andra borde ta efter och ha som ledstjärna. Javier Zanetti. Jag har alltid gillat honom för hans oerhört klassiska fotbollsfrisyr (spelarna i de tecknade serierna i Buster såg alltid ut som Javier Zanetti när jag växte upp), hans riskminimerande eleganta ytterbacksstil långt ifrån defensiva säkerhetsrisker som Roberto Carlos och Ashley Cole, samt hans stadga - Zanetti gör ytterst sällan misstag.
Ju mer jag ser dumheter som Zlatans spottande desto mer imponerad blir jag också av Zanettis alltid lika gentlemannamässiga beteende. Hur han håller huvudet kallt i alla lägen oavsett hur utsatt han är. En mer självklar lagkapten har jag svårt att tänka mig i världsfotbollen idag.
Ur helgens övriga tv-sända ligafotboll kan man väl konstatera att Newcastle än en gång visar hur de är Premier Leagues svar på just Inter, fast ännu sämre, vilket förlusten mot Bolton understryker. Newcastle har samma dåliga tålamod med tränare, samma nervösa sätt att stirra sig blind på stora namn i stället för att bygga lag och samma huvudlösa tankesätt kring balansen i laget (varför lägga pengarpå bra backar när man kan fylla på med ännu några fler överbetalda anfallare?).
Och Bolton är Premier Leagues svar på...nej , det finns inget annat lag som Bolton. Ett gäng föredettingar som är så glada över att ha fått ännu en chans att de år efter år snor åt sig en plats på den övre halvan av ligan. De borde lagt av och spelat korpen, i stället slåss de om UEFA-cupplatser var och varannan säsong. Oavsett vad man tycker om Big Sam Allardyces skumraskaffärer med spelaragenter måste man ändå imponeras av hans lags framfart.