Vackert. Det var vackert igår kväll när slutligen Ryan Babel så skoningslöst avslöjade Cesc Fabregas enda egentliga brist - han är långsam på ett sätt som får Daniel Andersson att se ut som Michael Owen - och slå in det där 4-2-målet bakom en felplacerad uppgiven Almunia. Vackert. På ett sånt där sätt som fotbollsmatcher sällan är. I alla fall inte om man är Liverpool-supporter.
Det såg ju så dåligt ut till en början. Alonso och en sorgligt blek Gerrard tappade gång på gång bollen centralt på mittfältet. När de inte gjorde det svepte de långa missriktade crossbollar från vänster till höger som i bästa fall gick till inkast, i värsta gick till Clichy som lugnt kunde dra igång ännu en anfallsvåg.
Crouch var ett ensamt ljus i mörkret, en fyr att ta sikte mot. Men hans nednickar och bollmottagningar var pärlor för svin. Eller i alla fall pärlor för en Torres som vägde så lätt och en Kuyt som, well, vi kan väl kalla det blandade och gav.
Liverpools två största stjärnor var märkligt bleka. Gerrard har nog aldrig haft så stor felprocent som igår och Torres vägde fjäderlätt mot Gallas och Senderos.
Samtidigt som Arsenal spelade utmärkt. Och fick ett mål (som Pepe Reina bjöd frikostigt på).
Sen bara vände det. Mascherano fick tag på Fabregas. Skrtel kröp närmre den dittills utmärkte Hleb, som sedan försvann helt ur matchen. Carragher och Aurelio höll rent på kanterna.
Med defensiven kom offensiven.
Torres kom igång, sökte allt fler dueller mot klumpedunsen Senderos. Kuyt kan inte mycket, men han kan springa hur mycket som helst, och det kan man faktiskt komma ganska långt med. Gerrard var fortfarande under isen, men när Liverpool kvitterade och tog ledningen så kändes det välförtjänt.
Därför var det så onödigt när Theo Walcott fick springa så rasande fort att blöjan skavde över hela planen och servera Adabayor 2-2-målet. Behöver jag säga att det var Gerrard - under isen - som stod för misstaget som ledde till kontringen?
Men Gerrard vore inte Gerrard om han inte klev fram och tog straffen som kom strax efter och satte den hur säkert som helst.
Straffsituationen? Japp. Vet att jag är part i målet, men som jag ser det var det riktigt dömt. Babel drogs i armen, bringades ur balans på väg mot ett farligt läge. I straffområdet. Vad finns det att tillägga? Egentligen?
-----------
En sak till bara: det är sådana här dagar man märker exakt hur enögd svensk sportjournalistik kan vara. Jag vet inte hur många "Arsenal blev rånade"-krönikor jag läst idag, som alla går ut på hur synd det är om det åh-så-vackert spelande Arsenal som blev åh-så-bestulna på en straff på Emirates. Buuu-huuu.
Hur många "fan vad bra Liverpool spelade i de sjuttio minuter av matchen som inte var den inledande gunners-anstormningen"-krönikor jag läst idag vet jag desto mer om. Lika många som den briljante Fabio Aurelio gjorde misstag igår, det vill säga inga.
Missförstå mig rätt, Arsenal skulle haft straff på Emirates, det råder det inga som helst tvivel om. Och de spelade för all del fantastisk fotboll emellanåt under "The battle of Britain". Men det gjorde fanimig Liverpool också. Effektiv, maskinell fotboll med en tajt, tajt defensiv där Skrtel, big Sami och Mascherano hade byggt vallgrav, skyttegravar och taggtrådsförsedda murar utanför straffområdet Och en offensiv som kom igång mer och mer där Aurelio (igen alltså - briljant) fick sköta hela vänsterkanten själv och Carraghers överlappningar allt mer hittade rätt bakom Clichy och den olycklige Senderos. Och det ska inte tas ifrån Liverpool. Det ska inte komma i skymundan en sådan här dag.
