Hopes and fears

Var ett tag sen jag skrev här och ännu längre sen jag skrav om mitt Liverpool. Men så har jag läst över hela väfven, för att tala gycklargruppska, att Robbie Keane är på väg till, eller möjligen redan klar för, mitt lag. Jag gillar verkligen Robbie, har gjort sen han slog igenom som sjuttonårigt yrväder i Coventry, och det finns något fint gammalt brittiskt över honom. Ett strävsamt, rivigt och stenhårt anfallsspel som blir alltmer ovanligt (Vajn Rooney är för övrigt ett annat exempel). Keane kommer dessutom från en utmärkt säsong i ett annars, som vanligt, gravt underpresterande Spurs.
Så varför är jag ändå orolig? Varför känner jag att 200 millar skulle kunna spenderas bättre?
På grund av Rafa Benitez förbannelse. Den som drabbar alla spelare som kommer från framgångsrika säsonger i mindre (i Tottenhams fall kanske marginellt mindre, men ändå) Premier League-klubbar till Liverpool. De senaste åren har spelare som Zenden, Pennant, Benayoun och Crouch misslyckats efter att ha uträttat storverk i klubbar som Boro, Birmingham och Hammers. Kewell skulle väl ha kunnat räknas till den skaran om han varit skadefri i mer än två veckor åt gången.
Hur mycket av deras misslyckande som ska tillskrivas dem själva och hur mycket som är Rafas eget fel ska jag låta vara osagt. Egentligen tycker jag att åtminstone Pennant och Crouch varit rätt dugliga när de väl fått chansen. Men ändå - de har gått från att ha varit förgrundsgestalter
i sina tidigare klubbar till att bli underpresterande "utility players" i Pool.
Rafa borde bara värva från kontinenten. Det kan han ju.
Och för ni som läser den här bloggen - alla två - som undrar: ja, rubriken är hämtad från ett album med Keane. Den halvtrista brittpoptrion alltså.

Liten damm, stor fisk

Jag vet inte om ni sett det där Thanksgiving-avsnittet av "Spin city" då min idol James berättar att han sitter vid barnbordet (James är alltså typ 27 år och jobbar som talskrivare åt New Yorks borgmästare) och förklarar sig med att han är en "big fish in small pond".
Det gick inte att titta på Malmö-Hammarby (2-4) igår utan att tänka på den där scenen. Dels för att MFF:s mittfält efter att Jeffrey Aubynn gått ut på grund av skada var som ett barnbord - med två 19-åringar, en 20-åring och en 21-åring. Dels för att Ola Toivonen onekligen var en alldeles för stor fisk i en alldeles för liten damm.
Den forne Degerfors- och ÖIS-talangen gjorde egentligen inte ett fel på hela matchen. Han var bäst på plan, trots hård konkurrens från Bajens Charlie Davies och Lolo Chanko, men hans insats var så mycket större eftersom han var så skrämmande ensam i sitt lag om att vilja och kunna göra något. Toivonen bar ett håglöst Malmö med spelare som antingen var långtifrån gammal form (vad sysslade Jimmy Dixon och Jonas Sandqvist med egentligen?) eller bara orutinerade (barnbords-mittfältet).
Det som framför allt imponerade var hur Toivonen hela tiden sökte sig till ytor där han kunde ta fart och komma rättvänd. För att därifrån sedan antingen söka djupledslöpande anfallare eller själv gå på avslut.
Han var inte bara för bra för den här hafsiga, men ganska underhållande, matchen eller för det skadedrabbade raserade Malmö FF. Han var alldeles för bra för den lilla dammen Allsvenskan.
Jag vill se honom i en bättre liga snart.