Mållöst = planlöst

Det östes in mål i Bundesliga i helgen. I England fortsatte United och Chelsea imponera, samtidigt som Tottenham gick på en typsik Tottenham-mina. I Spanien lekte Barcelona - utan Zlatan - hem en match mot enkelt motstånd. I Italien lekte Milan - utan Zlatan - hem en annan match mot ett annat enkelt motstånd.
Men det jag tar med mig från det senaste veckoslutet är nog ändå två 0-0-matcher. Real Madrid mot Mallorca i söndags och Inter mot Atalanta i går. Två rejäla missräkningar för två giganter, som genomfört tränarbyten.
Om vi börjar med Madrid - som mötte ett starkt Mallis, det ska vi ha väldigt klart för oss - så såg laget märkbart trubbigt ut. Vi har lärt oss hur José Mourinho vill bygga sin lag nu. Han vill ha Carvalho som ankare i en betongsäker backlinje. Han vill ha en passningsskicklig tvåvägsmittfältare (Lampard i Chelsea, Cambiasso i Inter) centralt på mittfältet i kombination med ett defensivt minikärnkraftverk (Makelele, Mikel). Han vill ha en tung centerforward som både kan agera bollmottagare och med teknik, kraft och hyfsad fart också utmanar i djupled (Drogba i Chelsea, Zlatan och Milito i Inter). Han vill ha yttrar med speed (Duff, Cole, Robben och så vidare i Chelsea, Quaresma och Mancini i Inter) och funkar inte de han har tvekar han inte att använda renodlade anfallare i rollerna (som med Eto'o och Pandev i Inter).
Får han allt det där i Madrid då? Nja, inte riktigt ändå. Backlinjen har han redan börjat sätta grunden för: det såg stabilt ut på ett sätt det inte alltid gjorde under fjolåret. Och det är ju där han alltid börjar på något sätt. Chelsea kändes också främst som ett lagbygge med tonvikt på defensiven till en början när Mou tog över.
Men i Chelsea fanns redan från start möjligheterna, grundstenarna, att snabbt utveckla mittfältet. Frågan är om de finns i Real? Jag är inte helt säker. Khedira skulle kunna vara tvåvägsmittfältaren, men då skulle Mourinho nästan vara tvungen att offra antingen Lass Diarra eller Xabi Alonso, för att få in en offensiv spets också (Özil eller Kaká snarare än den valpige Canales som startade i söndags). Jag älskar Xabi som en bror, men han hotar inte i djupled som Cambiasso eller Lampard, och det behövs nog för att bryta mönstret lite. Frågan är också om inte C Ron med det spelsätt Mourinho brukar vilja ha gör mer nytta på topp än på en kant, vilket i så fall skulle tvinga Mou till att ta det obekväma beslutet att antingen bänka Higuain eller hitta en annan plats åt honom.
Jag tror The Special One får ordning på det hela till slut ändå, han brukar få det. Men med tanke på hur det såg ut för Barcelona - och ett mäkta imponerande Alteti! - kan det redan vara kört då. Matchen mot Mallorca var en ligapremiär som skapade fler nya frågor än gav svar på de som redan fanns.
Över i Italien försökte Rafa Benitez bygga vidare på det som just Mourinho byggt upp. Det gick väl egentligen inte så tokigt. Inter ägde matchen och med en sämre målvakt hade Bologna kunnat få både ett och två och tre mål i baken.
I Liverpool tröttnade Rafa till slut på alla misslyckade yttermittfältare han köpte in för alldeles för mycket pengar och placerade till slut ut världens hårdast arbetade anfallare - mannen vi kallar Dirk "Göte" Kuyt - på kanten. I Inter hade redan Mourinho gjort den förändringen åt honom, han gick till och med ett steg längre och tog en på varje kant, Pandev till vänster och Eto'o till höger. Rafa ärvde alltså en lösning han absolut måste gilla. Men han ärvde också en del problem. Pandev och Eto'o är i grunden centrala anfallare, deras instinkt är att röra sig inåt planen. Vilket inte behöver vara något problem om man har mittfältare eller, allra helst, ytterbackar som fyller på med överlappningar. Med Maicon borta hade Inter inte det. Zanetti och Chivu fyllde på så gott de kunde, men har inte snabbheten riktigt. Och från mittfältet kom inte löpningarna heller, farthållningen fick Sneijder och Eto'o ensamma stå för. Det är för all del stabila axlar att lägga ansvar på, men två spelare, lika lite som en spelare, gör inget lag.

Lika som bär

IRL

Jag går inte så ofta på fotboll tyvärr. Mina lag är inte här i Stockholm särskilt ofta och, well, jag är en aning lat och bekväm. Liveupplevelsen, med dess överblick och fartkänsla, är i och för sig oslagbar, men få saker är ju skönare än att titta på fotboll från en bekväm soffa.
I går hasade jag mig ändå iväg till Råsunda. Ett av mina lag - IFK från Götlaborg - var ju på plats.
Och vad fick jag för det? Ingenting, ärligt talat. Mer än att det var kul att gå på fotboll. Spelet var, för mig med blåvita sympatier, bara plågsamt. Djurgården spelade ut IFK fullständigt. Hämäläinen och Sjölund dominerade innermitt totalt. Johan Oremo gjorde ett hästjobb i första halvlek som target och ute på vänsterkanten vände Sharbel Touma gång på gång ut och in på stackars Erik Lund.
Göteborg hade inget svar. De försökte spela triangelspel på mitten, men trycktes ihop till en tajt packad pirog av DIF:s finska innermittfält, tappade boll och tvingades jobba hemåt. De försökte hitta Glenns grabb på topp, men bollarna nådde aldrig fram och Stiller the Killer plockade inte heller upp en enda andraboll när DIF:s mittbackar (Ekong var strålande) enkelt plockade undan de långa uppspelen. De försökte anfalla på kanterna, men hade inte farten för att komma runt ordentligt, mer än någon gång då Adam Johansson tog en av sina specialare på högerkanten. Och då såg det ändå hyfsat ut till höger.
Värre på andra kanten då. Jag älskar Theodor Elmar Bjarnason. Det gör varje tänkande fotbollsälskare. Men han är verkligen ingen ytter. Har inte speeden att trampa runt. Och med den väldigt felfotade vänsterbacken Lund bakom sig kunde han heller inte vända inåt och vänta in en överlappning och ett inlägg från kanten.
Enda ljuspunkten i Göteborg var Ragnar Sigurdsson, vars offensiva mittbacksspel och fighting spirit var en njutning att se. Men när den största behållningen med ett lag är en mittback som gick bort sig på motståndarlagets första mål och stod för en riktigt onödig utvisning, då är det riktigt illa ställt.

Veckans svensk

Johan "Elmo" Elmander.

The last temptation of Christiansen

Har just suttit framför en laggande stream som kämpade lika mycket för att hålla de rullande bilderna igång som Elfsborg, på planen, tappert kämpade för att hålla Napoli stången. Grymt spännande match. Jag såg aldrig någon exakt siffra på bollinnehavet, men jag blir inte förvånad om italienarna hade en bra bit över sextio procent i första halvlek. Och det var inte bara rull i backlinjen och fint broderi på mittplan - de skapade chanser också. Hamsik stack in bollar till Lavezzi, de kom runt från kanterna och sökte Quagliarella och tog några skott utifrån bara för blanda upp lite. Det spelade inte så stor roll bara. Jesper Christiansen tog allt. Den danske målvakten visade, direkt tillbaka från skada, exakt varför EIF använde en del av Bajrami-miljonerna till att köpa in just honom. Christiansen var San Siro-Sven-strålande.
Det krävdes ett mer eller mindre omöjligt friläge för Lavezzi precis i slutet av första för att få in bollen bakom Christiansen.
Elfsborg hade det jobbigt just då. De hade lätt kunnat vika ned sig.
Men Elfsborg är vårt mest framgångsrika lag i Europacuperna på senare år av en anledning. De spelar Allsvenskans mest internationella spel. Det spelar ingen roll hur många lag i vår lilla pluttliga som spelar 4-2-3-1, det är bara Magnus Haglunds killar som klarar det till fullo, mot sånt här motstånd, i sånt här tempo. Som har de speediga bollsäkra yttrarna, de trygga, spelskickliga innermittfältarna och den tunga, tekniska bollmottagaren/målgöraren längst fram.
De spelade upp sig i andra, hittade ett lugn i spelet i de bakre leden och -Tiqui-Taco-Anders och Martin Ericsson vågade ta med sig bollen förbi den första Napolipressen och söka Avdic, samtidigt som yttrarna allt oftare hittade luckor mellan Napolis ytter- och innerbackar. De började vaska fram chanser och kunde, kanske, kanske gjort ett mål (även om den bästa chansen var Avdics obegripligt missade straffområdesmöjlighet i första). Det hade kanske inte varit rättvist, men 1-1 fanns inom räckhåll.
Nu blev det en hedersam 1-0-förlust i stället. Vilket inte riktigt är lika kul. 1-1 hade tvingat fram Napoli i Borås om en vecka. 1-0 tvingar fram Elfsborg i stället och kan ge luckor åt Lavezzi och Cavani, som hoppade in nu men kanske är i full form till returen. Fortfarande talar väldigt mycket för italienarna.
Å andra sidan är Elfsborg starka hemma. Mot vilket lag som helst, utom möjligtvis Valencia. Kan de spela som idag, men med lite mer skärpa i avsluten kan det räcka en bra bit. Det kommer bli en för jävla match helt enkelt. Mer öppen än man trodde att den skulle vara för ett par timmar sen.
Jag tror inte Elfsborg går mållösa från Borås Arena. Det tror jag å andra sidan inte att Napoli gör heller.

Don't call it a comeback

Om Zlatan kan göra comeback så ska väl jag kunna? Även om jag dröjt lite längre än den långe. Och när är läget bättre än just nu? Ett par av de stora ligorna har dragit igång, vi står inför ett spännande EM-kval och Allsvenskan är i full gång.
Följde Premier League-premiären i helgen och den skapade en del frågor:
1) Hur är det möjligt att som Chelsea vinna med 6-0 och ändå inte, egentligen, övertyga särskilt mycket?
2) Hur tänkte Viasat när de spred ut sin personal över halva studion?
3) Hur övertänd var Joe Cole?
4) Vilken målvaktstavla var egentligen värst?
5) Hur många mål gör Drogba under säsongen?
Svaren?
1) Man möter West Bromwich. Och gör tre mål på fasta situationer.
2) Well, de ville väl ha Sladjan och hans i stort sett överflödiga information så långt ifrån de riktiga experterna som möjligt.
3) Två grader mer övertänd än Jack Wilshire.
4) Oh, svårt. Tim Howards var än mer avgörande än Pepe Reinas och kanske därför aningen värre. Men Reinas var nog lite dråpligare och snubbligare. Dött lopp.
5) Om han är hel - hur högt kan du räkna?

Men mest satt jag faktiskt och tänkte på - Bolton. Som brottas med en av det brittiska ligasystemets fulaste självbilder. Big Sam Allardyce och, än värre, Gary Megson bankade in ett minst sagt destruktivt, men i alla fall under den förstnämnde väldigt effektivt, spelsystem. Ett primitivt långa-bollar-på-Bengt-förlåt-Kevin-Davies-och-fyll-på-med-yttrarna-filosofi som påminde om hockeyns motsvarighet - lägg ned puck i sarghörnen och bara kötta.
Spåren efter Allardyce och Megson sitter kvar som en sen natts stämpel från Spy Bar man helst av allt vill glömma dagen efter. Men relativt nya tränaren Owen Coyle vill verkligen tvätta bort sina föregångares missprydande stämplar. Man såg antydningar till det redan i våras och även i premiärmatchen mot Fulham i lördags. Ansatser till att spela sig genom mittfältet, att nå Johan Elmander (inte alls tokig) i fart på fötterna, att ge fler alternativ i straffområdet än Davies för all del briljanta, men något endimensionella huvudspel. Frågan är om Coyle lyckas genomföra den förändringen som för Bolton måste ses som en smärre revolution? Och hur stort tålamod som finns i truppen och ledningen för den?