Ska vi göra som dom andra?

En fotbollskväll med två teman: 1) charmlag som bryter mot den moderna fotbollens regler 2) storlag med identitetskriser.
Vi börjar väl med charmlagen. Det roliga först. I alla fall det mer uppenbart roliga.
Två av de lag som spelat den allra roligaste fotbollen i den europeiska fotbollen den här säsongen har varit det genomsympatiska Villareal och det frejdiga Udinese och matcherna idag gjorde inget för att motbevisa det intrycket. Det är två lag som håller på att växa ut till favoritlag, dels för att de spelar rappt, vågat och uppfinningsrikt, dels för att de gör det med resurser som är avsevärt mycket mindre än storklubbarnas.
Det finns några gemensamma drag mellan de här lagen. De har varsin fixstjärna i anfallet, Beppe Rossi i Villareal och Di Natale i Udinese. De har varsitt tekniskt geni strax bakom, Santi Cazorla respektive Alexis Sanchez. Och de har tunga hårt arbetande, men speltekniskt underskattade innermittfält.
Men kanske framför allt, och det som är allra roligast, utgår de båda lagen från andra system än de i den moderna toppfotbollen annars ganska förhärskande 4-2-3-1 eller 4-3-3. Villareal spelar ett 4-4-2 som påminner om hur svenska landslagets spel borde ha sett ut under Lasse Lagerbäcks sista kval: med två sittande defensiva mittfältare, två yttermittfältare som gärna går inåt i banan för att öppna kanterna åt ytterbackarna och två löpvilliga, samspelta anfallare. Udinese kör något så uråldrigt som 3-5-2. Fast helt utan hängslen och svångrem. Det naturliga, kanske särskilt i Serie A om man ska vara lite fördomsfull, hade varit att mittfältsyttrarna varit lika mycket ytterbackar som yttermittfältare. I stället är de lika mycket anfallare som mittfältare. Vilket gör att Udinese, särskilt när Asamoah och Inler hinner trycka fram från centralt mittfält, anfaller med osannolikt mycket folk. Det är kanske det främsta skälet till att de är Italiens just nu mest underhållande lag. Det är kanske också anledningen till att de släpper in lika mycket mål som de gör. Men det kan vi skita i just nu.
För ikväll anföll Udinese Juventus sönder och samman.
Vilket leder oss till det andra temat: de identitetskrisande storlagen. Jag har aldrig haft särskilt varma känslor för Juventus, inte ens när stora personliga favoriter som Zidane och Nedved spelade där, men jag har alltid känt respekt för det där gnetiga, stabila defensiva grundspelet och det metodiska nedmalandet av motståndarna. Men Juventus 2011 har inte det där längre. Jag skulle kunna skriva att Juventus 2011 är en lagmaskin som hackar, men jag är väldigt osäker på om Juve ens är någon lagmaskin att tala om längre.
Precis som Milan har Juventus problem med ett temposvagt centralt mittfält och fladdriga opålitliga ytterbackar. Till skillnad från Milan har Juve just nu ingen Zlatan som kan kompensera för bristerna, de har heller inte en Cassano eller ens en Robinho.
När Juventus var som allra bäst innan calciopoli var det centrallinjen som malde - från Buffon, Thuram och Cannavaro och framåt - och kanterna och Del Piero som stod för den matchavgörande genialiteten. Idag är det fortfarande kanterna - eller rättare sagt: Krasics kant - och en fortfarande briljant men också sölig och omständlig Ale Del Piero som står för det kreativa, men centrallinjen är inte längre det stabila fundament som det en gång var. Och längst fram finns varken tyngd eller snabbhet. Det ser illa ut.
Riktigt lika illa är det inte för Real Madrid, men oj vad uddlöst det såg ut mot det tappert kämpande och smart spelande Osasuna.
När Real senast galacticos-satsade så köpte de uteslutande färdiga spelare, etablerade världsstjärnor som orkar hela säsonger och hade rutinen att lyfta varandra även i motgång. Den unga framtidsvärvningarna Özil, di Maria och Khedira är väldigt bra värvningar, och Benzema hade kunnat vara det, men riktigt där är de inte. Än.
Dessutom saknar Real fortfarande en ny Makelele.
Jag älskar Xabi Alonso mer än livet självt. Han har en av de finaste fotbollshjärnor som finns därute. Och har en av de mest precisa passningsfötterna. Men det där idoga defensiva gnuggandet gör han inte som Makelele. Vem gör det å andra sidan?