Det är för sådana här helger jag lever. Först lördag med ett Manchester-derby där United utnyttjade Citys oduglige mittback Richard Dunnes misstag gång på gång och ägde mittfältet tack vare den fullständigt briljante Paul Scholes. Det talas så mycket om Uniteds "ungdomar" och, visst, både Rooney och Ronaldo var bra, men det är Scholes som symboliserar hjärtat i årets röda djävlar. Mot Chelsea höll han och Carrick motståndarnas fyra centrala mittfältare stången i över en timme innan orken tog slut, här var motståndet beskedligare och han var ännu bättre. Satte inte en fot fel på hela matchen, vann närkamper och slog svepande 40-meterscrossar på Ronaldos fot. Framåt har United alternativ numera, i alla fall under Henkes tre månader, men vad gör de om Scoles eller Carrick går sönder?
Direkt efter derbyt lekte Liverpool med Fulham. Det var faktiskt en förlösande fröjd att se för ett hårt prövat Liverpoolhjärta. Agger höll världsklass bakåt och visade att det börjar bli dags att pensionera den allt trögare Sami Hyppiä. Framåt var Luis Garcia så där briljant han annars bara är i CL eller spanska landslaget. Pennant såg också riktigt giftig ut på andra kanten. Kuyt funkade fint tillsammans med Bellamy och när de sprungit sig trötta fanns Crouch och Fowler tillgängliga på bänken. Det är styrka.
Söndagens stormatch mellan Arsenal och Chelsea var mer tillknäppt, men inte ointressant och med en sprakande avslutning. Wenger vågade av någon anledning inte chansa med Ljungberg centralt utan körde med tre rätt defensiva mittfältare, Silva som ankare bakom Flamini och Fabregas. Det fungerade över förväntan i ungefär en halvlek. Hleb, Van Persie och den ensamme, åh så ensamme, Adebayor fick sköta offensiven.
I andra halvlek utnyttjade Mourinho världens bästa bänk, ändrade matchbilden och Chelsea tog över. Arsenals unga backlinje bågnade under trycket (Senderos slog felpassar åt alla håll och kanter) och inte var de hjälpta av att ha en pajas bakom sig heller. Psyko-Jens gjorde en bra säsong i fjol, men nu var han tillbaka i gamla vanor igen. Drällde med bollen, gav sig in i det löjligaste bråk jag sett på en fotbollsplan med Drogba och borde ha varit utvisad flera gånger om. Jag tror det är dags att skicka bort honom nu. Han börjar bli som 'Pools legendariska mental case Grobbelar, fast Psyko-Jens är psyko på det onda irriterande sättet, inte det roliga.
Rom-derbyt senare på kvällen var skamlöst underhållande. Roma var lite som ett grinigare Arsenal, tjusigt och snabbt, men kraftlöst och utan den rätta tyngden. Lazio utnyttjade varje misstag nästan hänsynslöst effektivt.
Fast helgens stora händelse var nog ändå Andreas Isakssons comeback i världsfotbollen. Inget ont om Nicky Weaver, som gjort det bra i Man Citys mål, men Isak är på en annan, ibland nästan utomjordisk, nivå. Vilket han visade när han följde Giggs inlägg från kanten, gick med bollen nästan som Peter Gentzel brukade vänta ut kantspelare i handbollsmålet tills Rooney till slut inte hade något annan möjlighet än att passera Isaksson i den mista luckan. Och då knep Isak den blixtsnabbt. Stort målvaktsspel från en av världens bästa målvakter. Skrivet utan några som helst blågula linser i ögonen.
Har försökt komma på vilka målvakter i dagens fotboll som eventuellt skulle kunna vara bättre och det är inte många. Buffon, som är världens bästa oavsett om han spelar i en andraliga eller inte. Cech, även om jag skulle vilja se honom under lite mer press än den han får i Chelsea - hur många skott emot sig snittar de per match typ tre? Casillas, eventuellt, och möjligtvis Coupet. Fler är de inte.
Med en Zlatan i grym form, missade lite för mycket i helgen, men låg ändå bakom två Inter-mål och blev vald till matchens lirare, och den vanligt stabila lagmaskin som är det svenska landslaget ser det bra ut. Bara ännu ett vådaskott från Mango-Kim på upptaktslägret ligger mellan oss och minst en semifinalplats i EM 2006.
