One-nil to the Arsenal - eller inte

En av mina bästa vänner, vi kan kalla honom för Mattias Jallow eftersom det är vad han heter och alla som kan tänkas läsa den här bloggen vet ändå vem jag åsyftar, är antagligen ett av de största Arsenalfansen jag någonsin har träffat eller sett. Blind kärlek räcker inte för att beskriva vad hans förhållande har varit till klubben de senaste kanske fem åren (han började sent, men det han inte har i år tar han igen i hängivenhet). Möjligtvis kan man kalla det en slags - lika delar underhållande, lika delar småirriterande - dövstumblind besatthet.
Så vad säger man idag, efter gårdagens match? Kanske - jag lider med dig, brorsan. Jag kan vara (ibland onödigt) hård mot Arsenal, mest för att det är kul att retas, men idag kan jag bara känna medkänsla. För "Gunners" gjorde en heroisk insats. I stället för att hänga med huvudena efter Lehmanns utvisning stod de upp. Och efter ledningsmålet kontrollerade de långa stunder matchen. Henry tog sitt ansvar som kapten (utom när det gällde att förvalta målchanser) och var stundtals briljant. Gilberto och Fabregas jobbade kopiöst på mitten. Ljungberg förvandlade Oleguer till just den halvfigur jag alltid vetat att han är. Försvarslinjen höll Ronaldhino i schack och även om det var tuffare med Eto'o, såg det ut att kunna gå vägen.
Barcas Rijkard, som konstigt nog började med en osannolikt usel van Bommel i stället för Iniesta (Barcas kanska bästa de senaste två månaderna). såg ut att straffas. Men han slängde in Iniesta i paus som direkt styrde upp passningsspelet. Och så en bit in i andra - van Bommel ut, Larsson in. Det var faktiskt allt som behövdes. En boll in på kroppen på Henke, en fullkomligt utsökt nätt liten skarvning i djupled och Eto'o var fri. Skytteligavinnaren gjorde såklart inget som helst misstag (till skillnad från den - förvisso med goda skäl - lätt osäkre Almunia).
Arsenal var redan där ett slaget lag. Man liksom såg hur gnistan rann ur dem, när de insåg att de i allra bästa fall möjligen kunde åstadkomma en förlängning och straffläggning. Och Bellettis avgörande mål på ännu en briljant Henke-pass kom som ett brev på posten - och var givetvis slutet.
Två målpass från Henke alltså, men som vanligt var det inte enbart de matchavgörande sakerna jag minns, utan den långa defensiva löpningen han gjorde mot Eboue, då han hängde på ivorianen en bra bit in på egen planhalva och till slut vann bollen. Eller det rutinerade gula kortet när Almunia var på väg att sätta igång en snabb motattack. Så spelar en världspelare som vet att det är hans sista chans att vinna något stort.
Det var en sådan där match man inte vill att något lag ska förlora, men jag tror ingen, inte ens Jallow om han letar djupt djupt inne i sig, kunde tänka sig ett värdigare avslut på Henkes internationella karriär. Det skulle väl vara ett VM-guld då.