Bolt-on display

Eftersom mitt egentliga favoritlag i Premier League är så osannolikt ointressanta för tillfället att de inte ens kan krisa snyggt och spännande - Arsenal förlorar ju i alla fall hela tiden med flaggan i topp, Liverpool är bara tråkiga och manifesterade det genom att spela 0-0 igår - har jag börjat se mig om efter ett nytt. Just nu lutar jag åt Bolton. Som spelar så smart, så smart med de små resurser de har. Det de saknar i pengar och spelfördelare (Faye, Campo och gamle Gary Speed är knappast några Decos) tar de igen med stooooora hjärtan och den alltid lika oberäknelige El Hadji Diouf som var överallt, men allra mest smög in i luckan mellan Terry och Ashley Cole. Igår räckte det nästan, men inte riktigt, till oavgjort mot Chelsea. Bolton pressade Mourinhos lagbygge långt ned mot eget straffområde, använde sig av en liknande taktik som United gjorde i första halvlek i söndags: ingen Chelsea-spelare högre upp i planen än Claude Makelele ska få vända upp rättvänd. John Terry spred dyngbollar omkring sig. Geremi - är det inte roligt att han tar en plats i Chelsea trots alla miljardvärvningar? - sattes under hård press. Och vore det inte för just den på sitt alldeles egna sätt fullständigt geniale Makeleles sistaminutenbrytningar och idoga sidledsarbete hade Ballacks (riktigt bra igår, överlägsen både Essien och Lampard)nickmål på hörna inte räckt.
I slutändan kommer jag givetvis inte överge mitt Liverpool - inte ens om de gör allvar av hotet att köpa Blackburns Lucas Neill - men de ska veta att jag ser mig om efter andra.

Right now you walk alone

Det är lite klyschigt det här. Att skriva om Liverpool och utgå från läktarens "You'll never walk alone"-körer, men jag kan inte låta bli.
För just nu är läget i mitt Liverpool faktiskt det direkt motsatta, känslan man får av att se dem är att körerna sjunger för döva öron. Varenda jävel på planen GÅR ENSAM. Just nu finns det varken rörelse eller snabbhet, speltanke eller lagkänsla. De inköp Rafa Benitez gjort de snaste åren för att få fram snabbheten på kanterna - Zenden, Gonzalez, Pennant och så vidare - håller inte måttet. De stöttepelare laget lutat sig mot - Sami längst bak, Gerrard steget framför - har inte kommit upp i gammal god form. Utan en skadad Sissoko på mitten finns heller ingen som kan vinna boll på mittfältet. Xabi Alonso? Nja, att drulla omkring på mittplan och slå perfekta fyrtiometerspassar är svårt när man inte har bollen särskilt ofta.
Men det som störde mig mest i matchen mot Arsenal i söndags var den totala håglösheten. Gunners gjorde inte på något sätt en särskilt bra match, men vann ändå ohotat, utan en tillstymmelse till offensiv forcering från 'Pool. Inte en enda gång såg det ut som om någon i Liverpool ens verkade bry sig när mittbackar tilläts komma fria i sextiometerslöpningar eller stå omarkerade på hörnor.
Att plocka bort tränaren är en väldigt enkel lösning, men jag tror det kan vara dags. Rafa Benitez vann Champion's League, men what has he done for us lately?
XXXXXXXXXX
Alltså, jag förstår i fall en massa landslagsspelare som spelar mycket matcher i sina klubblag vill stå över en träningslandskamp, vad jag inte fattar är varför inte landslagsledningen inte tar chansen och provar alternativ. Om Linderoth inte vill spela, varför inte plocka in, säg, Pontus Wernblom och testa hur han funkar i gruppen, hur han ser ut i en omgivning som inte består av ett dekat Blåvitt. Om Mellberg inte kan ställa upp, varför inte undersöka om Andreas Granqvist har tempo för internationellt spel? Och så vidare.

Samlat från en fotbollshelg

--Hörde ni det där knakande ljudet igår eftermiddag mitt under den allsvenska slutstriden? Det var Arsene Wengers fasad som brast, när han fick totalt frispel efter West Hams 1-0-mål och skulle spöa skinkgängets manager Pardew. Man kan lite förstå varför - det måste vara frustrerande att vara världens bästa lag i området mellan mittlinjen och motståndarnas straffområde - och nog fan var det underhållande, men särskilt värdigt var det inte. Wenger visade liksom att han inte bara kan värva barn, han kan bete sig som dem också.
--Kanske har jag lite för blågult tonade glasögon nu, men de tre resultatmässigt ganska bristfälliga matcherna för Arsenal (Everton, West Ham, CSKA) har en sak gemensamt. Fredrik Ljungberg saknades.
--Erik Edman överglänste ganska rejält Kim Källström under Rennes överraskande vinst över "omöjliga" Lyon. Han slet som ett djur, höll både Govou och Malouda (franska ligans bäste spelare enligt Källström) i strama tyglar och slog ett par riktigt fina inlägg offensivt. Ingen såg heller mer lycklig ut på innerplan efter sensationen. Jag älskar Erik Edman. Ville bara säga det.
--Tottenham såg ut som det topplag de borde vara mot Chelsea igår. Aaron Lennon klädde av Ashley Cole in på bara benen och visade vilken överskattad spelare Cole är när han tvingas försvara. Robbie Keane var exakt överallt, har nog aldrig sett honom bättre. Jenas visade att i Premier League kan man komma hur långt som helst med tillräckligt stora lungor. Och längst bak släppte Dawson och King (såg ni glidtacklingen på Robbens friläge? Hysén-klass på den) inte många centimeter.
--Allsvenskan då? Jo, AIK spelade stundtals briljant mot Malmö, men det räckte inte när Elfsborg gjorde sitt jobb (och hade en väl schysst domare med sig). Elfsborg vann guldet rättvist, de var stabila och hade Anders Svensson (fenomenal i en grovjobbarroll igår). Kanske har de också spelsystemet för Champion's League-kval (realistiskt 4-5-1 i stället för Djurgården friska, men avslöjande bräckliga, 4-3-3), även om jag inte är säker på alla spelare (behövs ytterbackar och en riktigt bra defensivmittfältare, kanske en backupanfallare till).
Men jag tror ändå att AIK hade haft större chans. De verkar så sjukt orädda för vad de än ställs mot.
--Frågan är om kyrkklockan i Borås - till Anders Svenssons ära - kommer att döpas om nu? Till Taco Bell.
--Har länge fantiserat om att de mindre ligorna i Europa skulle få ställa upp med ett samlingslag med de bästa spelarna från ligan i ett och samma lag. Har antagligen inte sett tillräckligt av Allsvenskan i år för att göra bedömningen ordentligt, men så här skulle min trupp se ut om drömmen blev verklighet:
Målvakt: Johan Wilandh (avbytare: Daniel Örlund, Jonas Sandqvist)
Backlinje: Markus Jonsson-Teddy Lucic-Andreas Augustsson-Max Von Schleebrügge (avbytare: Jon Jönsson, Jose Monteiro, Erik Wallerstedt)
Mittfält: Niklas Alexandersson-Anders Svensson-Daniel Tjernström-Dusan Djuric (avbytare: Stefan Ishizaki, Samuel Holmén, Ola Toivonen, Gabriel Özkan)
Anfall: Henrik Larsson-Jonatan Johansson (avbytare: Wilton Figuereido, Ari Da Silva, Mattias Svensson)
--Vem vinner dragkampen om Ola Toivonen? För inte kan han väl vara kvar i Örgryte? Han skulle vara en utmärkt nummer tio i Djurgården, till exempel. Om Hammarby tänker sig ett anfallspar med en spjutspets (Paulinho) och en släpande forward skulle Toivonen och Petter Andersson kunna turas om i den senare rollen. I Göteborg skulle han kunna fungera utmärkt lite bakom George Mouradona och Selakovic, i Malmö lite bakom Junior och Johansson.