Pontus christ superstar

Pontus Wernbloom alltså. Gillade honom redan förra året när han jordfräste sönder allsvenska mittfält, såg ut som Tobbe Linderoths naturliga arvtagare i landslaget och var det närmsta vi kommit en Patrick Vieira i det här landet sedan Markus Lantz blev för mycket snack och för lite verkstad. Gillade honom ännu lite mer när han inte gnällde (så mycket) i våras, trots utebliven speltid, utan svalde förtreten och fortsatte kämpa.
Och igår avgjorde han GBG-derbyt. Som elak targetplayer på topp med ett spelsinne han inte alltid får tillräckligt mycket beröm för. Tyder på en talang utöver den vanliga. Det finns faktiskt inga gränser för långt han kan gå. Eller hur stor min tro på honom kan växa sig.

Lite landslaget trots allt

...måste det ju bli också.
Jag tror och hoppas laget ser ut så här: Rami-Nilsson-Mellberg-Hansson-Edman-Alex-Linderoth-Mango-Chippen-Ibra-Elmander.
Varför? Jag tror det kommer finnas tre problemområden (ledsen om jag just lät som en fuktkrämsreklam). Ett runt Linderoth, mellan mittfält och backlinje. Oavsett om Jon Dahl Tomasson spelar central anfallare, som en av två anfallare eller offensiv mittfältsspets bakom Bendtner är det den ytan han kommer falla ner och söka och det är där han är livsfarlig. Linderoths främsta uppgift kommer att bli att, tillsammans med mittbackarna, hindra honom från att komma rättvänd där. Vill man säkra det territoriet ytterligare kan man köra Svensson i stället för Källström. Men det vore att vara onödigt försiktig. Källströms genombrottskraft framåt och skott kommer behövas.
De andra två ställena på planen där det kan bli jobbigt är de båda kanterna, framför allt till vänster. Alex/Nilsson är hyfsat inspelade och bör kunna stänga den ena kanten, även om Rommedahl är otäckt snabb. Kennedy överglänste Chippen ganska rejält i USA-matchen, men Wil (som han heter i Rom) har en bättre defensiv och var en av våra bästa i Köpenhamn. Tror han är ett säkrare alternativ. Och säkert är vad som kommer krävas, åtminstone till en början. Tror anstormningen kan bli rätt påtaglig första kvarten. Det är danskarnas sista chans, you know.

Offensivt tror jag mycket på bollar som den från Edman som ställde Zlatan (var det väl?) fri mot USA kan bli väldigt värdefulla. Snabba, rätt hårda och flacka lyftningar från ytterback bakom deras backlinje när Danmark flyttar upp. Agger är ingen sölkorv, men jag tror han kommer att ha svårt att följa en djupledsrusande Zlatan eller Elmander. Vilken back skulle inte ha det?
Ett annat offensivt vapen, i ett mer uppställt anfallsspel snarare än kontringsspel, tror jag kan bli att med bollar från Mellberg, yttermittfältarna eller Linderoth nå Zlatan och låsa bollen högt upp, tvinga ned baklinjen (förhoppningsvis också någon av de troligtvis två defensiva mittfltarna) med en Elmanderlöpning och på så sätt öppna upp för Mangos mörsare. Killen kan ju skjuta.

Benknäckargänget

Mitt i en allmän landslagshysteri har jag de senaste dagarna gått omkring och tänkt ganska mycket på - Blackburn Rovers. Vet inte om det är avsaknaden av tv eller höstvädret eller vad, men det började med att min vän Mattias berättade att Benni McCarthy tydligen skulle vara ett ärkeorpon av sällan skådat slag på plan. Jag vet inte vad han hade för källa, antagligen något Arsenal-forum, men jag hoppas nästan att det stämmer. För det passar så bra in i bilden av Blackburn. Laget ingen gillar. Laget ingen utanför just Blackburn vill se. Men också laget som varje år mot all förmodan och förhandstips placerar sig mycket högre än någon trott. När Chuck D beskrev sitt Public Enemy som "easy to dislike, impossible to ignore" hade han, förutsatt att han var insatt i engelsk ligafotboll, lika gärna kunnat snacka om Blackburn.
Medan resten av Premier League öppnat upp sig för intryck utifrån har Blackburn hållit sig kvar vid Tipsextrafotbollen med vitnade knogar. När Leeds började falla samman till exempel köptes lagets framträdande spelare upp direkt. Smith, Viduka, Kewell, Rio Ferdinand, Milner försvann till storklubbar. Blackburn köpte i stället givetvis loss Dominic Matteo, ett elakt mittbacksfyrtorn som såg ut som en aningen mer slimmad Vincent D'Onofrio i "Full metal jacket" - och spelade på ungefär samma hårfina gräns mellan entusiasm och psykos. Blackburn är det enda Premier League-laget där Nils-Erik Johansson någonsin kunnat platsa, det är enda laget där Robbie Savage kunde bli lagets själ.
Man kan tycka vad man vill om Rovers - de är som sagt väldigt enkla att ogilla - men till skillnad från många av lagen de brukar tampas om åttonde-till-tolfteplatserna med - Boro, Man City, Bolton - har de en väldigt tydlig profil (att kalla det för en spelidé vore en skymf mot taktiker som Wenger, Mourinho och Rafa). De vill vara ett irriterande, frustrerande gruskorn i de andra lagens skor.

Som att leva med Graeme Souness

Jag har varit Liverpool-supporter under Graeme Souness tid som tränare så, tro mig, jag vet vad äkta frustration innebär, men ingenting hade förberett mig på den gnagande jobbiga känslan av att vara utan digital-box under alla de stora ligornas upptakter. Men det är just vad jag varit - boxlös, tv-lös, fotbollslös. Av anledningar som är för jobbiga för att ta upp på bloggen (låt mig säga så här - varken Boxer eller Posten hör till mina favoritföretag just nu). Har fått hålla till godo med några långsittningar hos snälla vänner och webb-klipp. That's it. Har man vant sig vid någonstans mellan tre och åtta matcher per helg, ibland till och med ännu fler, känns det rätt futtigt.
Av det lilla jag lyckats snappa upp är detta vad jag fascinerats mest av:
--Det omåttliga hyllandet av Schmeichel Jr i Manchester City-målet. Visst, lillkillen har fortfarande blöjeksemen kvar, bär på ett tungt arv och höll nollan i tre Premier League-matcher. Det är imponerande. Men jag undrar ibland om någon sett hur han gjorde det? Med tanke på hans tveksamma och släpphänta luftspel är min känsla att Citys fina start kommit trots Schmeichel. Inte tack vare honom.
--Elmander kanske skulle ha gått i somras ändå? Knackig start i ligan och Champions league-fönstret, där han skulle visa upp sina allra kraftfullaste fyrtiometerslöpningar, slog igen snabbare än du hinner säga "The Kop".
--Att utpekas som utmanare till De Fyra Stora är en av de värsta förbannelserna man kan få inom engelsk fotboll. Newcastle har dragits med epitet i många år, men alltid underpresterat, alltid gjort spektakulära offensiva inköp, men låtit defensiven förfalla. I år kan det vara
Tottenhams tur. Jag tror och hoppas inte det, för jag gillar verkligen Martin Jols fotbollsteori och hans smarta handlande ute på kontinenten, men hur många omgångar som än må återstå av ligan har jag svårt att se att ett topplag ska kunna förlora mot Sunderland på övertid.
Newcastle verkar å andra sidan, som för att underbygga min teori ytterligare, till slut ha hittat rätt. Nu när de inte har utropats till främsta utmanare i alla förhandstips.
--Man kan vara kvar i den allsvenska toppstriden utan fungerande offensiv halva säsongen (AIK), utan en anfallare som gör fler än fem mål på tjugo matcher (Djurgården), med Sveriges svar på Vieira i en anfallsroll (Blåvitt) och trots att man paniksäljer landslagsmän till grannländer (Elfsborg). Vet inte riktigt vad man ska säga om det. Mer än möjligen att det är något vajsing med det. Hur spännande och oviss det ändå gör serien.