Klassisk kvällsisrubbe: Målsvenskan!

Var på allsvensk fotboll för första gången på väldigt länge i förrgår. Det blir ju tyvärr så. Man har tre arenor där det spelas fotboll av landets högsta klass runt hörnet (nåja...), men orkar man dra sina slöa ben dit? Inte tillräckligt ofta, nej.
Men i söndags blev det alltså Råsunda och AIK-Halmstad. På förhand kändes det kanske inte som någon klang-och-jubelföreställning, eftersom den enda spelare jag egentligen längtade efter att se var avstängd - HBK:s Dusan Djuric. Vilket också satte sina spår. Halmstads spel var lika långt under isen som de stridande monstren i "Alien vs. Predator".
Å andra sidan så gjorde AIK sitt allra bästa HBK usla. Gnaget var stundtals helt fantastiska. Innermittfältet vann varenda boll (det var kanske bara inbillning, men ett tag tyckte jag att klacken sjöng "Vem fan är Dereck Boateng? Vi har ju Dulee Johnson!), Jimmy Tamandi gjorde sitt livs match på högerkanten och såg, på fullaste allvar landslagsmässig ut, Hulsker på topp vann varenda nickduell, även om han hade påtagligt svårt att hitta rätt med sina skarvningar. Det kunde - och borde - stått minst 2-0 efter första halvlek. Ändå var det mållöst. Då plockade Rikard Norling ut en back och flyttade ned en yttermittfältare som ytterback eftersom Halmstad ju i alla fall inte anföll - någonstans på plan. Det är väl det jag gillar mest med Norling - han nöjer sig inte med att det ser ganska bra ut och räknar med att målen ska ramla in ändå (tänk på det nästa gång du har 0-0 i paus mot T&T, Lagerbäck!), leder inte laget agerar han. Och den här gången fick han resultat också. Tre ytterst rättvisa mål i andra.
Samtidigt blev det sju mål i den osannolika vändningen i Gefle och igår fyra baljor i nykomlingsmötet mellan GAIS och Öster. Ett imponerande bra målsnitt och ett bevis mot de som påstår att Allsvenskan är tråkig.
Fast allra mest imponerande under helgens allsvenska omgång var nog ändå Örgrytes fram till straffområdet helt lysande Ola Toivonen. 19 år gammal. En oslipad diamant.

Se det som en utmaning!

En gång i tiden arbetade jag på ett ställe där ingenting fick slösas på, inte ens kaffefilter eller kopieringspapper fick man ta lite extra av. Vilket gjorde det ganska tufft att jobba ibland. Jag säger inte att jag vill ha ett fett representationskonto (även om det vore ganska ganska så najs), men det vore skönt att inte behöva vända på varje liten penning och varje gång man möttes av en ekonomisk utmaning som i teorin verkade omöjlig slippa höra det ständiga svaret från den ekonomiansvariga - "se det som en utmaning!".
Samtidigt märker jag hur det där rätt hemska managementsvenska uttrycket hänger med mig. Det är ju så användbart i tider som dessa, när till synes alla, med Lars-Roland i spetsen, ser Henkes avhopp från landslaget som världens undergång. När de borde se det som en - you guessed it - utmaning.
Henkes avhopp innebär två, i grunden odelat positiva, saker:
1) Vi (jag referar motvilligt nästan alltid till blågult som vi) kan/får/tvingas eventuellt att tänka i nya banor. Att Henke försvinner innebär givetvis att landslaget förlorar en världsspelare, men samtidigt innebär det också att chansen finns att utvärdera det som varit och kanske fundera på nya lösningar. Lars-Roland kan mycket väl bara trycka in Allbäck på Henkes plats och hoppas på det bästa, men Zlatan och Allbäck har aldrig riktigt klickat ihop och Allbäck behöver någon bredvid sig som löper mycket och skapar ytor - knappast Zlatans bästa gren.
Mer intressant vore det med Elmander en bit bakom Zlatan där han kan komma med fart, så att vi nästan får ett 4-5-1-system. Det skulle dessutom trycka ned Källström något bakåt i plan där han egentligen trivs allra bäst. Får man bara fram Ljungberg och Chippen (eller - varför inte - unge herr Farnerud) ordentligt på kanterna tror jag det skulle kunna skapa en hel del oreda och tryck. Lite som Frankrike gjorde med Ribery och, i någon mån, Malouda.
Ett tredje alternativ är givetvis att köra med Rosenberg, som funkar med Zlatan och har en snabbhet Henke faktiskt inte riktigt har längre.
2) Vi slipper visst tryck på oss, tryck som vi normalt sett inte presterar så bra under. Med Henke borta försvinner en av våra "super-swedes" och därmed också kanske en liten bit av repekten för oss. Jag tror vi vinner på det mot de bättre lagen i EM-kvalet. Kan vi få Spanien och Danmark att underskatta oss en aning tror jag en del är vunnet.
Fast svårt lär det bli ändå.

En månad kvar

Om lite mer än en månad drar Premier League igång, vilket innebär att det är lika lång tid av silly season kvar, innan några trupper är helt spikade. Bland annat ska ju Juve-spelarna fördelas. Jag tror i och för sig inte så många av dessa kommer just till de brittiska öarna (varför byta från Italien till England om man kan flytta till Spanien?), men några lär det väl ändå bli. Arsenal lär säkert vara intresserat av Trez, Chelsea har redan anmält intresse för Zambrotta, Nedved vore en klockren Bolton-värvning (om han inte är lite för bra fortfarande). Roligaste ryktet är ju helt klart det om att United vill ha Viera. Med tanke på fransmannens duster med Unitedspelare i Arsenaltröjan skulle det kunna bli världens mest underhållande dokusåpa. Tänk er Viera i United samtidigt som Ferguson behåller Van Nistelrooy, plockar in Roy Keane som assisterande tränare och behåller både Rooney och Ronaldo. Oh. Lord.
I väntan på att det ska hända - kan bli rätt lång väntan - har jag redan nu tagit ut ett lag på Fantasy Premier League, den brittiska motsvarigheten till Drömelvan. Det var knivigt, jag är lite missnöjd med anfallet och att jag inte fick med en enda spelare från mitt 'Pool, men så här blev det:
Målvakt:
Friedel, Bolton (I sina bästa stunder närmast omänsklig, i sina sämre en väldigt stabil burväktare. Klockrent val.)
Backlinje:
Distin, Man City (Stabil och brytningssäker)
Mellberg, Aston Villa (För att han, när han vill, är en av världens bästa backar, även om han spelar i ett jävla skitgäng)
Eboue, Arsenal (kom starkt under vårsäsongen, tror han blir Wengers förstaval nu, grym offensiv, allt säkrare bakåt)
Heinze, Man U (Fjolårssäsongen till stora spolierad på grund av skada, men nu tillbaka, säker defensiv, men också bra framåt, med fin vänsterfot och bra huvudspel)
Mittfält:
Lennon, Tottenham (Englands största talang vid sidan av Rooney, grym förra säsongen och pigg i VM, upp till bevis nu)
Ljungberg, Arsenal (en av världens bästa mittfältare i mitt tycke och sett över hela förra säsongen den Arsenal-påse som hade högst lägstanivå)
Arteta, Everton (den som kommer stå för det lilla uns av kreativitet som Everton kommer prestera)
Boa Morte, Fulham (i sina bästa stunder en av Premier Leagues mest sevärda spelare, avig, snabb, teknisk, lite ojämn dock)
Anfall:
Adebayor, Arsenal (inte helt säker på att han blir Wengers förstaval nu när Rosicky tillkommit och Van Persie är hel igen, men jag hoppas)
Keane, Tottenham (alltid varit svag för honom och har börjat hitta tillbaka till målformen från förr)
Avbytare: Given, Newcastle; De Zouew, Wigan; Jenas, Tottenham; Dickov, Man City (bara för att retas)

Arsene säger: Just do it!

Bara en snabb fundering efter att Arsenal köpt in ännu ett par tonåringar som knappt är torra bakom öronen: är det enbart en himla fin grej att Arsene Wenger vill "utveckla talanger till färdiga storspelare"? Eller börjar Arsenal bli fotbollens oändligt mycket mer välavlönade svar på Nikes sweatshops? Ett gäng barnarbetare i en miljö där utslagningen är stentuff (fråga Pennant till exempel). Så: ordet är fritt.

Om Donadoni

Tillbaka igen och jag skja inte orda särskilt mycket om VM. Det tåget gick liksom för en vecka sen och jag var lite för upptagen med anat för att hinna skriva något då.
Bara en kort sak innan jag kommer till aktuella väsentligheter: Zidanes skalle i bröstet på Materazzi var antagligen nådastöten för hans chanser att hamna på samma nivå som Pele och Maradona i fotbollshistorien. Odödlig är han kanske redan, men pallplatsen i listan över världens bästa spelare genom tiderna han hade inom räckhåll rann genom fingrarna på honom.
Alltså: jag kan förstå att någon kanske BORDE skalla Marco Materazzi, han har liskom tjänat ihop till det, precis som Premier Leagues största näsblod Robbie Savage jobbade länge för att någon (Aston Villas Dion Dublin) till slut skulle tappa tålamodet och ge honom den dansk skalle-läxa han behövde. Men i en VM-final, Zizou, i en VM-final?
Annars har jag mest funderat kring Italiens nya förbundskapten. Roberto Donadoni. Lite otippat val, men ett jag verkligen gillar. Om Ancelotti var det trygga defensiva ankaret på mittfältet i det Milan från tidigt nittiotal jag många dagar om året tycker är det bästa lag jag har sett var Donadoni den offensiva mer överrraskande kraften. Han som bröt mönstret.
Jag hoppas han kan göra det nu med. Det lag som vann VM var i och för sig en av de roligaste upplagorna av Gli Azzurri jag har sett, men jag tror ändå att Donadoni kan lyfta laget ännu ett snäpp. Jag tror han kan höja kantspelet något, Camoranesi kan knappast ha gjort många glada, och på så sätt förse Luca Toni med ännu fler och bättre bollar.
Nu hoppas jag bara att han väljer någon gammal lagkamrat som assisterande förbundskapten. Lentini, Massaro eller, varför inte, den fullkomligt briljante, men ofta söndersparkade, Dejan Savicevic.

Allez les bleus!

Minns ni Frankrike 1998? Jag minns det som det var igår. Tommy Svensson och den gyllene generation han lärt upp och tagit till VM-brons fyra år tidigare hade fått lämna landslaget med svansen mellan benen, men det var VM ändå. Det är ju liksom alltid det vart fjärde år oavsett om ett pyttelitet land i norr kvalar sig dit eller inte.
Jag ville hitta något annat land att heja på och såg nästan direkt att det var hemmantionen som var grejen. Backlinjen med Lizarazu, Desailly, Thuram, med Blanc i en liberoroll bakom, är en av de bästa jag har sett. Fullt i klass med Milans Maldini-Costacurta-Baresi-Tassotti.
Det är givetvis svårt att jämföra olika årgångar, men jag skulle inte byta Bixente Lizarazu i den form han var då mot någon jävla Ashley Cole eller Roberto Carlos i världen. Möjligen Gianluca Zambrotta. Möjligen.
Framför fanns Dechamps, Petit, den i Milan helt oduglige, men i landslaget utmärkte Dugarry. Fast mest av allt Zizou. Zinedine Zidane. Som den sommaren dansade på ett sätt jag inte sett någon annan spelare göra. Inte ens Maradona eller Ronaldhino.
Frankrike anno 2006 är ett annat landslag. Mycket svårare att falla handlöst ögonblickligen för, men i längden ett att älska nästan lika mycket. I alla fall efter kvartsfinalen igår. Frankrike gick ut och vägrade låta sig skrämmas eller imponeras av att Brasilien hade någon magisk kvartett. Backlinjen var fullständigt lysande. Lilian Thuram kommer aldrig vinna någon guldboll eftersom han är försvarare, men hade jag varit Ronaldhino (en kittlande tanke) hade jag tagit det ena av mina två priser och givit bort den till Thuram. Kanske hade jag putsat hans skor också.
På mittföltet käkade Makelele varenda sambalirare till frukost och ibland tog han, som ett extra mellanmål, någon av brassarnas vattenbärare också. Bara för att han kunde. Viera var den tvåvägskung han inte varit varken i Arsenal eller Juventus de senaste två åren. Man påmindes om att det finns få saker som är så mäktiga att se som en Viera som vinner boll på egen planhalva, släpper den ut på ytterback eller yttermittfältare, som i sin tur låter den gå vidare till Zidane medan Viera med långa vägvinnande eleganta steg springer femtio sextio meter för att avsluta anfallet.
Och Zidane, tja, han var bättre än på ska vi säga sex år. Han var bättre än vad Kaka och Ronaldhino varit tillsammans under hela detta VM. Zizou bara flöt fram på det där sättet som ser sävligt ut, men vinner förvånansvärt mycket mark. Han slog utsökta små passar åt alla håll och kanter. Han hade den där kontrollen där ingenting verkar jobbigt.
Det finns få saker jag vill mer än att han, Thuram och Makelele får avsluta landslagskarriärerna med ett vm-guld.