Helan & Halvan

Har inte hittat någon bild på dem och har inte riktigt tid att leta heller, men de roligaste och mest rörande bilderna från igår måste ha varit under guldfirandet när Ludovic Giuly har sin son (hoppas jag att det är i alla fall) på sina axlar och går fram och pratar med Thierry Henry och Kjell (som vi kallar Henry, en lång historia) nästan är längre än Giuly och hans son är tillsammans. Och Henry pussade Giulys son på kinden och kramade om Giuly och Giuly tröstade Henry lite. Det var bara så jävla fint.

One-nil to the Arsenal - eller inte

En av mina bästa vänner, vi kan kalla honom för Mattias Jallow eftersom det är vad han heter och alla som kan tänkas läsa den här bloggen vet ändå vem jag åsyftar, är antagligen ett av de största Arsenalfansen jag någonsin har träffat eller sett. Blind kärlek räcker inte för att beskriva vad hans förhållande har varit till klubben de senaste kanske fem åren (han började sent, men det han inte har i år tar han igen i hängivenhet). Möjligtvis kan man kalla det en slags - lika delar underhållande, lika delar småirriterande - dövstumblind besatthet.
Så vad säger man idag, efter gårdagens match? Kanske - jag lider med dig, brorsan. Jag kan vara (ibland onödigt) hård mot Arsenal, mest för att det är kul att retas, men idag kan jag bara känna medkänsla. För "Gunners" gjorde en heroisk insats. I stället för att hänga med huvudena efter Lehmanns utvisning stod de upp. Och efter ledningsmålet kontrollerade de långa stunder matchen. Henry tog sitt ansvar som kapten (utom när det gällde att förvalta målchanser) och var stundtals briljant. Gilberto och Fabregas jobbade kopiöst på mitten. Ljungberg förvandlade Oleguer till just den halvfigur jag alltid vetat att han är. Försvarslinjen höll Ronaldhino i schack och även om det var tuffare med Eto'o, såg det ut att kunna gå vägen.
Barcas Rijkard, som konstigt nog började med en osannolikt usel van Bommel i stället för Iniesta (Barcas kanska bästa de senaste två månaderna). såg ut att straffas. Men han slängde in Iniesta i paus som direkt styrde upp passningsspelet. Och så en bit in i andra - van Bommel ut, Larsson in. Det var faktiskt allt som behövdes. En boll in på kroppen på Henke, en fullkomligt utsökt nätt liten skarvning i djupled och Eto'o var fri. Skytteligavinnaren gjorde såklart inget som helst misstag (till skillnad från den - förvisso med goda skäl - lätt osäkre Almunia).
Arsenal var redan där ett slaget lag. Man liksom såg hur gnistan rann ur dem, när de insåg att de i allra bästa fall möjligen kunde åstadkomma en förlängning och straffläggning. Och Bellettis avgörande mål på ännu en briljant Henke-pass kom som ett brev på posten - och var givetvis slutet.
Två målpass från Henke alltså, men som vanligt var det inte enbart de matchavgörande sakerna jag minns, utan den långa defensiva löpningen han gjorde mot Eboue, då han hängde på ivorianen en bra bit in på egen planhalva och till slut vann bollen. Eller det rutinerade gula kortet när Almunia var på väg att sätta igång en snabb motattack. Så spelar en världspelare som vet att det är hans sista chans att vinna något stort.
Det var en sådan där match man inte vill att något lag ska förlora, men jag tror ingen, inte ens Jallow om han letar djupt djupt inne i sig, kunde tänka sig ett värdigare avslut på Henkes internationella karriär. Det skulle väl vara ett VM-guld då.

3 x 1-2, kqan det hända igen?

Vet inte om det beror på att jag befinner mig hyfsat nära Italien (Aten för att vara mer exakt), att jag inte ätit någon lunch eller att jag idag fick se Paraguays trupp, men jag börjar känna mig orolig inför VM. Inte på det där sunda sättet, med lite lagom magpirr, utan på allvar. VM-90-sättet. Tänk på det - förutsättningarna är ungefär desamma. Ett blåbärsgäng vi bara ska slå (då Costa Rica, nu Trinidad & Tobago), ett storlag (då Brasilien, nu England) och ett mellanklasslag vi lätt underskattar (då Skottland, nu Paraguay).
Skillnaderna som jag ser det är främst tre:
1) England är inte Brasilien. De är bra, men inte omänskliga. Vi vet var vi har dem, vi har en grym statistik mot dem och i bästa fall kan det räcka med oavgjort.
2) Vi har bättre anfallsspel (och målvakt) än 1990. Inget lag går säkert mot Henke och Zlatan.
3) Spelordningen. Då hade vi det svåraste laget först och var "nöjda" med en hedersam förlust, vilket gjorde att spelarna gick fel in i fortsättningen av turneringen. Nu stegras svårighetsgraden i motståndet.
Å andra sidan kan det var besvärligt med den "lättaste" matchen först också. Vinner vi stort kan det smyga sig in övermod i truppen. Det är inte heller bra.
Och skulle - hemska tanke - T&T skrälla. Ja, då är det upplagt för VM-90-scenariot igen.

Viva España!

VM-trupperna bara väller in över en. Den ena mer väntad än den andra. Mest intresserad blir jag faktiskt av Spaniens. Att brassarna och italienarna skulle komma väl rustade visste man ju redan, men kolla in Spaniens trupp. Gör det. Nu.
Bortser man från att Spanien alltid - oavsett tid eller plats - förvandlas till den största bunch of losers så fort de ställer sig på en mästerskapsplan ser deras trupp ut som en av VM:s bästa. Mer välbalanserad än brassarnas, mer opåverkad av yttre faktorer än italienarna.
Backlinjen med Salgado-Puyol-Marchena-Del Horno går liksom inte av för hackor. Särskilt inte när det finns backup i form av Sergio Ramos (världens bästa back om ett par år, någon som sätter emot?) och Atleticos underskattade Ibanez.
Mest spänd blir jag kanske ändå på anfallet där förbundskapten Aragones säger sig ha valt spelare efter system snarare än form (motiveringen till att Fernando Morientes hamnat utanför truppen). Ska bli väldigt intressant att se vad han menar med det. Innebär uttagningen av kantspelare som Arsenals gnällspik Reyes och Liverpools Luis Garcia att det finns planer på att köra 4-3-3? Eller blir det två spjutspetsar (Villa och Torres får man anta) med Raul släpande bakom?
Mittfältet skulle i sådana fall bli ett tremanna. Och då hoppas Nacka FF att Aragones vågar satsa på ungdom. Fabregas och Barcas underbare Iniesta framför en ruggigt spelsugen Xavi låter toppen. Kör man 4-4-2 i stället kan man plocka bort en av ungtupparna, flytta ned Reyes på vänstern och köra Joaquin till höger. Funkar det med.
Det enda som talar emot Spanien är vikande målvaktsform. Och att de är Spanien.

Silly season in the sun

Åh, vad jag älskar silly season. En enda lång period av spekulationer, drömmar och brustna löften där ungefär vart tredje rykte har ett korn av sanning i sig, men där alla nya uppgifter direkt får fotbollshjärnans små kugghjul att snurra igång. Flera stora ligor är inte ens avslutade och hur man än vrider och vänder på saken så ligger ett litet världsmästerskap i vägen innan silly season på allvar kommer igång.
Ändå sägs det att Alec Ferguson ska fått klartecken från styrelsen att sparka van Nistelroy efter att han mobbat Christiano Ronaldo. Säga vad man vill om Fergie, men han låter spelarna alltid få reda på vem som bestämmer. Ingen är större i United än sir Alec. Ingen. Fråga Jaap Stam eller Spice Boy.
Frågan är bara vad Ferguson tänker sig i stället? Gilla van Nistelroy eller inte - de allra flesta jag känner skulle nog rösta för det senare - men han har ändå varit Uniteds bästa målskytt de senaste säsongerna och blir därmed svår att ersätta. Fernando Torres? Mm, eventuellt, men han är inte en straffområdeskiller på samma sätt som The Ruud One (är någon det, utom möjligtvis Pippo Inzaghi?).
Ett annat rykte är att både Tottenham och Arsenal funderar på Dimitar Berbatov. Riktigt varför har jag svårt att se, om inte Mido eller Henry skulle försvinna från klubbarna i sommar. Varken Hammers eller Gunners behöver Berbatov i dagsläget.

Vem ska trösta Salle?

Så har då den svenska vm-truppen presenterats, och även om den i stora drag var exakt som man kunnat förvänta sig så innehöll den ändå ett par överraskande namn på ett väldigt olagerbäckskt sätt. Framför allt så frångick han den tidigare närmast heliga principen med två man på varje plats. Bara tre ytterbackar har tagits ut. Med Alexandersson som eventuell backup till Micke Nilsson eller kanske till och med ett förstaval.
Det här innebar också att vårens hårdast kritiserade landslagsspelare förpassades till reserverna. Skulle inte vilja vara Salle Östlund ikväll. Han har spelat så gott som hela vm-kvalet och sedan petas han. Tuff skit.

Theo ry of den engelska vm-truppen

Säga vad man vill om Svennis, men han är inte skrajsen av sig. Englands VM-trupp känns som en inte helt genomtänkt all-in i ett hårt Texas Hold'em-parti. I alla fall defensivt. Tre målvakter, varav en, i bästa fall, kan kallas stabil, en mittback som har haft stora problem med skallen under säsongen (Sol Campbell), en långa stunder skadad vänsterback (Ashley Cole) och en back-up till honom som suttit på bänken stora delar av säsongen (Wayne Bridge). Och, aldrig att förglömma när man pratar problem, Gary Neville.
Mittfältet ser å andra sidan direkt sanslöst starkt ut. Lampard och Gerrard är två av världens bästa mittfältare. På samma position i och för sig vilket kanske kan ge problem, men det är ett ganska angenämt sådan. Joe Cole har gjort en fantastisk säsong och, hur mycket det än smärtar en Beckham-skeptiker som undertecknad att säga det här, så har Posh boy bitvis varit riktigt bra i ett annars ickefungerande. Hyfsat bra bänk också med bland annat Lennon och Jenas.
Anfallet är lite som försvaret. Omgärdat av frågetecken. Stora sensationen var att löftet Theo Walcott plockats ut i stället för framför allt Jermaine Defoe. Dessutom fanns Rooney fortfarande med. Ponera att hans fot inte håller - och det gör den väl inte? - då skulle Englands anfallslinje bestå av en inte helt matchtränad Owen, en ojämn Peter Crouch, en helt oprövad sjuttonåring och Jermaine Defoe eller Darren Bent, som är duktiga spelare men knappast i jätteform och ganska oprövade internationellt. Inte något man skrämmer fransmän, brassar, spanjorer, italienare eller argentinare med. Inte heller svenskar eller Paraguayaner.
Jag tror fortfarande att mittfältet räcker till för att föra England vidare från gruppen, men håller truppen för att vinna VM? Limey, please.
Man skulle kunna teoretisera kring huruvida det här kommer ge några effekter på Lars-Rolands trupp i morgon, att de också skulle presentera någon liknande överraskning, men det är bara att spekulera i onödan. Den enda inverkan Theo Walcotts medverkan kommer att ha på Lagerbäck är att han äntligen får ett sätt att rättfärdiga uttagningen av Alexander Östlund. Om Svennis kan ta ut en spelare som bara spelat i The Championship i år så får väl den svenska förbundskaptenen göra det också.

Den siste katalanen

Jag är en blödig jävel. Särskilt när det gäller sport och avsked. Det räcker med att någon säger "Stefan Edbergs avslutningsmatch i Stockholm Open" för att mina ögon ska tåras. Det är antagligen skitfånigt, men man behöver ju någon slags ventil för att få ut allt det där onda inom en. När crunken, "Alla älskar Raymond" och amerikanska indiefilmer inte räcker till.
De senaste dagarna har därför varit en liten gråtmild avskedsfest. Först Pär Zetterbergs sista match med Anderlecht (han har varit där sedan 1927), sedan Henkes hej då-föreställning på Nou Camp och sist men inte minst Zinedine Zidanes (Frankrikes svar på just Pär Zetterberg, eller om det nu var Frankrikes svar på Petter Andersson) sista hemmamatch för Real Madrid.
Jag fick aldrig se några rörliga bilder från Anderlechts match och Reals drabbning med Villareal var så underhållande i sig att den nästan skylde över Zidanes avsked. Så det var ganska lugnt. Henkes Barcelona-adjö däremot - det var jobbigt. Särskilt när det under söndagskvällens alla sportsändningar vevades gång på gång på gång.

Derby och Barca,

Några reflektioner från de senaste dagarnas fotbollskonsumtion:
--Jag, min homeboy G och hans ÖIS-polare (en hårt prövad, för att inte säga helt uppgiven man i dessa dagar) var och kollade Bajen-Gnaget på ett sunkigt ställe vid Odenplan som ska remain nameless. Till skillnad från förra veckans derby kunde man åtminstone stundtals känna att det var två lag på planen. Eller rättare sagt Bajen hade ett helt lag på banan, AIK med lite god vilja ett halvt. Figuereido var stundtals riktigt bra på topp, Boateng kämpade tappert. backlinjen och Öhrlund gjorde helt godkända insatser. Men annars brast det. När AIK:s mittfält vek ned sig väldigt lätt eller bara över en natt hade fått väldigt dålig teknik (Drällee Johnson), kunde Mikkel Jensen och Ljusvattnets Zidane vinna varenda boll centralt och när de gjorde det stack Aubynn och Furuseth framåt i ideliga attacker. Det var ruskigt imponerande att se. Klarar Bajen sig undan skador eller försäljningar på Runström och Paulinho kan det bli guld i höst. För bakom dem ser det tunt ut. Hur länge har Pablo P-A varit talang nu? Femton år? Tjugo?
--Efter det blev det att se andra halvlek i Barcas defilering mot La Liga-guldet. Roligastvar utan tvekan Henkes allt tröttare och argare kroppsspråk mot Eto'o, efter att kameruanen gång på gång misslyckats med att lyfta blicken och hitta den ofta fristående Larsson och i stället gått på eget avslut (det är väl så man gör 25 baljor på en säsong i La Liga antar jag). Henke kan väl kosta på sig sånt när han snart sticker och i Helsingborg kommer det väl bli tvärtom i stället. Där kommer ALLA bollar gå till honom.

VM-truppen enligt Nacka FF

Mindre än en vecka till VM-truppen presenteras och jag har givetvis mitt förslag klart redan nu, varje lagdel är uppdelad så att den mest självskrivne kommer först och sedan i fallande skala till den mest osäkre:
Målvakter
Andreas Isaksson - Självskriven. En av världens sju åtta bästa målvakter.
John Alvbåge - Har i och för sig alltid gillat Alvbåges snabba reflexer och säkra placeringsspel, men han känns mest som ett alternativ i brist på andra.
Rami Shaaban - Mest för att jag faktiskt själv spelat med killen. Och gärna ser att en gammal Nacka FF-kille får spela i ett VM. Eller - sitta på bänken i ett VM.

Så tror jag det kommer bli: Isaksson, Eddie G och Alvbåge. Bengt Andersson visade igår mot Gais att han släpper lite konstiga returer. Med Eddie G vet Lagerbäck exakt vad han får.

Backar:
Erik Edman - Ständigt landslagets mest underskattade spelare. Att jämföra Erik Edman med Ashley Cole - vilket många mindre bemedlade fotbollstyckare ofta gör - är en skymf. Mot Edman. För där Cole är en direkt säkerhetsrisk defensivt (jag har sett hundratals missriktade glidtacklingar och tjurrusningar från den mannen) är Edman en tvåvägsspelare i ordets mest positiva mening.
Teddy Lukic - Skön snubbe.
Olof Mellberg - Började säsongen uselt, spelade upp sig till världsklassnivån, blev skadad och verkar inte ha hittat tillbaka till gammal god form. Än. Får ändå ses som en av lagets viktigaste spelare. Tillför oerhört mycket vilja, snabbhet och - vilket man glömmer ibland - spelkänsla.
Petter Hansson -Har aldrig riktigt upptäckt den här killens storhet, men han kommer ju komma med hur som helst. Och någonting måste han ju ha. Han är ju typ alltid med i veckans lag i Holland.
Mikael Nilsson - Mitt val som högerback före Salle Östlund. Hellre en spelskicklig batterikanin än en hårding. Hellre vettiga inlägg än röda kort.
Fredrik Stenman - Spelar ordinarie i ett stort lag i en stor liga. Vilket är mer än kan sägas om Dorsin, sedan kan Dorsin snacka om Champion's League bäst han vill (vad han inte nämner är att han hade ganska stora svårigheter i vissa matcher). Stenman kan dessutom användas på båda kanterna.
Max von Schleebrügge - Bästa alternativet om Mellberg skulle paja igen. Mer spelskicklig och rutinerad än Kalle Svensson, mindre tjurrusare än Majstorovic.
Alexander Östlund - Mest för att han är en kul kille.

Så tror jag det kommer bli: Lars-Roland kommer definitivt inte, som jag offra en back för att få med en anfallare/mittfältare. Mellberg, Lukic, Edman, Östlund, Hansson tror jag är givna. Sedan slåss Schleebrügge, Majstorovic, Kalle Svensson och eventuellt Micke Antonsson om en mittbacksplats (tror Rispen tyvärr spelat bort sig) och Micke Nilsson, Christoffer "Krusty" Andersson, Stenman och Dorsin om två ytterbacksplatser. Lutar åt Kalle Svensson, Micke Nilsson och Stenman.

Mittfält
Fredrik Ljungberg - Världens kanske bästa djupledslöpare. Har en extraordinär spelförståelse och hittar löpvägar ingen annan gör. Har under året också utvecklat det taktiska kunnandet i defensiven. Lyckas han bara hålla sig hel i fler än två matcher i rad kan det här bli hans stora mästerskap.
Tobias Linderoth - Elak liten rackare med ett mycket bättre offensivt spel än särskilt många ger honom credit för. Grymt passningsspel han alltför sällan visar upp. Har sett honom stå på FCK:s uppvärming och slå tjogtals crossbollar i rad på en medspelares fot.
Anders Svensson - Lite sävlig och kan drälla med bollen. Samtidigt kan han slå de där avgörande passarna och har en nästan Bergkampsk förståelese för Freddie.
Kim Källström - Kraftfull tvåvägsspelare med grymt skott och fina svepande crossbollar som har potential att bli vår Gerrard eller Lampard. Om han bara släpper sargen lite - och spelar ut.
Christian Wilhelmsson - Finfin dribbler som kan utmana och ta sig förbi vilken back som helst. Om han vaknat på rätt sida. Hamnar han fel blir det lätt gamnacke och missar i det defensiva jobbet. Efter alla misslyckade flyttförsök känns han också lite på tillbakagång.
Niclas Alexandersson - Nyttig tvåvägsspelare av en typ vi behöver (och våra förbundskaptener älskar). Fina inlägg. Kan användas även centralt och kanske även som högerback.
Dusan Djuric - Älskar Dusan. Ville bara säga det.
Daniel Andersson - Har kanske inte övertygat i serieupptakten, men så länge Lars-Roland och Markus Lantz fortsätter att vara gramse på varandra och Johan Arneng inte är i form är han det enda alternativet till Linderoth. En lite skrämmande tanke. Och ett nästan lika stort problem som luckan bakom Isaksson.

Så tror jag det kommer bli: Glöm Dusan, det blir Mattias Jonsson i stället. Och jag protesterar inte alltför högljutt mot det, så länge han håller sig utanför eget straffområde (ni minns väl Ariel Ortega?). Jonsson är lite det offensiva spelets svar på Teddy. Annars överensstämmer nog min åtta med Lagerbäcks.

Anfallare
Zlatan Ibrahimovic - Hur laddad kommer han inte vara efter den här våren? Stackars stackars Trinidad/Tobago.
Henrik Larsson - Medan motståndarna kommer koncentrera sig på Ibra kan Larsson kila som en vessla i luckan bakom den stora. Kommer få chanser, kommer göra mål på dem. Tvåmålsskytt mot England?
Markus Rosenberg - Bra i djupled, bra avslutare, bra passningsspelare. Perfekt inhoppare, både i under- och, kanske framför allt, överläge. Klockren kontringsspelare.
Johan Elmander - Stark både i kropp och löpningar. Säker målskytt, samtidigt som han blivit en allt bättre framspelare. Kan med fördel även användas som offensiv spets på mittfältet om vi skulle hamna i underläge.
Markus Allbäck - Egentligen inte världsklassbra på någonting, men vid sidan av Larsson vår pålitligaste målskytt. Vilket han visat i FCK under säsongen. Vårt svar på Pippo Inzaghi.

Så tror jag det kommer bli: Som sagt - Lagerbäck släpper inte idén med två spelare på varje plats och därmed måste en spelare ur den här kvintetten. Även om det smärtar mig skulle jag plocka bort Super-Mac Allbäck. Men den något mer blödige Lagerbäck plockar ogärna bort en trotjänare och tar nog hellre bort Elmander.

Alla vägar bär till Milan

Jag har fört fram den här tanken på annat håll (whoas forum), men tar den igen eftersom, well, jag gillar den skarpt: varför försöker sig svenska landslaget inte på ett Milan-mittfält? Om vi bortser från att vi har modell-Freddie i stället för Kaka - vilket inte nödvändigtvis måste vara en försvagning, Fredrik börjar inte gråta varje gång någon kommer åt hans hälsenor (han gnäller på domaren i stället) - finns ju alla förutsättningar. Tobbe Linderoth är ju en mindre grottig Gattuso. Anders Svensson skulle lätt kunna bli en Pirlo: alibijobba, ha mycket boll och slå ett par grymma passningar per match. Mango-Kim är inte bara en tvåvägsspelare på samma sätt som Clarence Seedorf, jag är övertygad om att Källström åtminstone för tillfället är mycket bättre än holländaren.
Det som talar emot den här idén är den som talar emot alla idéer med vårt kära landslag - vi har en enda stackars ytterback som klarar att komma runt på kanten och slå inlägg. Och han är just nu skadad.

I krig och fotboll är allt tillåtet

Jag har egentligen väldigt svårt för alla former av krigsliknelser när det gäller fotboll, krig är krig, fotboll är ett i bästa fall vackert spel, men efter att ha sett Real Madrid mot Osasuna igår kväll undrar jag om de ibland ändå inte fyller sin funktion. För planen såg verkligen ut som ett slagfält. Osasuna-fansen slängde in allt vad de kunde: mynt, tutor, kaffekannor. Och på ena kanten utkämpade den så gruvligt undervärderade Michel Salgado (Reals bästa spelare under säsongen trots att ingen verkar märka det) och Osasunas hysteriskt formtoppade vänsterytter Ludovic Delporte en av årets roligaste fotbollsstrider.
Kul, händelsrik match i övrigt också. Casillas utvisad efter en idiotisk spelförstörande rensning på en död boll. Två straffar. Hårda dueller. Hoppas Osasuna - som var värda oavgjort, men fick en neslig 0-1-förlust - inte får den där alldeles för vanliga sjukan där mindre lag efter en bra säsong följer upp med en usel, när tuppkammarna vuxit sig för stora och motståndarna lärt sig alla lagets knep.
En Serie A-reflektion också: Skadeglädje är kanske en väldigt småaktig och ful känsla men innerst log jag åt Inters smutspelle Materazzi väldigt snygga självmål igår. För det finns ju benknäckare som någonstans är lite sympatiska - spelare som vill så väl men kommer så fel in i varje situation. Som Alexander Östlund. Och så finns det de riktiga bovarna. Som Materazzi.